Georges Simenon, belgaren, tillhör enligt min mening de främsta 1900-talsförfattarna och borde ha fått Nobelpriset. Få författare kan/kunde fånga och sätta en stämning som han med några få ord och få hade bättre balans i sitt skrivande mellan beskrivningar och dialog. Förmodligen låg det honom i fatet att han var så produktiv, närmare 400 romaner. Kärnan i hans värld var kommissarie Maigret, den evigt piprök- och pipstoppande, och promenerar man i östra Paris är det värt att stanna till på 132, Avenue Richard Lenoir, ty det var där Maigret bodde. Det är ett märkligt hus, trekantigt och i sig utgörande ett helt litet kvarter. Sannolikt även därför Simenon valde det som bostad och utgångspunkt för den sympatiske kommissarien.
*
Östra Paris är ett äventyr. Montmartre, Montparnasse, Quartier Latin och Les Beaux Quartiers (Paris Östermalm) i all ära men 10 :e, 11 :e, 12 :e, 19 :e och 20:e arrondissementen är så sjudande och brusande av liv att man baxnar. Ingenstans är blandningen av människor så påtaglig. Visst har kvarteren hipsterifierats, eller bobofierats som man säger på franska (av ”bobo”, en förkortning av borgerlig bohem, bohème bourgeois), men stora delar av östra Paris är fortfarande sunkigt, fattigt och skitigt samtidigt som de hippa barerna och restaurangerna skjuter fram där man minst anar det. Unga vänsterintellektuella som sitter böjda över sina lap tops på Cannibal Café samtidigt som beslöjade muslimska kvinnor knotar uppför Bellevilles backar med dagens inhandlade mat. Det är stort, det är blandat, ett äventyr som aldrig tar slut med små parker, gränder, fantastiska kyrkogården Père Lachaise och man kan gå vilse på ett lustfyllt vis utan att förtröttas. Och, så klart, var det här jihadisterna slog till den där mardrömskvällen den 13 november 2015. Det var ju den här livslusten, den här blandningen av människor man ville förinta kvällen då konsertlokalen Bataclan och ett tiotal caféer attackerades under det eviga ropet ”Allahu Akbar”. Det är ett djupt ärr i östra Paris och historia men jihadisternas bigotta drömmar om ett liv i dygd kommer aldrig någonsin att, på allvar, kunna utmana hjärtat i östra Paris’ – och hela Paris – : det vill säga Lusten. Lusten att leva, äta och dricka gott, älska, skratta och sjunga.
*
De små orden. Ja, det är ofta de som gör det, de små smörjorden, de där orden som kanske i grund och botten inte betyder så mycket: bonjour, bonne journée, ça va?, ça va! Men de gånger jag, av en eller annan anledning, glömmer mig korrigeras jag alltid bryskt av baguettemadamen eller caféägaren ty artigheten är en grundpelare i franskt vardagsliv, det som gör att systemet fungerar. Och artighetsorden blir därmed också lite av ett schibboleth, för att tala med Derrida, den där nyckeln till den franska kulturen, ifall du är innanför (bland fransmännen) eller får stanna utanför (som utlänning).
*
Och vad gäller just franskt vardagsliv är det förunderligt hur fransmännen lyckats behålla balansen mellan de lite större FranPrix- och MonoPrixbutikerna (motsvarigheterna till våra ICA- och Willy:s-butiker) och slaktaren, ostaffären, grönsakshandlaren, bageriet och fiskaffären i kvarteret ty i alla stadsdelar i Paris finns både och. Förmodligen är det fransmännens och parisarnas kärlek till matkvalité som gör det möjligt. Något som är ytterligare en vacker bricka i denna de små affärernas mosaik är bokhandlarna. I Paris vimlar det av bokhandlar men här handlar det inte om någon gåta utan det är de fasta bokpriserna som gör det möjligt, något som vi i Sveriges Författarförbund förgäves kämpat för i många år. Och det är dess värre därför du kan hitta Knausgårds senaste utslängd i en hög vid tacossåsen på Malmborgs i Limhamn. Stört omöjligt i Frankrike. Här skulle något sådant ses som en kriminell handling, en hädelse. Så i den meningen är Frankrike ett kulturland och Sverige ett nyliberalt barbarland.
*
Bokbar. Ja, så heter det svenska bokcaféet i Paris, på 72, Julien Lacroix i 20:e arrondissementet. Den drivs av lingvisten Natalie Magnusson. Kaffe, kakor, kanelbullar men också med möjlighet att köpa böcker på svenska, norska och franska. Plus författarframträdanden lite då och då. En nordisk pärla mitt i hjärtat av östra Paris.
