Frågan är om någon intellektuell i historien haft samma bredd som Voltaire hade. Han var inte bara författare utan också poet, romanförfattare, dramatiker, teaterchef, diplomat, hovman, slottsherre, bonde, satiriker, polemiker, politiker, vetenskapsman, översättare och framgångsrik företagare (framförallt inom urmakeribranschen). Det var tack vare hans ihärdiga attacker – så gott som alltid via pseudonymer – mot enväldet och kyrkan som feodalismen till sist krackelerade. Utan Voltaire ingen fransk revolution. Trots det var han ingen revolutionär utan en måttans man och Robespierres schavott hade förmodligen förskräckt honom. Han var pennans man, inte våldets, och den som med detta verktyg fick makten att skälva: Fredrik den Store och Katarina II av beundran, Ludvig den XV och det franska prästerskapet av vrede. De sistnämndas vrede fick honom till Bastiljen två gånger och gjorde att han förbjöds att vistas i Paris under tjugofyra år, fram till sista halvåret av sitt liv då folkets kärlek gjorde det omöjligt för Ludvig XV att förbjuda honom att komma till den franska huvudstaden.
Våren 1778 lämnade han sitt gods i Ferney vid gränsen till Schweiz och tog sig till Paris för att övervara premiären på Irène, en av hans sista tragedier. Han togs emot som en älskad kung. Vart han kom samlades folk för att hylla honom. När han dog, i maj samma år, gjorde han det inte bara som Frankrikes, utan hela Europas, intellektuella kung. ”Hans vagn är kärnan i en komet, vars svans fyller hela gator”, som Thomas Carlyle skriver i sin ”Den Franska Revolutionen”. Voltaire var den alla ville träffa, fattig som rik, och den man vände sig till för att få hjälp i kampen mot tyranni och fanatism. För oss är han i första hand Candides författare och en symbol för Upplysningen. För det franska folket var han ”l’homme aux Calas”, mannen som efter flera års envis kamp mot det fanatiska katolska prästerskapet i Toulouse lyckades få återupprättelse åt en familj Calas, vars medlemmar på falska grunder dömdes till döden, till tortyr och fångenskap för ett självmord inom familjen, ett självmord som av en katolsk mobb framställdes som ett mord begånget av protestanter av rädsla för att en av sönerna skulle konvertera till katolicismen. ”Calas”-mannen är ett bra smeknamn på Voltaire för om det var någon händelse i fransk historia som kom att prägla honom mer än något annat var det Bartolomeinatten och dess fasor, ett Srebrenica mitt i den franska huvudstaden där tvåtusen protestanter lynchades på en enda natt. I hela Frankrike handlade det om tiotusentals. Inget var honom mer förhatligt än religiös fanatism.
Voltaire är aktuellare än någonsin. Sedan några veckor tillbaka försöker katolska extremister stoppa teaterföreställninegn ”Sur le concept du visage du fils de Dieu”, av Romeu Castelucci på Théâtre de la Ville i Paris; natten till den 2 november hackades den franska satirtidskriften Charlie-Hebdos hemsida och ersattes av en bild över Mecka. Numret man tycks ha protesterat mot hade Muhammed som ”gästredaktör”. Samma natt ödelades redaktionen av en brandbomb. Det värsta attentatet mot yttrandefriheten i Frankrike på många år. I sin ”Filosofiskt ficklexikon” skriver Voltaire, apropå fanatismen: ”När fanatismen en gång har angripit en hjärna är sjukdomen nästan obotlig.”
I multikulturalismens kölvatten framställs han idag, titt som tätt, som en fanatisk ateist. Inget kunde vara felaktigare. Voltaire var aldrig ateist. Han drev prästerna till vansinne med sin humor och sina vassa ironier men han trodde på gud. Att fanatiska troende, oavsett de är muslimer eller kristna, ändå angriper yttrandefriheten och spottar på Voltaire har sin inbyggda logik: rädslan för att bli av med sin makt. Men att folk som anser sig vara radikala också gör det allt oftare handlar om kulturellt självförakt.
Den intellektuell som spottar på Voltaire, spottar sig själv i ansiktet.
(Sydsvenskan, 15 november 2011)