Att vara trans är att leva i en evig klyvning, att ha känslan av en kniv som skär en i två delar hela tiden. Hos många transpersoner leder det till trauman som aldrig läker, många tar livet av sig, andra glider ut i missbruk av olika slag för att dämpa känslan av att vara fel. Skammen – läs: de internaliserade blickarna från andra – är svår att leva med och befrielsearbetet kan ta lång tid. Att berätta för frun, barnen, de närmasta vännerna, allt kostar på. Men för den som lyckas ta sig igenom klysen väntar en speciell och rik tillvaro på andra sidan: att ha tillgång till två ”kön”, till två sätt att vara och se världen på.
Det hände mig men vägen dit var svår och knagglig. Första gången jag satte på mig ett par lösbröst skänkte en euforisk känsla, som om jag äntligen, över femtio år gammal, kom hem till mitt rätta jag. Den första längre promenaden som kvinna utspelade sig i Köpenhamn, i skymningen och jag minns allt kring den i detalj, som om den hade ägt rum igår. Den oerhörda nervositeten. Hotel Jørgensen vid Israels Plads. Whiskyn. Lady Gaga på mobilen. Hur jag lät ”Marisol” växa fram på hotellrummet. Hur jag la örat mot dörren för att kolla att ingen var i korridoren. En sista blick i spegeln. Sedan kasta sig ut i natten – från tians trampolin! Jag går över Israels Plads! Jo, fanimej, jag går över Israels Plads – som kvinna! Sedan det långa staketet längs Ørstedtsparken. Trafikljusen vid Hammerichsgade. Vad tänker de i bilarna, tänker jag, när jag går här i mina stövletter? Hva i helvede er det for noooget? Sedan vidare mot Søøerne. Andas djupt. En paus på en bänk. Upp med fickspegeln, bättra på sminket lite, sedan vidare i kvällen. Gammel Kongevej. Ett killgäng på avstånd. Byt sida! Hjälp, ett killgäng till där. Då går jag ute på själva gatan. Sedan ner i parisiska Værnedamsvej. Så är jag framme vid ett nytt trafikljus, Vesterbrogade, och hamnar mitt i en människoflock där ingen, INGEN!, tar notis om mig. En befriande känsla av att bara var ett med mängden griper tag i mig. Sedan Istedgade där en nigeriansk hora ler varmt, brett mot mig och jag ler tillbaka, varmt, brett, som om hon bejakar min ”hemlighet”.
Tillbaka ner mot centrum, förbi Tivoli där människoflockarna drar fram och tillbaka som stora fiskstim. Sedan ner mot Pisserendenoch gaybarerna där. In på discot Never Mind där allting släpper, garden går att sänka. En känsla av eufori tar plats i mig som inte blir mindre när discjockeyn ler mot mig och spelar Euphoriapå högsta; en discjockey som kan läsa tankar, uppenbarligen. I baren slår jag mig ner bredvid en likasinnad, en från samma lilla stam, transstammen. Disco-Sussi, kallar hen sig och det hen säger till mig ristar sig in i mig som ett memento: När vi går på gatan ska vi göra det stolta och raka i ryggen!Det är bara så vi kan överleva.Ett av många avgörande möten för mig.