*
Första maj i Frankrike och en obehaglig händelse. Raphaël Glucksmann, son till filosofen André Glucksmann, toppar socialistpartiets lista till Europavalet den 9 juni och när han skulle ansluta till ett förstamajtåg i Saint Étienne attackerades han fysiskt av ett tiotal personer och tvingades lämna platsen. Det var inte, som hos oss, extremhögern som låg bakom utan folk inom extremvänstern. I månader har Jean-Luc Mélenchon, ledaren för LFI (La France Insoumise) spytt sin galla över Glucksmann och många ser attacken som ett resultat av denna ”kampanj”. Glucksmann är orubblig i sitt stöd för Ukraina, där Mélenchon förordar ”förhandlingar” med Sauron, förlåt Putin. Men det finns annat också här. Glucksmann, som är jude, har från första början varit tydlig i sitt fördömande av Hamas’ pogrom den 7 oktober, liksom av Israels övervåld. Så icke Mélenchon som ”tappat det” på samma vis som många inom vänstern nu gjort det, framför allt i USA: man har gjort Hamas’ syn på konflikten till sin, allt symboliserat av det vidriga slagordet ”From the River to the Sea, Palestine will be free” och på så vis lämnat det som länge var inte bara vänsterns utan även Förnuftets hållning: drömmen om en tvåstatslösning. Hamas kommer att förlora detta krig, så klart, men man har redan vunnit det, propagandamässigt, nu när hatet till Israel – och judar – sprider sig som en löpeld över världen; attacken mot Glucksmann är ytterligare ett tecken på denna galna logik.
*
Jag jublade högt fredagen den 20 april när jag, scrollandes med min mobil vid en bardisk i centrala Paris, såg att Representanthuset i USA hade godkänt ett nytt, militärt stödpaket till Ukraina. Beskedet är det kanske viktigaste som hänt på länge och kan hjälpa till att få slut på Putins försök att tillintetgöra Ukraina. Djup glädje, alltså. Här, i Frankrike, är stora delar av det politiska etablissemanget överens om fortsatt militärt stöd till Ukraina och president Macron har ju också stuckit ut hakan genom att inte heller utesluta fransk trupp till stöd för Ukraina, något som är ett fint tecken på att han har lärt sig Hitlerläxan: det är inte genom eftergifter vi står stopp på den ryska imperialismen. De krafter som i Frankrike flörtat med monstret i Kreml finns längst ut på kanterna, Marine Le Pen och Éric Zemmour inom extremhögern och Jean-Luc Mélenchon hos extremvänstern. Det kan verka paradoxalt men är det inte ty det är logiskt. 30-talet går igen även här med hatet från flankerna mot den liberala demokratin, något som tyrannen i Moskva bara kan jubla åt.
*
Esmeralda. Jag sitter på ett av mina favoritcaféer i Paris, Le Métro vid Maubert Mutualité i Paris femte arrondissement. Läser Itziar Zigas spännande Devenir chienne när min blick fångas av henne. Hon rör sig kvickt, energiskt, ansiktet är vackert och glatt och på huvudet har hon en rosa basker. Man blir glad när man ser henne. Men så plötsligt är det som om allt svänger. Hon kommer fram till caféets uteservering, närmar sig ett japanskt par som sitter där och äter lunch. Hon börjar plötsligt tigga mat och då förändras allt. De vill inte ge henne något och då blir hon aggressiv och tar ett köttstycke helt sonika, snabbt som ett hungrigt djur innan hon drar vidare. Jag kan inte släppa henne med blicken. Hon går vidare, tigger en halv baguette av en äldre man, lite vatten av en kvinna. Alla tycks falla för hennes charm innan de drar öronen åt sig. En kvinna med ett litet barn stannar till inför henne. De står vid ett varmluftsgaller och då börjar kvinnan med den rosa baskern dansa så att kläderna fladdrar i luften à la Marilyn Monroe. Barnet tjuter av glädje och jag förstår inte riktigt vad det är med denna kvinna, är det droger eller bara ren och skär galenskap? Så blir hon kissnödig och då sätter hon sig ner och kissar, helt öppet, bakom en busskur. En tragedi, så klart, eller bara en bild av en helt filterlös människa, en ung kvinna på väg mot sin egen undergång mitt i den stora stadens buk och när hon försvinner i riktning mot Notre Dame infinner sig tanken: Esmeralda! Just det, en modern Esmeralda som drar till sig allas blickar med sin skönhet och galenskap.
*