Den 10 november släpper jag min första diktsamling på tjugofem år, ”Läppstifterska”. Och jag gör det med en enorm glädje och stolthet eftersom jag tycker att jag fått med det mesta jag vill säga, som om jag fått med bottensatsen i mitt liv: barndomen, de psykiska problemen, fotbollen, hamnen, erotiken och, inte minst, transproblematiken och den ”kniv” som skurit mig i två delar. Ett ”testamente”, alltså, Marisol? Nej, jag ska inte dö, inte än, men det mesta som jag har velat säga och vill säga finns här, nedkokat på 154 sidor.
*
Transhistoria 1. Det är en vacker höstdag. Jag går till soprummet och slänger några tomma vinboxar, därefter går jag till min bil på bostadsrättsföreningens parkering. När jag närmar mig parkeringen ser jag en man i min ålder böjd över en öppnad motorhuv på en likadan Volvo som min, en 740, tillika i samma röda färg som min. Jag kan inte låta bli utan säger: ”Så det är de röda Volvo 740-människornas dag idag, eller?” Han ser upp från huven och ler mot mej. ”Öh, kanske… Förresten kan du hjälpa mej, får inte igång den…”
Hans bil är strömlös. Jag kör ut min och vi kopplar kablarna. Jag startar min, hans går igång direkt men när han går in i sin bil och ska köra, slocknar den igen. Vi gör om proceduren och när hans går igång på nytt, sätter jag mig i hans för att hålla igång tomgången samtidigt som han kopplar bort kablarna. När jag sitter där i förarsätet i hans bil upptäcker jag en transflagga vid vindrutan (inte regnbågsflaggan, alltså, utan den i rosa, vitt, ljusblått) och kan inte låta bli att fråga honom: ”Du, är du trans eller varför har du transflaggan i bilen?” ”Solidaritet”, svarar han. ”Min son brottas mycket med frågan om vilket kön han är”. Jag ger honom mitt kort, förklarar att jag sitter i styrelsen för FPES (Full Personality Expression) ifall det är något jag, eller vi, kan hjälpa till med, ett samtal eller vad som helst.
Vi är inte många transpersoner i Sverige. Man brukar räkna med att 0,5-0,8 procent av den totala populationen är trans, vilket skulle innebära mellan 50- och 80 000 människor i Sverige, kanske 100 000. Ett vackert möte i höstljuset och allt uppkommet på grund av att det var – inte Kanelbullens Dag utan Röda Volvo 740-dagen!
*
Transhistoria 2. Jag sitter på Carl M Lundh och provar nya peruker tillsammans med en av de anställda. Det är ren lycka för en sådan som mig: att med hjälp av ett proffs få växla ”look” hela tiden, kort, lång, krullig, rak peruk och känna hur ansiktet/personligheten/jaget förändras och glider över i något annat hela tiden. Hon är öppen och rolig och vi har kul tillsammans. Plötsligt, efter en timme tillsammans i det bås vi provar perukerna i, säger hon: ”Jag tror att min farbror kanske var en person du känner till…” ”Jaså”, säger jag, ”varför tror du det?” ”Tage Tosa, vet du vem det var?” Herregud! Den mest mytomspunna transan i södra Sverige, mannen/kvinnan som var ett slags levande legend under sin levnad! Här sitter jag alltså med brorsdottern till ”Tage Tosa” (som alltid ville bli kallad för ”Anita”) som jag berättar om i prologen till ”Q”, min komma ut-roman. Hon berättar om vilken djävulsk uppväxt Tage/Anita hade på Vellinge Västra, att hen fick så mycket stryk av fadern att rösten gick sönder. Jag vill bara gråta när jag hör henne berätta men plötsligt, känner jag samtidigt, här finns ju ingången, den riktiga ingången ifall jag någon gång bestämmer mig för att skriva något längre och djupare om Tage/Anita. Tack Ann-Britt!
*
För några veckor sedan skrev jag till Sydsvenskans kulturchef Ida Ölmander och förklarade att jag inte längre vill medverka på sidan. Ett beslut jag tog efter moget övervägande och som gjort ont: jag har medverkat på sidan under ett antal kulturchefer sedan våren 1986 (då jag under Nils Gunnar Nilsson – en underbar kulturchef som kom att betyda mycket för mitt självförtroende – publicerade mina första texter på kultursidan, fyra stora artiklar från Pinochets Chile). Samtidigt var beslutet förenat med en viss glädje, glädjen man känner när man fattat ett stort beslut och, som i det här fallet, vet att man slipper vidare refusförnedringar. Skälet till mitt beslut är att Ida Ö. konsekvent refuserat allt jag skrivit utifrån mitt trans- och HBTQ-perspektiv. Det handlar om fem större texter sedan hon tillträdde och samtliga dessa har tagits emot och publicerats direkt och med entusiasm på Svenska Dagbladets och Expressens kultursidor så något fel på den intellektuella kvaliteten rör det sig sannolikt inte om (för den som är intresserad ligger de under fliken Artiklar/krönikor här på min hemsida). Vad det handlar om? Transfobi? Vet ej men det finns en ny tendens sedan några år tillbaka i feministiska kretsar. Det normala är att transfobin är stark inom delar av extremhögern och bland religiösa extremister, islamister och kristen höger, men sedan några år tillbaka har vi inom transrörelsen också fått fiender bland radikalfeminister. De motarbetar oss för att vi anses vara män som går ”under cover” för att på något sätt ta över kvinnorörelsen inifrån. En helt bisarr tanke, givetvis, men i Sverige har sådana idéer ventilerats av personer som Ebba Witt-Brattström, Cissi Wallin och Kajsa Ekis Ekman.
Handlar det då om detta? Som sagt, svårt att veta men efter att ha blivit så konsekvent motarbetad i frågan under nästan två års tid är det den enda rationella förklaringen jag kan komma fram till.
*