PARIS 1. Hotel du Nord i östra Paris ligger precis där Canal St Martin svänger och hotellet är idag som finkrog en övertydlig bild över ”bobofieringen” (gentrifieringen) i dessa delar av Paris som trots allt håller stånd; blandningen är fortfarande fantastisk med allt vad man kan tänka sig av olika etniciteter och åldersgrupper. Hotellet är ”huvudperson” i arbetarförfattaren Eugène Dabits roman med samma namn, Hotel du Nord. Boken filmatiserades av Marcel Carné och med två av trettiotalets populäraste franska skådisar i huvudrollerna: Arletty och Louis Jouvet. Det är en fin film. Dessvärre är romanen inget vidare – språket är taffligt och psykologin darrig – och den sätter fingret på något intressant: den stora skillnaden i kvalitet mellan svensk och fransk arbetarlitteratur. Vår, med giganter som Ivar Lo, Harry Martinson och Eyvind Johnson, till exempel, håller världsklass och de svenska arbetarförfattarna ingick alla i en rörelse (arbetarrörelsen) som förändrade det svenska samhället till det bättre. De franska arbetarförfattarna var oftast ensamma, kände sig inte ingå i någon större gemenskap och brottades dessutom var och en med ett skriftspråk som präglats av giganter som Voltaire, Flaubert, Proust, Gide och så vidare. I Frankrike förväntades man skriva som ”de fina författarna” skrev, inte som vanligt folk talade. Den som kom att bryta detta mönster kom från ett helt annat håll, fattigläkaren, tyskkollaboratören och antisemiten Louis Ferdinand Céline. En ironi som heter duga.
*
PARIS 2. Mysteriet med tunnelbanebiljetterna på Jean-Paul Sartres och Simone de Beauvoirs grav på Montparnassekyrkogården. I flera år har det sett ut som på det här fotot och flyger några metrobiljetter bort är någon alltid där och fyller på med nya. Varför? Ingen verkar veta. Och när jag börjar dra i frågan, fråga runt, googla och leta efter svar på frågan får jag inget klart svar. Kan det vara en vinkning till det faktum att Sartre under en tid hade kopplingar till en liten maoistgrupp som under en period delade ut gratis metrobiljetter till ”folket”? Eller en påminnelse om hans starka markering mot polisen 1962 efter en demonstration vid metro Charonne när folk försökte fly ner i tunnelbanan men trängdes ihop så att åtta personer dog? Två möjliga förklaringar. Kanske. Någon hävdar att det skulle handla om en påminnelse om att Sartre och de Beauvoir alltid skulle ha plankat när de tog tunnelbanan. Den tror jag mindre på. Har överhuvudtaget svårt att se filosofen som var känd för att ösa dricks över kyparna på La Coupole överhuvudtaget skulle sätta sin fot i tunnelbanan. Sartre och de Beauvoir på var sitt säte i Paris tunnelbana? Alors là – non!
*
Paris 3. Collège de France instiftades 1530 av Frans 1 i öppen motsättning till det mäktiga Sorbonne på andra sidan Rue S:t Jacques. Collège de France har alltid varit öppet för allmänheten vilket gjort det till mumma för världens autodidakter. Själv hade jag glädjen att lyssna på Emmanuel le Roy Ladurie, Pierre Bourdieu och, inte minst, Michel Foucault, där hösten 1983 och våren 1984. Foucaults föreläsningar var en intellektuell fröjd med svindlande men, som det kändes, helt naturliga referenser åt olika håll, både historiskt och filosofiskt. Hans sista föreläsningsserie hette ”Le gouvernement de soi et des autres : le courage de la vérité” (Ung. : Att styra sig själv och andra : sanningens mod). På hans sista föreläsning var han, som det verkade, rejält förkyld och snörvlade i ett. Någon månad senare var han död. En god vän, djupt postmodernistisk, påstod att Foucault ”tänkt ihjäl sig”. Det hade han hört det från nån han kände i det läkarlag som tagit emot Foucault på sjukhuset. Va? Kan man verkligen det? undrade jag. Det är extremt ovanligt, påstod min vän, men Foucault gjorde det. Varpå jag svalde betet. Tills jag, ett bra tag senare, förstod att ”förkylningen” jag själv bevittnat handlade om AIDS och att det var det han dog i. Foucaults inflytande på samhällsvetenskaperna är oöverblickbart och tillsammans med Sartre är han 1900-talets ”största”, som det brukar heta, filosof. Men hos båda fanns, dessvärre, inte bara ljus och frihetslängtan utan också en dos politiskt mörker. Hos Foucault tog det sig uttryck i en sympati för Khomeinis Iran, något han, mig veterligen, aldrig tog avstånd ifrån. Hos Sartre i den famösa frasen: ”Il ne faut pas desesepérer Billancourt » (ung. : « vi ska inte tala sant om Gulagarkipelagen ty det kan göra de kommunistiska bilarbetarna vid Renaultverken politiskt besvikna”). Sartre tog avstånd från detta långt senare om än med den kryptiska frasen: ”Jag hade rätt att ha fel. Då.” Ps. Övergångsstället som syns på ena fotot är det ställe där den lysande semiologen och författaren Roland Barthes miste livet när han blev överkörd av en tvättbil. Kroppen så deformerad vid kollisionen att den store teckentydaren först inte gick att identifiera…
*
PARIS 4. Att vara trans i Paris börjar mer och mer bli en vana för mig trots att jag alltid är rejält nervös första gången jag kliver ut på gatan vid varje nytt besök. Nu i september bodde jag i östra Paris, nära Père Lachaise, men under de knappa två veckor som jag var i staden hörde jag inte ett enda glåpord, råkade inte ut för en enda provokation, något som stärkte mig mot slutet av vistelsen: den initiala nervositeten förvandlades till något som påminde om sturskhet, under promenader, på bussar, i tunnelbanan. Jo, till och med där. Annars är det kvarteren vid Place de Clichy och Place Blanche som är de klassiska transkvarteren i Paris. Det var också där Christer Strömholm verkade när han fotograferade för sin bok ”Les amies de Place Blanche” (från vilken de svartvita fotona är tagna) på 60-talet, fantastiska foton. Det är ocksåi de kvarteren jag träffat många likasinnade genom åren, hos den argentinskan Angelica i hennes affär ”AngelMode” och på klubben ”La Maison des Travesties” (numera nedlagd), till exempel. Det är också där jag är på middag med 96 (!) andra transor en fredagkväll i början av september, på krogen Marcelle & Marcel på gatan med det kongeniala namnet Rue des Dames (Damernas gata). Och just den kvällen känns det som om vi inte bara ”äger” gatan utan hela kvarteret. Det är i sanning en märklig, och lätt paradoxal, tid vi lever i: högerpopulismen/högerextremismen och islamismen/salafismen växer men samtidigt känns det som om vi inom HBTQ-communityn flyttar fram våra positioner. Vi också. Étrange tout ça…
*
PARIS 5. Att promenera i centrala Paris är som att promenera över ett minfält av historia. Vart man än blickar ned, i vilket gathörn som helst, var man än knackar lätt med knogen så nog finns det en eller flera intressanta händelser att dyka ner i. En sådan händelse som i många år fascinerat mig inträffade 1775 i backen på Rue S:t Jacques, utanför gymnasiet Louis-le-Grand. På gymnasiet det året gick Maximilien de Robespierre, en ung, begåvad pojke från Arras i norra Frankrike. Han var stipendiat på gymnasiet och siktade på att bli jurist. Den dagen jag tänker på hade han valts ut som en av femhundra elever för att få hålla ett tal på latin till kungen och drottningen, Ludvig den VI och hans österrikiska gemål, Marie Antoinette. Kungaparet kom, höll med sin kalesch utanför portarna till gymnasiet. Det ösregnade och kungligheterna satt därför kvar i vagnen samtidigt som Robespierre la sig på knä i ösregnet och reciterade den dikt han skrivit på latin. Kungen och drottningen bevärdigade honom inte ens med en blick och plötsligt for de bara vidare, lämnande den unge Robespierre kvar där på knä i ösregnet. Lätt stukad, kan man förmoda. Och då tror du kanske, käre läsare, att jag med detta vill reducera den stora franska revolutionen till en personlig vendetta. Icke så! Men kanske, kanske, tänker jag, kan känslan av denna förödmjukelse ändå ha levt kvar i Robespierres hjärta när han ett antal år senare så skoningslöst lät de båda kungligheterna bestiga schavotten… Ps. En mycket bra bok om bland annat just detta, inte minst slutet för Marie Antoinette, är boken med samma namn, ”Marie Antoinette”, av Stefan Zweig, ett mästerverk!
