När jag läser om beslutet att riva Stadion får det mig att tänka på internaliserade röster, röster inom mig som jag måste förhålla mig till – och ibland strida mot. En sådan röst i mig är ”Den Malmöitiske Nihilisten”, sannolikt framvuxen i mig under mina år i hamnen. När jag ”pratar” med honom och säger att det är viktigt att bevara saker, som Cementas silosar i Limhamn, till exempel, eftersom dessa symboliserar denna stads kamp från ingenting till någonting och att kalken blev vårt guld och grunden till Malmös rikedom, säger han:
– Di jävla silosana! Ah, riv möget bara! Bygg bostädor!
När jag påminner honom om sådant som rivningen av det Schartauska huset på Gamla Väster säger han:
– Det gamla huset? Va? Darr skulle ju gå boussar! Det va bra di rev möget!
Caroli och de gamla kvarteren med sina medeltida anor får honom att gå i spinn helt:
– Medeltida? Och? Det va bra di rev möget. Ble många fina ettor. Fint köpsäntor blev de åsse!
– Lugnet?
– Minns du hur darr så’ ut?
– Knappt… var det inte rätt idylliskt och fint?
– Idylliskt? Du det ska jag saj daj, det va fattät och dant! Nä, bra di rev möget. Darr e fina, moderna hus nu.
Nu har vi en ny dust, han och jag, om Stadion, och jag berättar om hur jag kom med min familj från det kalla, mörka Sundsvall till det som kom att bli vårljusets stad för mig, Malmö, i april 1963. Jag var nio år och en dag bjöd pappa med mig på Stadion, på Malmö FF-IFK Norrköping. Jag föll för Bosse Larsson och de vackra, ljusblåa tröjorna, för Tejpen, Nisse Hulth, Jörgen Ohlin, Lill-Kick. Och Elmstedt. Plötsligt reste sig en cigarrdoftande herre framför oss och skrek rätt ut: Elmstedtajävel! Vi skrattade och när vi kom hem stod pappa och sa det för sig själv, högt, i vardagsrummet: Elmstedtajävel! Och på något vis blev det ordet med sitt inskjutna a ett signum för den nya staden och vårt nya liv. Jag konverterade från Hammarby till Mff och Stadion blev en del av mitt nya, skånska hem.
– Bara nostalgi sånt.
– Jag vet, säger jag, och skäms lite för min nostalgi: MFF, Bosse, IFK Malmö-HIF inför 25.000, Tore Cervin i snön mot Wisla Krakow. En hel värld innanför dessa betongmurar.
Jag försöker med ett inlägg från en kant jag vet att han avskyr mer än något annat, historiens:
– Du förstår, den vackra arkitekturen, det mjuka, bågformade var ju Sten Samuelsons skapelse, han som också ritade Nya Ullevi. Båda arenorna till VM 1958. Det kanske sista oskuldsfulla VM:et, arrangerat av ett litet land i världens utkant, något som sannolikt aldrig mer kommer att hända. Ett VM som satte inte bara Sverige på världskartan med sina anläggningar utan också Brasilien med Pelé och Garrincha. Det är internationell idrottshistoria, förstår du. Det vill säga kulturhistoria. Identitet. Viktigt att bevara för att vi inte ska bli urarva.
– Ur… vadå?
– Äsch, det va ingenting.
– Jag menar det. Riv möget bara! Bygg bostädor, for helvete!
Sydsvenskan 8 februari 2015.