Blaise Cendrars, den schweiziske poeten vars efternamn alluderar på aska, ville bejaka hela världen, upptäcka kontinenter, älska och skapa, vara med både i Paris, São Paulo och på den transsibiriska järnvägen, aldrig vara stilla, umgås intensivt med Apollinaire och Chagall men också vara biblioteksråtta. Som han uttryckte det. Man kan ha mindre glupska förebilder i sitt litterära liv men han blev tidigt en av mina, den enarmade poeten som jagade Rainer Maria Rilke på flykten efter ett gräl på Closerie des Lilas i Paris. Att famna världen både fysiskt och, som inne på UB, nedsänkt i vetandets ocean. Cendrars ville bådadera. Själv kastades jag länge mellan polerna, Malmö Hamn och Lunds Universitet. I hamnen såg arbetschefen, den imposante Palm – som vördsamt kallades för far av de äldre stuvarna – på mig med stränga råttögon när jag, en morgon i uppropslokalen, sa att jag var tvungen att åka in till Lund och inte kunde arbeta i hamnen just den dagen. Det var som om Lund i hans värld framstod som ett djävulens improduktiva påfund eller, ännu värre, nåt som inte borde finnas.
I Lund blickade UB ner mot mig. Huset hade också stränga ögon och det uppmanade till något jag inte ville kännas vid. Cendrars syntes var ännu inte min. Att Bara Vara eller Bli Nåt? Hamnen kallade, universitetet viskade i örat. Havet och båtarna drog i mig. Pappas avhandling var ett memento. Hur bli Både-Och? Min brottning var också en släktens brottning, ett akademikerbarn som ville få syre, livgivande syre på andra håll. Men Lund var mer än UB och i Värmlands källare bjöds öl och kvinnofamnar. Att vakna upp på Parentesen och känna nej, vi hör inte ihop, sen en stillsam promenad genom Nöden till stationen. Sprängande huvudvärk och lärdomsångesten i varje gathörn. Ta mej bort, ta mej hem! Vilket är ditt hem? Jag gick under men återföddes.En dag låg ett spår framför mej. Det ledde till världarna som Cendrars fick ihop. Det romanska spåret blev också ett romanspår, en väg där litteratur och liv kunde flyta ihop. Hon var från La Ville Lumière, ljusets stad och såg, antände och uppmanade mig att ta mitt liv på allvar. Motsättningen mellan UB och hamnarbetets värld smalt samman i en kyss en majmånad för längesen. Hon satte mig på spåret mot mitt eget liv.
Att våga brinna är också att våga bli aska.
(Höst, 2010)