*
PARIS 6. Fredag 13 november 2015. Jag har en animerad middag i min lägenhet och när jag börjar röja bordet strax efter midnatt är två gäster kvar i lägenheten, lätt berusade och djupt inbegripna i en diskussion på min balkong. Då får jag ett sms från min son, William: –Pappa, har du sett vad som hänt i Paris? Det hade jag inte. Jag slår omedelbart på teven. Det är kvällen och natten för attacken på Bataclan och ett antal caféer i östra Paris, där jag samma vår tillbringade tre månader i ett ombyggt kloster vid Gare de l’Est. Chocken går genom hela kroppen. Den islamistiska brutaliteten var grotesk och blodbadet slutar med 130 döda och cirka 500 skadade, ett antal av dessa på det sympatiska caféet Le Carillon där jag satt och läste Simenon i maj samma år. IS förklaring till attacken var att Paris var ”styggelsernas och perversionens huvudstad” (”la capitale des abominations et de la perversion”). Eller varför inte skriva det på annat vis: Lustens huvudstad. Men Paris är inte bara lustens utan också ungdomens och kärlekens huvudstad, dvs allt det som bigotta islamister avskyr. Det har jag på nytt erfarit denna september, hur Paris fullkomligt kokar av lust och levnadsglädje och på Le Carillon, till exempel, är det ”business as usual” sedan länge; regimerna i Iran och Saudiarabien kommer att falla en dag men Paris? Aldrig, jamais! En av de ansvariga för massakern i Paris var malmökillen Osama Krayem, uppvuxen på Ramels väg på Rosengård. Tidigare i höstas dömdes han till 30 års fängelse för sin inblandning i dåden i Paris. Förhoppningsvis får han 30 år till i nästa rättegång, den i Bryssel i vår där han kommer stå åtalad för sin inblandning i attackerna i Bryssel den 22 mars 2016. Det märkliga med Krayem är att det varit så tyst om honom, på Sydsvenskans kultursida, till exempel. Inte en rad om honom på sju år! Inga debatter, inga analyser, ingenting, samtidigt som spaltkilometer skrivits om Peter Mangs, rasisten och serieskytten som dömdes för två mord och fyra mordförsök 2012. Ansvarig för denna tystnad kring Krayem? Rakel Chukri, dåvarande kulturchef på Sydsvenskan. Obalansen i det hela är ett klassiskt exempel på så kallad ”politisk korrekthet”. Tanken bakom denna tystnad? Vet jag inte exakt, så klart, men en tanke som ligger nära till hands att misstänka är den att Rosengård inte får ”stigmatiseras”. Men var hamnar vi då, undrar jag, när det ska tigas om vissa saker men talas om andra? Svaret är enkelt: i att högern och extremhögern vinner anhängare och ”tar” frågan. Lösningen? Att våga debattera allt, alla frågor, lyfta på alla stenar, ty, som Jan Guillou en gång skrev, sanningen är alltid revolutionär.
*
PARIS 7. Jag är på besök hos en transväninna i Levallois, ett borgerligt fäste i västra Paris och när jag tar metron därifrån, på stationen Louise Michel, möts jag av just hennes ansikte nere i tunnelbanan: ”Den röda oskulden”, Louise Michels ansikte, med den sorgsna, drömmande blicken och det är märkligt att metrostationen ligger där den ligger, i västra Paris, med tanke på hur radikal Michel var. Hon var lärare, anarkist och en av Pariskommunens stora ledare, brann som få till försvar för de fattiga. I många år brevväxlade hon med Victor Hugo, som tillägnat henne dikten ”Viro Major” och när Pariskommunen dränktes i blod av generalen Thiers (mellan 5-20 000 kommunarder massakrerades, de sista uppe på kyrkogården Père Lachaise där minnesmärket över dem finns än idag: Le Mur des Fédérés) och hon arresterades svarade hon kaxigt inför rätten: Då det ser ut, som om varje hjärta, som klappar för friheten, blott har rätt till ett stycke bly, så fordrar också jag min del. Om ni låter mig leva, skall jag aldrig sluta upp med att ropa på hämnd. (…) Om ni icke äro fega stackare, så döda ni mig!” Hugo lär ha övertalat henne att be om nåd dock och istället för döden deporterades hon till Nya Kaledonien där hon som en av de första intresserade sig för kanakernas livsvillkor. Hon var även naturvetenskapligt intresserad och drevs inte bara av sin passion för social rättvisa utan också av en evig kunskapshunger. Tillbaka i Paris tio år senare ledde hon en demonstration till minne av Pariskommunen och eftersom det inte fanns någon fana till hands tog hon av sig sin svarta sidenkjol och fäste på en lång pinne, något som är upphovet till anarkismens svarta fana. Sägs det.
