INNA – av Caroline Fourest.
I Simone de Beauvoirs efterföljd syns Caroline Fourest på de flesta barrikader i Frankrike där dagens feministiska kamp pågår men lika beundrad som hon kan vara till vänster, är hon hatad av extremhöger – och islamister. Skälet är, bland annat, hennes kritiska böcker om Christine Boutin, en av den katolska högerns affischnamn, Marine Le Pen och Tariq Ramadan.
För två år sedan träffade jag henne för en intervju. Vad som slog mig var det spröda i hennes fysiska väsen och det svala, glasklara intellektet. Det var en fröjd att höra henne lägga ut texten om sekularitet, slöja, Tariq Ramadan och Marine Le Pen, bland annat. Nu har hon kommit med en ny bok, ”INNA”, om den ukrainska Femen-grundaren Inna Chevtchenko.
Fourest berättar den 22-åriga Femen-aktivistens historia, om den briljanta skoleleven från Kherson i Krim som tretton år gammal tog starka intryck av den orangea revolutionen och några år senare flyttade till Kiev där hon kom att skriva historia genom att vara med och grunda Femen. Historien blir inte mindre spännande av hur Fourest – den svala, ”voltaireska” med sina krönikor i Le Monde, sina radioprogram och teveframträdanden där hon aldrig tappar masken – faller pladask inför det blonda yrvädret från Krim. Caroline Fourest blir förälskad och boken blir därmed också berättelsen om en kärlekshistoria där den 37-åriga fransyskan hela tiden tvingas rannsaka sina egna argument, och känslor, inför den 22-åriga ukrainska som tvingades i exil efter att med motorsåg ha sågat ner ett stort kristuskors i Kiev med som ett stöd åt Pussy Riot i Moskva.
Det är i Paris, i Femens högkvarter på rue Léon i hjärtat av det arabiska Paris, som de träffas första gången. Fourest beskriver diskussionerna och motsättningarna inom gruppen, liksom den imponerande energi gruppen utstrålar – trots att de precis kommit till ett nytt land, kastar de sig ut i aktion efter aktion: i niqab på Place Trocadéro, en niqab de sedan slänger för att visa brösten i protest mot religionen och patriarkatet, vid senaten mot de slappa våldtäktslagarna, mot Dominique Strauss-Kahn och, inte minst, mot den katolska höger som mobiliserade miljontals fransmän mot förslaget till ny äktenskapslagstiftning (”Mariage à tous”); Femens brandkårsutryckning för tunisiska Amina skildras också med inlevelse och dramatik.
De nakna brösten blir en effektiv kampmetod som skapar rubriker och med hjälp av Twitter och FB kablas varje aktion ut över världen på nolltid. Fourest är till en början tveksam till metoden och diskussionens vågor mellan henne och Inna går höga. Femenaktivisternas genomslag får henne att baxna, vilket gör att hon efterhand ser på metoden med motvillig sympati och i ett samtal med en väninna som är antropolog får hon reda på att bara bröst-metoden är urgammal, att den använts i Afrika sedan hundratals år tillbaka när kvinnor velat få män att skämmas för sitt uppträdande, samma på flera ställen i Asien. Det hon är helt emot är de rent antireligiösa aktionerna, som en Femenaktion inne i Notre Dame. Fourest försöker förklara den sekulära franska modellen för Inna, att i kyrkor, synagogor och moskéer har man rätt att utöva sin religion utan att bli störd och att detta är ett fundament i Frankrike. Inna, som är emot religion i sig och har Richard Dawkins som kvällslektyr, håller inte med.
En annan intressant skiljelinje mellan dem är synen på aktivism. På ett ställe i boken säger den unga ukrainskan: ”Jag är 100% aktivist, 100 % Femen.” Den revolutionära energin stöter Fourests smak för upplysningsfilosoferna och den ”franska” hedonism hon hyllar. För Fourest är livsnjutningen fundamental, ätandet och älskandet, maten och orgasmen, hörnstenar i det liv hon delat upp i Krig (debatter, aktivism, kamp) och Fred (hemmet, kärleken, avkopplingen). Hos Inna, ”bolsjeviken”, som Fourest kallar henne, finns inte denna uppdelning. Allt är kamp och när hon bjuder med Inna på klassiska Le Procope, inser hon snabbt att de lika gärna kunde ha gått på ett kebabhak. Inna är oförmögen att njuta av bordets läckerheter.
Nihilist eller fanatiker? Fourest vet inte hur hon ska beteckna Inna. Hon förebrår Femen en viss Baader-Meinhofromantik och känner emellanåt en närmast moderlig oro för Innas liv, en befogad sådan. Våren 2013 slog franska högerextremister ihjäl en ung antifascist i Paris, aktiv i kampen mot homofobin och när Femen utmanar samma grupper får de löpa gatlopp. I november 2012 blev både Inna och Fourest blåslagna av unga nationalister efter en Femenaktion, ”In Gay we trust”, mot den katolska extremhögern. Händelsen uppmärksammades stort i medierna och det våld som Femenaktivisterna provocerade fram den gången hjälpte förmodligen till att få den nya lagstiftningen på plats. Under misshandeln stod en katolsk präst och manade på de unga nationalisterna. ”INNA” ger i dessa stycken en ruggig inblick i det hat mot homosexuella som genomsyrade motståndet mot homolagen, ett hat som i mycket kanaliserades mot Fourest som lever i ett öppet lesbiskt förhållande med sin vapensyster Fiammetta Venner sedan många år. Efter misshandeln twittrade en framstående Front National-medlem: ”Normalt sett är jag mot kvinnomisshandel men Caroline Fourest, är hon kvinna?”
Med INNA kastar Caroline Fourest ljus över viktiga frågor inom nutida fransk och europeisk feminism. Boken får en extra dimension av den ärliga tonen i skildringen av deras förälskelse och hur Fourests intellektuella pansar smälter inför ukrainskans okuvliga energi och skönhet. Hos mig utlöser boken en beundran inför båda men också oro för deras säkerhet – och ett djupt obehag över att jag ska behöva känna så.
Min oro blir kusligt aktualiserad samma fredag som jag strövar omkring på Rue Léon i sökandet efter Femens lokaler. På kvällen samma dag attackerar en knivbeväpnad skinhead publiken på den teater där Femen tills nyligen haft sitt högkvarter. Två personer blev allvarligt skadade och förda till sjukhus.
Den förmodade måltavlan? Inna Chevtchenko.