När den franska författaren och journalisten Caroline Fourest – feminist, socialist, antirastist – kom till UNESCOs konferens om rasism i Durban 2001, upptäckte hon att det fanns en fundamentalism som var värre än den kristna höger hon ägnat flera år av sitt skrivande: en radikal islamism under täckmantel av antirasism. Detta fick henne att rikta sitt fokus mot denna och i ett par böcker, ”La Tentation obscurantiste” och ”Frére Tariq”, har hon dissikerat den radikala islamismen och hur den attraherat delar av vänstern i Frankrike. I ”Frére Tariq” klär hon av den starkast lysande stjärnan på Europas islamisthimmel in på bara kroppen; Tariq Ramadans koppling till Muslimska Brödraskapet och hans ”double speech”, ett språk utåt, ett inåt, skärskådas och avslöjas.
Jag kommer till att tänka på henne när jag läser den nyss timade debatten i AB mellan Andreas Malm och Daniel Suhonen. I ”La Tentation obscurantiste” beskriver Fourest två poler inom vänstern, den första i grunden antirasistisk och antitotalitär, den andra antikolonial och antiimperialistisk. Ingenting hindrar emellertid att hållningarna glider över och in i varandra och kan finnas hos en och samma person men som radikala utgångspunkter kan de leda åt helt olika håll. I föreliggande fall, Malm/Suhonen, blir Suhonens utgångspunkt den första och Malms den andra. Denna andra grundhållning kan lätt leda till ett oreserverat ställningstagande för olika rörelser i tredje världen, inte sällan obskyra (till exempel Hamas, Brödraskapets väpnade gren i Palestina) medan Suhonens försvar av upplysning och sekularitet blir en sköld mot alla former av kulturrelativism.
I Frankrike har den här debatten inom vänstern varit långt hårdare än i Sverige och pågått ett antal år. Inför antagandet av lagen om förbud mot religiösa symboler i skolan (Lag nr 2004-228, antagen 15 mars 2004) nådde den sin topp men har ännu inte lagt sig. Frankrikes koloniala förflutna gör naturligtvis att skillnaderna är stora – dock är grunden i stort densamma: upplysning och sekularitet mot kulturrelativism och allianser mellan vissa delar av vänstern och islamistgrupper. Fourest sätter också in det hela i ett historiskt perspektiv och jämför med hur ett antal västeuropeiska intellektuella, inte minst franska, på femtiotalet var ”compagnons de route” åt stalinismen och att hållningen hos dagens islamistsympatisörer inom vänstern är densamma. Det är bara typen av totalitarism som har bytts ut.
När Malm skriver ”allahu akbar” och entusiastiskt beskriver hur Muslimska Brödraskapets anhängare lägger sig på knä mot Mecka på Tahrirtorget, åskådliggör han med exemplarisk tydlighet delar av vänsterns knäfall inför islamismen. Han förebrår Suhonen att ”vara i otakt med Tahrir” utan att inse att det ju faktiskt är arabvärlden som varit ”i otakt”. Med en hel värld. Och att det som sker där nu, ägde rum för snart hundra år sen här: införandet av demokrati. Den ideologiska strid som antyds i Suhonen/Malmdebatten klyver vänstern i land efter land.
Att den, äntligen, tycks ha landat även hos oss, om än trevande och snällt, är, om uttrycket tillåts, en välsignelse.
(Mars, 2011)