*
PARIS 8. Valsöndagen den 11 september väljer jag kyrkogården Père Lachaise som promenadmål och intuitivt, utan karta i hand, leder mig stegen till Honoré de Balzacs grav, Den Mänskliga Komedins skapare, en författare som på olika vis följt mig hela mitt vuxna liv. Hans ”Förlorade illusioner” (Illusions perdues) var en av de första böcker på franska som jag lyckades ta mig igenom – med mycken möda och stort besvär. Jag var 19 år, bodde i Paris och om kvällarna när jag lämnade La Coupoles uteservering och svängde ner i Bd Raspail där jag bodde, stannade jag ofta till ett ögonblick, i vördnad, inför Balzacstatyn där. Under fyra år i början av 80-talet drev jag ett antikvariat i Helsingborg, på Nytorgsgatan 26, tillsammans med min före detta klasskamrat från Petriskolan i Malmö: Ulf Peter Hallberg. Namnet på bokhandeln: ”Balzac & Co”, så klart. Denna valsöndag känns han än mer intressant i en tid som är hyperpolitiserad och med kultursidor som ofta också blivit det. Djuplodande texter om Marcel Proust, Dmitrij Sjostakovitj eller William Turner får man leta efter med ljus och lykta när det mesta ska filtreras genom det politiska. Därför blir Balzac extra intressant en sån här dag ty han var djupt reaktionär MEN den som vill veta något om 1830-talets Paris och Frankrike på den tiden kommer inte förbi giganten från Tours ty hans konst har segrat över Tiden. Och Politiken. Om några långa ögonblick kommer Ebba Busch, Märta Stenevi, Nooshi Dadgostar och Jimmie Åkesson vara glömda men det Balzac skapade kommer alltid att stå där och lysa. ”Realismens triumf”, kallade Friedrich Engels detta, hur den stora konsten, den som är skapad med djup blick för allt mänskligt, segrar över författarens egna politiska åsikter. En djup tröst. Ps. Bilden till höger är på Balzacs hjälte i ”Pappa Goriot”, den unge Eugène Rastignac när han står på just Père Lachaise och slungar sitt ”A nous deux, maintenant!” (Ung.: Nu står kampen mellan oss två, mellan dig, Paris, och mig). Rastignac har blivit själva sinnebilden för arrivisten och klassresenären och än idag används uttrycket ”en riktig Rastignac” om unga män som vill slå sig fram och upp i samhället.
*
PARIS 9. Blaise Cendrars, den schweiziske poeten vars efternamn alluderar på aska (cendre, på franska), ville bejaka hela världen, upptäcka kontinenter, älska och skapa, vara med både i Paris, São Paulo och på den transsibiriska järnvägen, aldrig vara stilla, umgås intensivt med Apollinaire och Chagall men också vara biblioteksråtta. Som han uttryckte det. Man kan ha mindre glupska förebilder i sitt litterära liv men han blev tidigt en av mina. Hans fräna, vilda språk och hans kärlek till livet och resandet var något jag fastnade för. Han förlorade sin högra arm under första världskriget och väl tillbaka i Paris konstnärskretsar efter kriget, och som enarmad, slogs han av det bisarra i vissa konstnärskap, hur verklighetsfrånvända dessa kunde förefalla i hans ögon. Eller för att citera ur hans ”I jordens hjärta” från 1917: ”Jag är mannen utan förflutet. – Bara min armstump gör mig illa. Jag har hyrt ett hotellrum för att få vara ensam med mig själv. Jag har fyllt en splitter ny videkorg med mina manuskript. Jag har varken böcker eller tavlor, ingen estetisk smörja.” Kanske var det det, tänker jag, som fick honom att efter ett gräl med Rainer Maria Rilke på krogen och caféet Closerie des Lilas (då, på den tiden, en levande mötesplats för den tidens ”stora”, Man Ray, Beckett, Max Jacob, Breton, bland andra, idag fin, för att inte säga ”snofsig” krog) jaga den sjuklige och känslige tyskskpråkige lyrikern på flykten, ut på gatan. Rilke som