Och de som skyr oss som pesten, vilka är då det? Det gemensamma för dem är fixeringen vid urgamla patriarkala strukturer; religiösa extremister av olika slag och högerextremister av olika schatteringar. Kommunismen har inte varit någon direkt sinekur för transpersoner. På senare år har det dessutom vuxit fram ett slags misstänksamhet mot oss från feministiskt håll, möjligtvis närd av en märklig föreställning om att transor skulle vara män ”under cover” för att ta över kvinnorörelsen inifrån. Och i Svenska Dagbladetden 9/1 i år gick en i övrigt ofta sansad författare och intellektuell, Lena Andersson, till generalangrepp mot transcommunityt (”Det som bär det auktoritäras kännetecken”) under den outtalade parollen: En Man är en Man och en Kvinna en Kvinna and so be it for ever. Det är en sorglig text där hon likställer transpersoners upplevelse av klyvnad med den högerpopulistiske dåren Donald Trumps sätt att förvränga sanningen på – känsla som känsla, löd resonemanget och mot känslor står det eviga förnuftet (hur trubbigt detta än månde vara i vissa fall…). Det är en text som om den inte vore skriven av en Augustprisbelönad författare och legat som ledarstick i en av Sveriges största dagstidningar jag hade ignorerat. Andersson använder sig av en ålderstigen dikotomi, en man är alltid en man och en kvinna alltid en kvinna och däremellan gives inget annat. Så såg man på det förr. Idag kan man se kön som en oändlig kedja av variationer och det faktum att biologiska kvinnor kan födas utan livmoder och att man kan födas med två könsorgan, skänker också biologisk grund för ett bredare könsbegrepp, något som berikar vår värld och inte på något vis innebär ett knäfall för relativism och skickande av upplysningens förnuftsideal på porten. Tvärtom, att den hos transpersoner upplevda sprickan mellan biologiskt och mentalt kön nu tas på allvar är bra. Det har skänkt oss ett nytt pronomen som är i takt med utvecklingen (hen) och i land efter land skapas nu dessutom möjlighet för transpersoner att kategorisera sig som ett tredje kön, inte minst i världens folkrikaste land, Indien. Och allt detta på grund av den känslaav klyvnad som jag försökt beskriva ovan.
Lena Anderssons text får mig att dra mig till minnes min första tid i Köpenhamn som Marisol, en tid som jag – bortsett från enstaka möten som det med Disco-Sussi – klassificerade som den absoluta ensamhetens tid. Men bara som ett minne. Ty min process gick ju bra – även om den stundtals var kaotisk (mycket alkohol, sena nätter, farliga situationer). Nu vet jag vem jag är, att jag är en del av en minoritet som i grova drag utgör cirka en procent av en population (cirka 100 000 personer i Sveriges fall) och bland dem har jag många vänner som gör att den där känslan av absolut ensamhet numera är historia.
Något som under en period förstärkte ensamheten var när jag gav mig i kast med att försöka skriva om min känsla av klyvnad (det som kom att bli collageromanen Q) och såg mig omkring i litteraturen utan att finna några texter som beskrev min nya värld. När jag ville ha tröst och stöd litterärt, och kanske också vägledning i hur jag skulle skriva (något som också innefattade en längtan efter svaret på den fråga som hela tiden sökte mig: Är jag knäpp eller bara lite annorlunda?), fann jag så gott som ingenting. Jag letade febrilt efter litterära röster på de språk jag kan men det enda av betydelse jag hittade var den franska författaren David Dumortiers starka Travesti, som blev viktig för mig. I övrigt: rien.
Nu har även det förändrats. Inte så att det handlar om en flod av böcker men dock en liten bäck i alla fall. På kort tid har ytterligare fyra svenska transpersoner kommit med böcker i ämnet: Aleksa Lundberg (Bögtjejen), Nino Mick (Tjugofemtusen kilometer nervtrådar), Alice (fd Staffan) Beckman (Minns du?) och Yolanda Aurora Bohm Ramirez (Ikon). Det är otroligt. Först ett ingenting under evärdliga tider sedan, på kort tid, en strid och vacker liten bäck. Det bådar gott, att en historiskt sett ständigt bespottad och hånad minoritet träder fram med olika röster, med poesi och i prosaform.
Och kanske underlättar denna strida lilla bäck livet för ett antal transpersoner och gör så att de kan känna igen sig och vågar krossa skammen, på det att Disco-Sussis ord ska kunna bli verkliga: att våga röra sig stolt och utan rädsla genom mängden.
Fredrik Ekelund/Marisol M.