Jag träffade Janne för första gången i extrakammaren på Malmö Förenade Stuveri AB i början av sjuttiotalet. Han var en frejdig, humörfrisk och radikal stuveriarbetare som jag gärna arbetade i lag med. Han hade varit på sjön tidigt och hade en annan livserfarenhet än jag. Vad som tidigt slog mig var hans pålitlighet, lojalitet, kamratlighet och hur duktig han var i arbetet. Och noggrann. Inte minst vad gällde säkerheten. Hans säkerhetstänkande var väl utvecklat efter åren till sjöss, han visste mer än många av oss andra var farorna kunde lura på båtarna och inte sällan var det han, bland oss extragubbar, som gick i clinch med förmännen när det drog ihop sig ute på frukt-, juice- eller gummibåtarna. Janne, eller Norrköping som han kom att kallas på grund av sin härkomst och sin härligt klingande östgötska, stod upp för kollektivet och blev med tiden djupt engagerad i Hamnarbetarförbundets Avdelning 30 i Malmö.
Men han var så mycket mer än en duktig sjöman och stuveriarbetare. Hans intellektuella törst var imponerande och det var alltid en fröjd att prata med honom, lyssna på honom och diskutera med honom och hans allvar stod aldrig i vägen för glädje och humor och hans skallande skratt blev en del av våra liv, bullrande och varmt som det var. Han var en stor människa och med tiden kom intresset för båtar, hamnar och världshav att kompletteras med psykologistudier: Freud, Jung och Lacan blev de nya farvatten som drog honom till sig och de sista åren av sitt liv kom han att arbeta som psykolog, lika noggrann och oförvitlig i det, har jag förstått, som han var på sjön och i Malmö Hamn.
När jag skrev Stuv Malmö, kom! och, många år senare, m/s Tiden, var Janne en självklar referens och samtalspartner. Han kunde läsa och bedöma och när vi satt i mitt lilla kök på Hjorttackegatan hösten 2007 och han beskrev hur det brusade som av en passadvind om manuset till m/s Tiden, kände jag en oerhörd tacksamhet för hans läsning. Han var den förste som hade fått läsa manuset och efter att han beskrivit sin upplevelse av sin läsning, kände jag mig redan antagen. Som om jag var i hamn med det stora projektet med den bortglömde arbetarförfattaren Gösta Larsson och alla berättelser från Malmö Hamn, varav han själv var en egen.
Slutet för honom var svårt, och hårt, med en allt aggressivare prostatacancer som till sist fick vår kamrat, och underbara kämpe, på knä men in i det sista höll han sin fana högt: läsandes biografier över Freud på det Hospice i Helsingborg där han, till sist, slutade sina dagar. Det är med stor sorg i mitt hjärta jag konstaterar att han – du! – inte finns bland oss längre. Janne har seglat vidare mot nya, okända destinationer. Jag, och vi som fick glädjen att lära känna honom, glömmer honom aldrig.