Assaf Gavron och författarturneringen i Haifa (http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/forstaelse-pa-flera-plan/).
Solen stiger över det heliga landet. Sommarmorgon i Tel Aviv. Jag är på Ben Gurion-flygplatsen och på väg till en författarturnering i fotboll i Haifa men här på Ben Gurion ska jag träffa Assaf Gavron, lagkaptenen för det israeliska författarlandslaget.
Innan jag for läste jag Gavrons roman CrocAttac!, en roman om spänningarna i det israeliska samhället på 90-talet. En ung israel och jude, kallad Krokodilen, står i centrum och klarar sig mirakulöst ur en serie självmordsattacker, vilket ger honom kultstatus. Han bjuds in till teveshower och folk känner igen honom på gatan. Han är high-techingenjör på ett telefonbolag och hittar en fickdator till ett av offren för attentaten. Han spar den och påbörjar en egen forskning om vad den dödade gjorde i Tel Aviv, dit denne tagit sig från Jerusalem utan att nån av hans vänner eller familj vetat om det. Gavron skriver en medryckande prosa som levandegör en av vår tids mest låsta konflikter. Han skildrar hysterin, hatet och rädslan på båda sidor med en vass, bitande humor; dialogerna är levande men det som får romanen att lyfta är att han rör sig lika hemtamt bland potentiella självmordsbombare på den palestinska sidan som på den judiska. Det växlande perspektivet skänker dynamik åt berättelsen och den svarta humorn förtar ingenting av det allvar romanen bottnar i utan går snarast att se som en nödvändig försvarsmekanism mot en värld där ett vanligt cafébesök plötsligt kan förvandlas till en krigsscen med en avsprängd fot som landar bredvid latten på cafébordet.
Vi träffas på caféet Arccaffé och han ger ett vänligt, ödmjukt och bestämt intryck.
– Tanken bakom CrocAttack!?
– Jag bodde här under den där galna, surrealistiska perioden när bomber exploderade varje dag, ibland flera om dan och var tvungen att förklara för mej själv vad det handlade om. Och när jag väl hade bestämt mej för att skriva historien, förstod jag att jag var tvungen att beskriva båda sidornas syn på saken eftersom berättelsen inte skulle bli komplett utan bådas syn.
– Jag gillar din svarta humor. Hur skulle du vilja definiera den, som typiskt judisk, typisk för Mellanöstern eller bara en produkt av den tuffa situation ni befinner er i i Israel/Palestina?
– Jag tror att den är en blandning av allt det, plus mina engelska rötter. För det första var den där perioden full av svart humor. Till exempel det här med vadslagning om bomber – det hände verkligen, på riktigt men också på skoj. Jag tror att humor skapar ett slags utväg vid spända lägen och skräck. Sen är det den judiska humorn, som utvecklats av generationer som förföljts och förnedrats. Det handlar om ett slags tröst i svåra situationer. För det tredje växte jag upp i en engelsk miljö, bodde länge i England och jag har fått mycket inspiration genom åren från brittiska komedier, framför allt galna, surrealistiska, som Reeves & Mortimer, till exempel.
– Vilka författare är du inspirerad av stilistiskt? Politiskt/moraliskt?
– Kanske finns det en linje med amerikanska författare som har en speciell slags humor och en speciell röst: Mark Twain, J.D. Salinger, Philip Roth. När jag var yngre inspirerades jag av unga, vassa, samtida författare, oftast från USA och England: Bret Easton Ellis, David Foster Wallace, Irvine Welsh, etc. Politiskt/moraliskt tillhör jag den liberala vänstern. Där är jag inte inspirerad av nån speciell, utan av det sunda förnuft och de humanistiska värderingar jag växte upp med.
– Jag är imponerad av din djupa kunskap om arabisk, muslimsk kultur. Har du studerat den speciellt eller är den bara frukten av din egen nyfikenhet? Läser och talar du arabiska?
– Olyckligtvis läser och talar jag inte tillräckligt bra. Jag tror att det mesta av kunskapen handlar om att ha vuxit upp på en plats där den arabiska och muslimska kulturen är stark. När jag växte upp fanns inte samma klara och hårda uppdelning mellan kulturerna och inte ens idag är det hermetiskt mellan dem. Bortsett från det har jag alltid varit väldigt nyfiken på att lära känna den andra sidan, på deras liv och sätt att tänka. Även om vissa förnekar det, delar vi samma plats, och vi måste lära oss att leva tillsammans.
Författarfotbollen började i Italien, där det första författarlandslaget bildades 2002, Osvaldo Soriano FC, som en hyllning till den argentinske författaren Osvaldo Soriano som bodde i Italien i många år. Den första turneringen inom ramen för det som kommit att kallas för Writer’s League, ägde rum i San Casciano, i Toskana, 2005. Fyra lag deltog, Italien, Ungern, Tyskland och Sverige. Det svenska laget vann och har vunnit ytterligare tre av de sammanlagt sex turneringar det ställt upp i. Det israeliska laget bildades på initiativ från det tyska och har funnits sen 2008. Någon internationell organisation finns inte och hela författarfotbollen vilar på två stora kärlekar: den till ordet och den till bollen.
– Vad är din åsikt om de här författarmatcherna i fotboll och allt som hänger ihop med dem?
– På en nivå tillåter det oss att förverkliga en barndomsdröm om att få bli fotbollsspelare, att spela för vårt landslag. Jag gillar det som ett sätt att föra samman folk och möta författare från olika länder. Att skriva är en ensam syssla men författare vill inte nödvändigtvis vara ensamma hela tiden. Jag tror att det går att bygga broar – för oss hittills har det varit så med europeiska författare.
