Det var den 9 maj 2017. Jag satt på ett café nära Louvren. Några kvällar tidigare hade Emmanuel Macron krossat Marine Le Pen i en tevedebatt och allt tydde på att han skulle gå segrande ur presidentstriden. Trots att opinionsmätningarna pekade på en enkel seger var det ändå nervöst. Exakt klockan åtta kom siffrorna som fick det att jublas på caféet. Macrons seger var solklar, 66-34, och glad i hågen tog jag min trikolor och gick över gatan, in på Place du Louvre som snabbt fylldes av glada och lättade fransmän, inte minst ungdomar.
Någon timme senare kom den nye presidenten ensamt gående ut på platsen till Beethovens ”An die Freude”. Storslaget och välregisserat. Och det var något nytt, ungdomligt över honom, mannen som lyckats bryta upp den vänster-högerskala som styrt Frankrike sedan revolutionen. Trots att jag är skeptisk till presidentämbetet i sig, kände jag glädje, en glädje över att högerextremismen satts på plats.
Macron gick till verket med full energi, framförallt utrikespolitiskt. Han charmade Merkel, kanske också Trump men efter hand kom han att dras in i det kejsarlika som franska presidenter så lätt hamnar i. Arvet från Ludvig XI och Napoleon sitter i de mentala väggarna och det att han – som många såg som ett slags socialdemokrat – började sina reformer med att lätta på beskattningen för de rika, kom snabbt att ge honom ryktet av att vara en president för de rika. Något som förstärktes när ministern Borlos ambitiösa program för de franska förorterna inte genomfördes som planerat.
Plötsligt hade han fått sitt epitet, han den ungdomlige, lite lätt läspande läkarsonen från Amiens som så många trott på blev ”Jupiter”, en president på alldeles för långt avstånd från folket. De gula västarnas protester hämtar sin näring inte bara ur nedlagda järnvägslinjer och försämrad busstrafik på landsbygden utan också ur just detta: att Macron ses som en representant för den urbana eliten. Och sedan protesternas början har kraven på hans avgång och nyval blandats med en mängd krav, inte sällan kopplade till trafikfrågor. Hatet mot hans person underblåses av höger- och vänster-extremister som sällan missar en chans att ställa till kravaller. De gula västarna själva försöker balansera mellan detta Scylla och Charybdis, mellan en vänsterdemagog som Jean-Luc Mélenchon och en sådan som Alain Soral, till exempel, en öppet nationalsocialistisk intellektuell som drar på sig sin gula väst varje lördag. Det är en svår kamp för en rörelse vars legitimitet de flesta är överens om. Även Macron och regeringen som nu går rörelsen till mötes genom att anordna något Macron kallar ”Le Grand Débat, två öppna debattmånader över hela landet där alla frågor ska få ventileras. Det är borgmästarna i Frankrikes kommuner som fått i uppdrag att ställa i ordning lokaler och Macron drog själv i gång det hela i Normandie. Jupiter steg ned till folket och i en imponerande enmansshow stod han på scenen i sju timmar och besvarade frågor och debatterade.
Folk från de flesta partierna tycks sluta upp. Dock är det få gula västar närvarande. De ser det uppenbarligen som ett sätt från regeringens, och presidentens sida, att desarmera en rörelse vars kraft som vissa bedömare jämför med Maj-68. Om några veckor är det dags för utvärdering av Le Grand Débat. Förmodligen utmynnar den i en rad reformer. Om det är tillräckligt för de gula västarna är omöjligt att sia om.
Själv leker jag med tanken på att Macron, för att verkligen skriva in sig i historieböckerna, ska föreslå ett avskaffande av själva presidentämbetet på det att inga nya jupitrar ska kunna äntra scenen. (antisemitismen och attackerna på Finkielkraut!)