En religiös ledare i Afghanistan, Mir Farooq Husaini, utfärdar en belöning på två miljoner kronor till den som dödar upphovsmannen till ”Innocence of muslims” och/eller en av Charlie Hebdos tecknare. För en tid sedan gick en minister i Pakistan ut med ett liknande budskap. Läget för yttrandefriheten kunde med andra ord varit bättre och situationen sammanfattas på ett bra vis i Charlie Hebdos ledare i det nummer som nyss väckte sådan uppståndelse: ”Teckna en ärofull Muhammed, och du är dödens. Teckna en lustig Muhammed, och du är dödens. Kludda ner en nedrig Muhammed, och du är dödens. Gör en skitfilm om Muhammed, och du är dödens …” Och så vidare. Och de blir allt fler som ”är dödens”. Rushdie lever med livvakter sedan många år, Ayyan Hirsi Ali och Taslima Nasreen, de båda feministiska islamkritikerna, likaså. Lars Vilks och Kurt Westergaard har också tvingats in i en tillvaro med livvakter och en Ibn Warraq skriver, av säkerhetsskäl, under pseudonym. Anpassningen till hoten kommer som brev på posten och när USAs utrikesminister Hillary Clinton känner sig tvingad att gå ut och ta avstånd från en kalkonfilm, trots att hon och hennes land som helhet inte har något med den att göra, är det illa, lika illa som när konsthallen i Norrtälje, eller Jämtli i Jämtland, bokar av Lars Vilks. Istället för att stå upp för yttrandefriheten, backar vi. När Random House för något år sedan skulle ge ut Sherry Jones roman om en av profetens fruar, ”Medinas juvel”, drog förlaget plötsligt in den när en docent i islamisk historia kritiserade utgivningen och när Jytte Clausen skulle ge ut sin bok i USA om muhammedteckningarna, ”The cartoons that shook the world”, lyfte Yale University Press ut de teckningar boken handlade om. I Berlin stoppades mozartoperan ”Idomeneo” av samma skäl, i Schweiz en planerad uppsättning av Voltaires pjäs ”Mahomet” och här hemmavid lät Nobelmuseet i Stockholm en svensk imam censurera Theo van Goghs film ”Submission” (för vilken han mördades av en fanatisk islamist) i samband med en utställning om yttrandefrihet (sic). Listan blir allt längre på anpassningen och attackerna på yttrandefriheten allt grövre. Förra året brandbombades Charlie Hebdos redaktion i Paris sedan tidningen skojat med de islamister i Tunisien som ville införa ”mjuk” sharia i landet. Samma natt släcktes tidskriftens hemsida ned och ersattes med bilder på Mecka och Medina. Yttrandefrihetens fiender har stor makt och i FN lobbar den Islamiska konferensorganisationen IKO, med 57 medlemsstater, för en resolution med ett globalt förbud mot hädelse och kritik av religiösa symboler. Hur det ska sluta, vet ingen. Anpassning står mot mod och principfasthet. Vem skulle idag våga göra en ”Life of Brian” om Muhammed eller ordna en utställning med Lars Vilks? Ingen, förmodligen. Rädslan kryper innanför skinnet och förvandlas med tiden till den internaliserade fatwa den brittiske författaren Kenan Malik beskrivit så väl. För något år sedan publicerade en grupp svenska intellektuella med Arne Ruth, Lena Andersson, Sara Mohammad och Göran Adamson i spetsen en artikel i Expressen. Rubriken var ”Upplysningen riskerar bli en historisk parentes.” Jag minns att jag skakade på huvudet och log åt den. Upplysningen en parentes? Ha! Idag är det svårare att skratta åt den tanken.