– Vad tror du om möjligheten att organisera en match mellan israeliska och palestinska författare – i Israel? I Italien?
– Vi har gjort flera försök att plocka in arabiska spelare i vårt lag och att få till stånd en match mot palestinier. Olyckligtvis är det så att sen vårt lag bildades, 2008, har läget varit mycket spänt. Det har varit tufft men förra veckan fick jag ett telefonsamtal från en kille som vill hjälpa oss att organisera detta och som har goda kontakter med palestinierna. Vi bjöd också in det turkiska laget till Haifa men de tackade nej.
Av de lag som bjöds in till Haifa var det bara Turkiet som bojkottade turneringen. England och Norge fick inte ihop lag och Polen och Ungern, som bjudits in och var redo att åka, tvingades stanna hemma i sista stund eftersom arrangörerna inte hade råd med fler lag. I det rätt stora nätverk som utgör Sveriges författarlandslag fanns ingen författare som förordade bojkott när inbjudan kom men efter kritik mot resan och uppmaning till bojkott av turneringen i två tidningar valde ett antal av de från början positiva att stanna hemma. Ett tjugotal författare satte sitt namn under ställningstagandet att åka (se http://forfattarlandslaget.wordpress.com).
– Vad är din syn på dessa bojkottkrav?
– Att bojkotta israeliska författare i solidaritet med palestinierna är meningslöst och kontraproduktivt. Israeliska författare gör mycket mer för palestinierna, freden och samexistensen med palestinierna – med sina romaner, opinionsyttringar, protester och engagemang i olika projekt – än dessa svenska intellektuella med sina åsikter i trygga svenska tidningar gör. Så när de uppmanar till bojkott blir det lite komiskt. Även om jag är övertygad om att deras intentioner är goda.
Dess värre kan Assaf Gavron inte vara med i turneringen eftersom han ska till Chicago och delta i ett symposium arrangerat av en organisation, narrative4.com, som backas upp av Salman Rushdie, Ian McEwan, Zadie Smith m.fl. och som skapats i syfte att hjälpa till med dialog mellan olika grupper. Han beklagar att han inte kan vara med i turneringen.
– Jag har hört att du arbetar tillsammans med palestinska författare för att bygga broar på ditt sätt. Kan du berätta lite om det?
– Jag har palestinska författarvänner och är involverad i ett internationellt
litterärt projekt som för samman ungdomar från olika kulturer så att de ska kunna visa upp sina berättelser för varandra. Jag skulle vilja göra det med israeliska och palestinska barn. Det är därför jag åker till Chicago. Vi ska sjösätta ett projekt och börja arbeta. Det är ett underbart projekt, som backas upp av några av världens bästa författare och jag känner mej stolt över att få vara en del av det och ta det till Israel och Palestina.
– Vad tror du om framtiden, finns det nån lösning på konflikten?
– Jag vet inte. Det är svårt att säga. Det finns bra människor som försöker
göra bra saker men just nu är de i minoritet. Jag är en optimistisk person, men det är svårt att vara optimist när man tänker på framtiden för den här platsen.
Fredrik Ekelund
Faktaruta turneringen Haifa 2013:
Israel-Sverige, 4-2
Tyskland-Italien, 1-2
Italien-Sverige, 5-1
Israel-Tyskland, 2-2
Italien-Israel, 4-1
Tyskland-Sverige, 3-2
1. Italien 6p 11-3
2. Tyskland 4p 6-6
3. Israel 4p 7-8
4. Sverige 0p 5-12
Svenska målskyttar: Henrik Annemark (poet, Malmö), 4 mål och Kristian Sjövik, (idrottsvetare, Malmö), 1 mål. Annemark delade därmed skytteligasegern med den italienske författaren Emiliano Audisio, novellförfattare och före detta sångare i det italienska rockbandet Linea 77.
Faktaruta Assaf Gavron:
Bor i Tel Aviv, är gift och har två döttrar. CrocAttack! är översatt till flera språk men Gavron är inte bara känd för den romanen utan också som sångare i det israeliska kultbandet ”The Mouth and Foot”. Han har dessutom varit med och utvecklat dataspelet ”Peacemaker”, i vilket Mellanösternkonflikten simuleras. Hans föräldrar är sionistimmigranter från England. De första åren bodde han i Arad, en liten stad i södra Israel, ute i öknen. Sen växte han upp i en by nära Jerusalem. Han har varit stridsvagnsbefäl i armén. Bortsett från det egna skrivandet översätter han också, från engelska till hebreiska, till exempel J.D. Salinger, Philip Roth, Jonathan Safran-Foer, Nathan Englander och den senaste J.K. Rowling. Han undervisar även i skrivande. Hans senaste roman, The Hilltop, en roman som utspelar sig i bosättarmiljö, kommer på svenska på Natur och Kultur 2015.
Faktaruta författarfotbollen:
Författarfotbollen började i Italien, där det första författarlandslaget bildades 2002, Osvaldo Soriano FC, som en hyllning till den argentinske författaren Osvaldo Soriano som bodde i Italien i många år. Den första turneringen inom ramen för det som kommit att kallas för Writer’s League, ägde rum i San Casciano, i Toskana, 2005. Fyra lag deltog, Italien, Ungern, Tyskland och Sverige. Det svenska laget vann och har vunnit ytterligare tre av de sammanlagt sex turneringar det ställt upp i. Det israeliska laget bildades på initiativ från det tyska och har funnits sen 2008. Någon internationell organisation finns inte och hela författarfotbollen vilar på två stora kärlekar: den till ordet och den till bollen.
Sydsvenskan, 7/7 2013.