Debatten kring Omar Mustafas avgång från SAP:s partistyrelse sätter inte bara fingret på SAP:s och svensk vänsters förhållande till islamismen utan också på en för oss relativt ny typ av antisemitism som inte har sina rötter inom extremhögern. Att Islamiska förbundet bjudit in antisemitiska talare är sannolikt inga tillfälligheter. En av de platser i Sverige där problemen med denna antisemitism ökat, är Malmö. Det inträffade kring Omar Mustafa gör att det kan vara på sin plats att kika lite på utvecklingen både här och ute i Europa de senaste åren.
För ett antal år sedan trakasserades och misshandlades den judiske dirigenten Ilya Stupel i Vellinge utanför Malmö av ett nynazistiskt gäng. Det uppmärksammades stort, upprörde många och ledde till en stor demonstration i Vellinge mot antisemitism och högerextremism. Vi var många från Malmö som deltog men också en hel del Vellingebor slöt upp. Dess värre slutade det hela ändå med att Stupel kände sig tvingad att lämna Vellinge kommun. Det Stupel utsattes för var en typ av antisemitism med en lång europeisk historia. Den massiva reaktionen visade dock på en hög medvetenhet om problemets art.
Som en reaktion på de senaste årens antisemitiska trakasserier inne i Malmö har ett antal kippavandringar organiserats. På den senaste, i oktober förra året, talade integrationsminister Erik Ullenhag på Möllevångstorget om respekten för minoriteter och alla människors rätt att leva oantastade i Malmö. Det var ett i långa stycken fint tal men det fanns något i det som jag känner igen från andra håll också, ett slags schablonbild av att de senaste årens omtalade antisemitism i Malmö skulle handla om majoritetssamhällets förakt för minoriteter eller om det som Stupel utsattes för. Mycket talar dock för att det inte förhåller sig så.
I Agenda den 16 december förra året visades ett reportage om en judisk kvinna på Rosengård som regelbundet trakasseras av personer, unga som gamla, med bakgrund i Mellanöstern. ”Judehora”, ”vi ska kniva dej”, stenar som kastas mot henne och hakkors som ristas in i hennes dörr är saker som tillhör hennes vardag. Av en vän med judisk bakgrund, vars mor överlevde Auschwitz, får jag höra att bilden från den sidan är rätt entydig, att det för det mesta handlar om människor med bakgrund i Mellanöstern som står för den här typen av trakasserier i Malmö idag. En artikel i Aftonbladet (15/1), där Peter Kadhammar citerar Mosaiska församlingens talesman, Fredrik Sieradzki, bekräftar detta: ”… 90-95 procent av brotten begås av personer med bakgrund i Mellanöstern”. Så var det inte förr, fortsätter Kadhammar, när Sieradzki växte upp på 70-talet: ”Då var det infödda svenskar som sa: Här luktar jude.”
Vad gäller denna nya antisemitism har bland andra Lisbeth Lindeborg försökt sätta in den i ett djupare, historiskt sammanhang. I en artikel i Svd för åtta år sedan skrev hon om hur två olika antisemitismer utvecklats, den ena med kristna rötter (den som finns inom europeisk extremhöger), den andra med muslimska (och som idag propageras av radikala islamister). Historiskt har det hänt att de flutit ihop. Ett närliggande och konkret exempel var en antiisraelisk demonstration i Malmö i januari 2009 då både ropen ”Leve Hamas!” och ”Heil Hitler!” gick att höra. Ett exempel med större politisk tyngd är Stormuftin av Jerusalem, Mohammed Amin al-Hussein, och hans agerande under andra världskriget. Göran Sonnevi skriver om honom i sin nyss utgivna, storslagna ”Bok utan namn”: Han organiserade mordet på Bosniens judar Han rekryterade det muslimska Waffen-SS 20 000 man Talade i radio till muslimerna i hela världen Gör uppror Döda alla judar … Mohammed Amin al-Hussein var en ivrig anhängare av den nazistiska utrotningspolitiken och brevväxlade bland annat med Himmler. Efter kriget skyddades han av Muslimska Brödraskapet i Egypten och lämnades aldrig ut som den krigsförbrytare han var. Idag lever den typen av judehat som al-Husseini propagerade vidare inom organisationer som Hamas, Hizbollah och Hizb-ut-Tahrir, för att bara nämna några.
I en rapport från EU-myndigheten mot rasism och främlingsfientlighet (EUMC), ”Manifestations of Anti-Semitism in the European Union” (2003), bekräftas denna förskjutning inom den europeiska antisemitismen. I land efter land, Belgien, Holland, Frankrike och England, till exempel, går en klar majoritet av de antisemitiska utfallen och attackerna att hänföra till denna ”nya” antisemitism: ”… (yngre) arabiska män ligger bakom ökningen av antisemitiska övergrepp i EU-länderna”, som Lindeborg skriver. När rapporten var klar fördröjdes publiceringen av den. Forskarna fick själva publicera den på nätet. Anledningen? Enligt Lindeborg handlade det om en vilja att mörklägga obehagliga fakta, det vill säga att vi här står inför en från muslimska länder importerad antisemitism, inte den med kristna rötter.
Ilya Stupel i Vellinge och kvinnan på Rosengård har utsatts för två olika typer av antisemitism, förefaller det. Politisk korrekthet tycks dock hindra oss från att tala om den ena av dem men om kampen mot antisemitismen ska bli effektiv och lyckosam måste vi nog våga tala öppet om alla uttryck för den, öppet om vilka som drabbas, öppet om vilka som ligger bakom, annars riskerar vår än så goda vilja att bli ett sätt att maskera något allt för många vet inte stämmer.
Att Omar Mustafa tvingas lämna SAP:s partistyrelse känns som ett steg i
rätt riktning. Och det handlar inte om att han är muslim utan om att han är ordförande i Islamiska förbundet med dess kopplingar till Muslimska Brödraskapet. En socialdemokrati, eller vänster, som öppet samarbetar med islamistiska organisationer får problem med sin politiska trovärdighet inför de väljare som förväntar sig att den politiska vänstern ska stå upp för upplysningens grundvärden: jämställdhet, frihet, demokrati och broderskap.
Newsmill, 26 april 2013.