Om man kommer efter någon i ett par dubbeldörrar blir det oftast fel vad gäller tacket för att den framförvarande håller upp dörren åt en. Tackar man efter att personen hållit upp första dörren men inte när samma person håller upp den andra dörren känns det märkligt, som att något hänger i luften. Men att tacka även andra gången blir för mycket. Detta är, enligt min mening, Franz Kafkas värld. Hur vi än gör, blir det fel. Det finns ingen väg ut.
11 september 2001 förändrade världen på många sätt. Med hänvisning till den så kallade Patriot Act drabbades ett antal oskyldiga människor av misstanken att de hade samröre med islamska terrorister. Kriget mot Afghanistan var ett direkt svar på Muhammed Atta och hans kamraters vansinnesdåd, ett folkrättsligt legitimt krig eftersom dåden förberetts i Afghanistan, av Al-Qaida och i skydd av Mulla Omars talibanregim. Kriget mot Irak utlöstes av liknande skäl men saknade folkrättslig legitimitet och byggde helt och hållet på lögner, den om Iraks påstådda innehav av massförstörelsevapen och den om den sekuläre Saddam Husseins samarbete med islamisterna inom Al-Qaida.
Nu har båda krigen rullat på, i tio, respektive åtta år. I Irak är situationen något så när stabil, rapporteras det, men ironiskt nog har religionen poppat upp ur Pandoras ask och Saddam Husseins sekulära, arabnationalistiska Irak har blivit en tummelplats för religiösa extremister där imamerna fått tillbaka makten och kvinnans rättigheter rullats tillbaka.
I Afghanistan råder mer eller mindre öppet kaos. President Karzai är korrupt och hans makt vilar på västs stöd. Talibanerna vinner terräng igen och skulle väst dra tillbaka sitt stöd till Karzai är det förmodligen bara en fråga om veckor innan Mulla Omar är tillbaka som landets överhuvud. Ett mardrömsscenario inte bara för Afghanistans befolkning – och kvinnor. Utan för hela världen. Den orm som CIA närde vid sin barm på åttiotalet genom att aktivt stödja islamismen i Pakistans flyktingläger har nu vuxit sig så stark att den även hotar stabiliteten i kärnvapenlandet Pakistan.
Pacifistiska rop höjs nu, från höger till vänster, om att ”vi måste lämna Afghanistan”. Sällan utvecklar personerna med den åsikten tankar om vad som då skulle hända, inte mer än ett pliktskyldigt ”vi måste satsa på skolor och infrastruktur istället”. Istället? I samarbete med de religiösa fascister som spränger flickskolor i luften och kastar syra i ansiktet på kvinnor som vågar sig ut utan burka? Där någonstans inträffar den intellektuella kortslutningen. De flesta av oss är förmodligen överens om att det var rätt att stödja den spanska republiken och att det var riktigt att ta strid mot fascismen och nazismen trots att det kostade enorma offer, inte minst i människoliv. Nu hotar en modern fascism, i religiös dräkt, folken i Afghanistan och Pakistan.
Det känns som med dubbeldörren och Kafka. Hur vi än gör blir det fel. Att stanna kvar kommer förmodligen inte att lösa problemet, islamisterna har hundraåriga perspektiv på sin kamp. Men att lämna vore katastrof. Kanske är ändå det första alternativet det enda moraliskt försvarbara, för kommande generationer.
Att säja tack två gånger, alltså, trots att det också är fel.
(Oktober, 2011)