http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/fredrik-ekelund-det-hade-aldrig-gatt-hem-i-sverige/
En dialog det slår gnistor om.
Två franska filosofer som låtit höra tala om sig de senaste åren är Alain Finkielkraut och Alain Badiou. Den förre slog igenom redan på sjuttiotalet och har förknippats med ”De nya filosoferna”, André Glucksmann och Bernard-Henri Lévy, men ingick aldrig i konstellationen. Finkielkraut är värdekonservativ, Badiou kommunist och har gjort sig ett namn genom sina försök att blåsa liv i kommunismen som idé.
Förra året kom Finkielkraut med en bok där han tar tempen på dagens Frankrike, ”L’identité malheureuse”, en bok där han går till hårt angrepp mot de krafter han anser arbeta på den franska identitetens upplösning: en skola som föddes ur 68-idéerna, en misslyckad integrationspolitik och en global kapitalism som hotar att utplåna nationella särdrag. Det är ingen diatrib utan snarast en melankolisk analys där han försöker komma fram till hur ett ”vivre-ensemble” (leva tillsammans) skulle kunna se ut i ett samhälle där den stora invandringen ställer samhället inför nya utmaningar.
Finkielkrauts farfar var judisk invandrare från Polen och för de tidiga generationerna invandrare var det självklart, menar han, att vilja bli en del av det franska samhället. Idag, hävdar han, möts man av skepsis ifall man försvarar ”det franska” men får applåder ifall man säger sig vara stolt över att ha sina rötter i andra kulturer. Enligt Finkielkraut finns det något nytt i de nya immigrationsvågorna som inte fanns förr: ett hat till ”La France” och det hatet, menar han, kan bara bemötas med upplysning, inte minst om att det finns vissa gemensamma, universella regler som inte är förhandlingsbara. Om dessa inte gäller riskerar Republiken att få sina ”förlorade områden”, med ungdomar som vägrar läsa Rousseau, Tartuffe och Madame Bovary med hänvisning till att det ”strider mot deras religion.”
I analysen av kravallerna 2005 pekar han på det faktum att inga flickor syntes på gatorna. Där blir han lite rolig också ty han lyfter, med hjälp av den engelske filosofen David Hume, fram 1700- och 1800-talets franska ”galanteri” som en motkraft till den feministiska backlash vi nu kan se i de franska förorterna, eller för att tala med en ung muslim i Finkielkrauts bok: ”Hos oss sätter man på sej slöjan, inte kjolen.” Eller en elev i en förortsskola: ”… en tjej som sätter på sej kjol, är en hora.” Mot försöken att utplåna det kvinnliga ur gatubilden lyfter Finkielkraut fram Madame de Staël, George Sand och den franska kvinnans starka ställning; skillnaden mellan könen lyfts fram som ett vackert värde och slöjan ser han, ironiskt nog, som ett försök att förvandla kvinnan till ett objekt för mannen.
En av måltavlorna för hans kritik är den ovan nämnde Alain Badiou och i en annan bok, ”L’explication” (2010), möts de två i ett samtal det slår gnistor om. Det är två lärdomsgiganter som går i clinch med varandra kring fyra stora frågor: nationell identitet/nationerna, judendomen/Israel, Maj 68 och, slutligen, kommunismen (den som varit och en eventuell framtida). Trots den djupa politiska oenigheten är de överens om en hel del: jämlikheten som ett politiskt värde, sekulariteten som politisk grund, fördömandet av den nya antisemitismen men också, lite överraskande, i analysen av hur Maj 68:s idéer, enligt båda, påverkat mycket i det franska samhället i negativ riktning, framför allt inom skolan.
Hårdast, och mest intressant, blir motsättningarna kring nationen, det nationella och internationalismen. Badiou, som inte anser att man kan tala om någon ”fransk identitet” anser att Finkielkrauts försök att rädda en sådan ofelbart leder till en Skillnadens och Utpekandets politik, att all identitetsdiskurs leder till nyfascism, ett tänkande som ofelbart hamnar i en ”Hilbergsk” logik: utdefiniering, identifikation, segregation, koncentration, deportation och – avrättning. Badiou är hård och håller Finkielkraut som intellektuellt ansvarig för eventuella framtida urspårningar där muslimer kan komma att spela judarnas roll på trettiotalet. Finkielkraut tar lätt på den kritiken, anklagar Badiou för att syssla med avancerat kulturellt självhat, så kallad oikofobi, och hävdar att han bara vill rädda det bästa av det franska och att han försvarar ett nationsbegrepp som inspireras av revolutionens jämlikhetsideal.
Finkielkrauts känsla inför det Frankrike han ser gå mot ett slags upplösning är en stark melankoli. Hans motmedel: Claude Lévi-Strauss antirasism och – mot slutet av dennes liv – förståelse för kärleken till det egna, vilket mynnar ut i en av en av Simone Weil inspirerad ”medkänslans patriotism.” Badiou sörjer också ett Frankrike på väg bort, som ett resultat av den globala kapitalismen. Hans melankoli tycks emellertid inte lika stark och det går också att skönja en glädje hos honom i detta påstådda försvinnande ty i detta ser han en möjlig pånyttfödelse: Frankrike som moder till en ny kommunism, en som inspireras av 1789, 1848 och Pariskommunen 1871 och som lärt sig av de sovjetiska ”misstagen”. I Finkielkrauts ögon en skrämmande vision, så klart. I Badious egna, Frankrikes enda möjlighet att fortsätta vara en inspiration för världens folk.
I sin ”L’identité malheureuse” laborerar Finkielkraut med olika värdebegrepp för att ringa in vad han tycker är det bästa i ”det franska.” Ett sådant begrepp är när han ser den franska identiteten som ”dialogisk”. Här lyfter han fram Montaigne-Pascal, Corneille-Racine, Voltaire-Rousseau bland andra. För att utveckla tanken kanske man skulle kunna komplettera de motsatsparen med Sartre-Camus, de Beauvoir-Kristeva och – pourquoi pas? – Finkielkraut-Badiou.
Själv tillåter jag mig att känna en viss melankoli över att en samtalsbok som ”L’explication” förefaller helt omöjlig hos oss med en debattkultur som tycks bli allt mer monologisk. Eller har jag fel, skulle ett långt, svindlande och lärt samtal i bokform mellan exempelvis Johan Lundberg och Göran Greider vara möjligt?
Fredrik Ekelund.