När Henrik Stenson peggade upp på Donald Trumps bana Bedminster i New Jersey fredag 29 juli som en av deltagarna i den nystartade, saudiska touren LIV föddes golftankar i mig.
Jag kom tidigt in i miljön. Både pappa och farfar var entusiastiska golfare så att jag syns stående på ett fotografi vid Lapporten med en golfklubba som tvååring samtidigt som pappa svingar en klubba i närheten var ingen tillfällighet, snarare en del av bådas sociala arv. Det ska böjas i tid den som golfare ska bli så vid sju, åtta kunde jag redan svinga och slå. Och med tiden blev jag på djupet intresserad, ville som ung bli proffs och gick caddie åt riktiga proffs på större tävlingar, inte bara för att tjäna pengar utan också för att lära av de stora. I timmar kunde jag stå och slå hundratals bollar på driving rangen och med tiden blev mitt handicap lägre och lägre. Och som junior ingick jag i ett lag där flera av mina kamrater blev riktigt bra spelare, på touren den inhemska men en av dem, Peter Dahlberg, klarade till och med cutten till British Open, den mest legendariska av alla tävlingar, golfens största Grand Slamtävling.
Men så, plötsligt, dog golfen i mig. Av sociala skäl. Kollisionen mellan golfens värld, då fortfarande överklasspräglad, och min sociala verklighet, hamnarbete och politiskt engagemang, blev mig övermäktig så klubborna stoppades undan. Golfen förpassades ur min värld trots att jag älskade spelet i sig. Med tiden förvandlades emellertid det ädla spelet, det som varit folkligt från början i Skottland, där spelet föddes, antog samma stapplande väg i Sverige, mycket tack vare Sven Tumbas enträgna missionerande och när flera av mina kamrater i fotbollsklubben jag spelade i slutade med fotbollen började de spela golf. De var rörläggare och varvsarbetare på Kockums; jag såg det som att Tumbas mission hade lyckats.
Tjugofem år efter att jag slutade tog jag åter upp spelet. Frustrerat kunde jag konstatera att kroppen mindes hur man gjorde, svingen satt där, men mentalt var det svårt att acceptera att jag inte var lika bra som när jag var ung. Golfen är till nittio procent psykologi och man måste ha ett psyke av stål för att klara de stora utmaningarna. Som att leda British Open och klara av det sista hålet, till exempel. Ska man översätta det till fotbollsspråk får det bli som att ensam vandra från mittpunkten av fotbollsplanen till straffpunkten för att slå en straff i en VM-final. Eller att ha matchboll i femte set i en Wimbledonfinal. Jesper Parnevik ledde British Open med två slag inför sista hålet på Turnberry 1994 men förmådde inte knyta ihop säcken, något som förmodligen kommer att förfölja honom livet ut. 1997 stod fransmannen Jean van de Velde för den anrika golftävlingens värsta genomklappning när han tappade en ledning med tre (!) slag på sista hålet efter att, bland annat, ha slagit bollen i en kanal. Alla golfare har det vattenhindret i sig. Det finns där i det undermedvetna och kan plötsligt bli brett som en ocean. Vad det handlar om psykologiskt? Att du hinner tänka tusen tankar innan du ska slå, till exempel kan man tänka det lilla ordet ”vatten”, varpå bollen i nästa ögonblick lätt hamnar där, ditdirigerad av dina egna demoner och inte på green där överjaget ville ha den.
Därför var Henrik Stensons seger i British Open på Royal Troon 2016 en av de största prestationerna i svensk idrottshistoria. Han hade just de nerver som Parnevik och van de Velde saknade. Den golf han presterade och den fantastiska envigen med Phil Nickelson är oförglömliga ögonblick för svenska golfälskare och idrottsligt på samma nivå som Björn Borgs första Wimbledontitel. Men även Stensons vackra tacktal där han tillägnade bucklan en nyss avliden vän var stort, att han var kapabel till ett så vackert allvar mitt i sitt segerrus. Stenson var en person jag fick en oerhörd respekt för, på flera olika vis, den eftermiddagen. Tala om riddare och ambassadör för en sport!
Men så nu detta, att han säljer sig så provocerande lättvindigt till en saudisk tour där allt bara handlar om pengar och sportswashing, att ge en omänsklig diktatur ett anständigt golfansikte. Idrottsvärlden är full av moraliska fällor. VM i fotboll Qatar senare i år bör, till exempel, som fotbollslegenden Eric Cantona föreslår, bojkottas på alla vis, det svenska herrlandslaget i fotboll deltog i VM i Ryssland 2018 trots att Putin hade ockuperat Krim och ett stort antal svenska vinteridrottare deltog i den kinesiska diktaturens Vinter-OS tidigare i år. Inte bra. Och listan kan göras längre men det gör inte min besvikelse mindre.
Sällan, eller aldrig, har en svensk idrottsman slagit så grovt out of bounds som Henrik Stenson gjort nu. Moraliskt, vill säga.
Fredrik Ekelund/Marisol M