I november 2004 mördades den holländske filmaren Theo van Gogh på öppen gata i Amsterdam av en fanatisk muslim, Mohammed Bouyari. Efter avrättningen satte han en lapp på van Goghs bröst med en hälsning till Ayaan Hirsi Ali, den modiga författaren som tagit strid mot kvinnoförtrycket inom Islam. Det var med henne van Gogh gjorde filmen Submission (finns på YouTube, ca tio minuter lång) en film om det förtryck som Hirsi Ali vigt sitt liv åt att bekämpa. På lappen hade Bouyari skrivit att Hirsi Ali var en ”lögnare” och att han förutspådde att hon skulle gå i ”tusen bitar” i sin uppgörelse med islam. Undertecknat: ”Trons Svärd.”
Natten till onsdagen den 2 november attackerades den franska satirtidskriften Charlie-Hebdo med en brandbomb, varpå hela redaktionen förstördes. Samma dag hackades hemsidan av krafter utanför Frankrike. Charlie-Hebdos kommande förstasida ersattes med en bild över Mecka. Att det hela hänger ihop med det specialnummer tidskriften hade gjort – som dock hann ut till kioskerna i tid – om islamisternas framgångar i Tunisien, ett ”Charia-Hebdo” med Profeten som gästredaktör, torde stå utom alla tvivel. Syftet bakom de mord, mordhot och de attacker med brandbomber islamister ägnar sig åt är att sprida rädsla. Den brittiske författaren Kenan Malik har i sin Från Fatwa till Jihad studerat utvecklingen i Väst efter Khomeinis fatwa mot Salman Rushdie. Malik visar hur självcensuren fick fäste hos oss efter publiceringen av Satansverserna och hur krisen med muhammedteckningarna förstärkte det som han kallar för ”den internaliserade fatwan”. Två exempel de senaste åren som styrker Maliks tes kommer båda från USA. När Random House för något år sedan skulle ge ut romanen Medinas juvel (om Aisha, en av Profetens fruar) av författaren Sherry Jones, fick förlaget plötsligt kalla fötter efter att en amerikansk docent i islamisk historia, Denise Spellberg, läst manuset och funnit historien ”anstötlig”, varpå Random House med omedelbar verkan sa upp kontraktet med Jones. När Yale University Press skulle ge ut en bok om krisen kring muhammedkarikatyrerna, The Cartoons that shook the world, av Jytte Clausen, blev det inte så mycket av det hela ty karikatyrerna, som boken skulle handla om, lyftes ut. Så fungerar mekanismen: rädslan för vad islamister skulle kunna tänkas göra sätter igång självcensuren. Submission, alltså, för att tala med van Gogh och Hirsi Ali. Eller, om man föredrar Kenan Malik: internaliserad fatwa.
Charlie-Hebdo är den anarkistiska humorns flaggskepp i Frankrike, djärv, grov, fullständigt respektlös. ”100 piskrapp åt den som inte dör av skratt”, var rubriken för det specialnummer som kom ut den 2 november. När jag som nittonåring bodde i Paris våren 1973 tillhörde det varje veckas glädjeämnen att inhandla ”Charlie”. Random House och Yale University Press må vika ner sig när det blåser. ”Charlie” kommer aldrig att göra det, det är min övertygelse.
I Voltaires hemland vore det den ultimata skammen.
9 november 2011 (artikeln bygger på en text jag publicerade på Newsmill 2010)