Jag var nitton år och bodde på Alliance Française på Bd Raspail i sjätte arrondissementet i Paris. Det var fem år efter majrevolten men gick fortfarande att känna av svallvågorna från den historiska majmånaden. Så gott som varje helg drog det ihop sig till konfrontation i Quartier Latin mellan den fruktade kravallpolisen CRS och unga vänsterdemonstranter. Själv inbillade jag mig att det var repetitioner inför ett nytt, större ”Maj-68”. Utanför huset där jag bodde fanns en tidningskiosk och där upptäckte jag en morgon en ny dagstidning, Libération, startad några månader tidigare av, bland annat, Jean-Paul Sartre. Tidningen blev något av en ideologisk ledstjärna för mig och en annan dag upptäckte jag en satirtidskrift som såg spännande ut, Charlie Hebdo, del av samma 68-kultur. Jag häpnade. Så plumpt, respektlöst men också vasst, intelligent och – roligt. Med de två tidningarna under armen kunde jag slå mig ned på något kafé i Montparnasse och uppleva ett slags det rebelliska läsandets lycka.
En av de tecknare jag kom att falla för i Charlie var ”Cabu”, Jean Cabut, och hans ”mon beauf” (förkortning av mon beau-frère, min svåger), en underbar serie där huvudpersonen är en karikatyr på en folklig, medelålders man djupt marinerad i allsköns fördomar, idag sannolikt röstande på Front National. Med humorn som vapen tecknade ”Cabu” en figur som gick in i hundratusentals fransmäns hjärtan och idag kan man till och med stöta på neologismen ”Beaufitude” som en beskrivning av djupt reaktionära åsikter. Onsdagen den 7 januari satt denne Stéphane Cabut vid redaktionsbordet på Charlie Hebdo, 76 år gammal men trots sin ålder iskallt avrättad ändå. När jag satt framför teven på kvällen dagen det hände och tog del av illdådet kände jag hur ögonen fylldes av tårar. Först ett dygn senare insåg jag att det inte bara hade med de tolv döda att göra och den medvetna attacken på yttrandefrihetens kanske främsta symbol, satiren, utan också med mej själv: när bröderna Kouachi mördade Charlies tecknare och personal kändes det som en personlig attack på mej, också, på min ungdom och på en del av det franska arv som fostrat mej politiskt. Jag är inte ”Charlie”, så klart, men ”Charlie” är faktiskt en del av mej.
Efter attentatet upplät ”Libération” solidariskt sina lokaler åt de överlevande från Charlie Hebdoredaktionen. Det är logiskt, de två tidningarna är barn av samma upproriska och antiauktoritära anda och långt tillbaka i historien går det att höra ekot från Voltaires ”Écrasez l’infâme!” (Krossa den skändliga!), då riktat mot den katolska överheten men lätt att översätta till andra tider, annan kamp, mot andra religiösa överheter nu. Voltaire, liksom ”Charlie”, hade en huvudfiende och det var fanatismen, oavsett var den dök upp och känner jag mitt Frankrike rätt kommer det inträffade bara att stärka den franska satirtraditionen. Demonstrationerna söndagen den 11 januari – de största sedan Befrielsen – och det massiva stödet för Charlie Hebdo borgar för det. Ingen sammanfattar det bättre än ledarskribenten på Libération, Laurent Joffrin, i måndagens tidning: ”Republiken träffades i hjärtat. Två dagar senare stod den upp igen.”
Sydsvenskan, 13 januari 2015.