en bild för ”konsten för konstens egen skull” (”l’art pour l’art”), Cendrars som bilden av den råa verkligheten, han som lämnade poesin för, som han skrev, att han ville leva: ”…att skriva, det är inte att leva helt och hållet. Det är inte livet rakt på.” På något vis representerar båda två poler som också funnits i mitt eget liv, tiden i hamnen med kärleken till båtarna, arbetet och den tuffa världen men också kärleken till det andra, den ”eviga skönheten”, den som går att se representerad i Rilkes oerhörda, bildrika poesi, som i den fantastiska raden ”Die Adern voll Dasein” (”Ådrorna fulla av närvaro”), till exempel, ur Duinoelegierna. Men kanske, tänker jag, är denna kollision mellan hamnen och elfenbenstornet, mellan tryffelsvinet Cendrars och kungsörnen Rilke, bara något som ägt rum i min egen fantasi, som resultatet av en motsättning som en gång fanns i mig men som inte längre finns där ty jag hittar ingenting på nätet när jag söker på detta ”gräl”. Rien. Vackert så, kanske, ty på så vis har jag ju uppfunnit en egen, hyfsat trovärdig, scen i litteraturens historia.
*
PARIS 10. Dags att ta farväl av Paris för den här gången. Fysiskt. Men äventyret Paris tar aldrig slut och ingen har fångat det bättre än Victor Hugo: ”Qui regarde au fond de Paris a le vertige” (Den som tittar djupt ner i Paris får svindel). Två böcker som ökat på min parissvindel under det senaste besöket är Laurent Gaudés vackra, melankoliska kortroman ”Paris, mille vies” (Paris, tusen liv) där författaren inte bara hyllar staden som en symbol för ungdomen utan också sömlöst knyter ihop Villons 1400-tal med Maj-68 och på sin vandring genom staden möter fascinerande personligheter som Rimbaud, Artaud och Louise Michel, t ex. Den andra heter ”PARIS des profondeurs” (ung., Paris från djupen), av Pacôme Thiellement, en veritabel djupdykning i Paris inte bara andliga/intellektuella utan också arkitektoniska historia. Boken är skriven med djup lärdom och humor men också med en rejäl dos vrede över Paris utveckling. I polemik mot extremhögerns – framför allt Eric Zemmour – begrepp ”le grand remplacement” (dvs teorin om att den vita franska befolkningen håller på att ”bytas ut” mot araber och nordafrikaner) hävdar Thiellement till exempel att den enda ”grand remplacement” som ägt och äger rum i Paris är den att riktiga, gamla parisare nu ”byts ut” mot oöverblickbara horder med turister på hotell och Airbnb-boenden. På sina vandringar i Paris fördjupar han sig i sju visionära poeter vilka han kallar för ”hommes-planètes” (ung., ”människoplaneter”): Victor Hugo, Charles Baudelaire, Arthur Rimbaud, le comte de Lautréamont, Stéphane Mallarmé, Alfred Jarry men framför allt Gérard de Nerval. Svindlande perspektiv garanteras men för dig, käre läsare, som inte läser franska men älskar Paris rekommenderar jag det bästa som i mina ögon skrivits om Paris av en svensk författare: Tor-Ivan Odulfs roman ”Skymningen gör dårarna oroliga”. Odulf var ”egentligen” fotograf, gift med Åsa Moberg i många år och arbetade i över trettio år med sin roman. Det märks. Resultatet är mästerligt och varje sida av boken osar rått, fränt, erotiskt, sursött av ett Paris från 1950-talet men som ju också är dagens Paris ty Paris, vad man än tycker om staden, är ändå alltid Paris – ungdomens, kärlekens och kyssens huvudstad: ”Långt före utsatt tid, på slaget halv tolv, kom jag fram till min nya världsdel. Hörnet av Boulevard du Montparnasse och Rue Vavin var dess centrum med fyra stora trottoarcaféer, La Rotonde, Le Sélect, La Coupole och Le Dôme. Egentligen tyckte jag inte om Montparnasse. Det bodde för många svenska målare här…”
*