7 maj, Frankrike, en historisk dag, Emmanuel Macron väljs till president, en 39-åring som hade litterära ambitioner när han var ung, som läste Cocteau och Gide och förälskade sig i sin fransklärare, Brigitte Trogneux, en ung man som var assistent åt filosofen Paul Ricœur och som ingen trodde på förra våren, när han hoppade av Hollandes regering och skapade sin egen rörelse, En Marche, en ung man som i sitt segertal vid Louvren apostroferade Upplysningen och lät bli att trycka till inkarnationen av det ”bruna” Frankrike, Marine Le Pen, som han just kört över ordentligt. Det intressanta nu är vad Macron kan göra, han tycks ha ungdomen bakom sig, det var slående hur ungdomarna dominerade, liksom det kosmopolitiska, vid Louvren i söndagskväll, som om det vackraste franska till sist vaknade och satte ner foten: Upplysningens, antifascismens, ungdomens, humanismens och det demokratiska Frankrike. Kommer han då att klara att axla den mäktiga mantel som nu lagts på hans späda axlar? Är han en lätt narcissistisk folkförförare och populist som kommer att snubbla redan i parlamentsvalen om en dryg månad eller är den läspande läkarsonen från Amiens något av ett politiskt geni, den person som det franska folket längtat efter för att läka alla de sår nationen lider av? Omöjligt att säga men lättnaden var stor igår kväll. Fransmännen satte ner foten mot högerextremismen, som österrikare och holländare gjort nyligen, europatanken lever, det är oerhört glädjande, liksom att mannen med aluminiumblicken, Vladimir Putin, som lånade Marine Le Pen nittio miljoner till hennes kampanj, säkert fäller några tårar i Kreml. Det gör inte min glädje mindre.
*
Jag sitter på L’Entrepot’s uppe i Belleville, Piafland, där det blir middag, en paté de campagne som förrätt och ravioli med getost som huvudrätt – allt för 13 euro! Och min blick vandrar hela tiden över människorna i lokalen, äldre människor från kvarteret, och vintagestilen på väggarna som påminner mig om Rio, hur man tar vad man har, gamla affischer, en cykel, ett idolporträtt, en saxofon och hur summan av allt blir inbjudande, varm. Bohemiskt, blandat, öppet, så, precis så, som det franska samhället är när det är som bäst, enkelt, folkligt och kosmopolitiskt, något som förstärks för mig när jag får reda på att ägaren är berb, från Algeriet. Jag njuter i stora drag och far iväg i tanken, till den 13 november 2015, och jihadistattacken på detta östra Paris, hur uttänkt den var för att krossa alla former av blandning mellan folken och hur omöjlig den är på sikt, denna salafistiska galenskap, eftersom det franska le plaisir de vivre (lusten att leva) är omöjligt att förinta, den lever i allt här, i varje gathörn av staden och denna lilla krog inkarnerar denna känsla fullt ut och då smyger sig det lilla ordet paradis på mig, bakifrån, persiska för ”trädgård”, att det är den här typen av ”trädgårdar” (kvarterskrogar) som får folk att inte bara leva upp, som det heter, utan också att leva vidare med inspirationen från mötet med andra, så tänker jag och sedan åker tanken vidare till jihadisterna och deras bordellfantasi (att det väntar 72 oskulder i paradiset på varje martyr…) för dem som spränger sig själva (och andra, nota bene) i luften och att när oljan är slut kommer saudierna inte längre kunna underblåsa dessa sjukliga anakronismer utan sakta men säkert tvingas in under modernitetens lagar, demokrati, jämställdhet och, ifall man vågar tro det, till le plaisir de vivre, här på denna jord, inte hinsides. Tänker jag och ser mig omkring, med vinglaset i min hand, i mitt lilla, just det, paradis.
*
Skrivandet – och läsandet – som en besatthet, ett gift. Att allt ska nedtecknas för att bevaras och att du (jag!) aldrig kan koppla av och bara vara; dagar som berg av händelser som ska bestigas, nedskrivas, liksom med läsningen: dagstidningarna, litteraturen (den oändliga oceanen av fransk litteratur), hur den reser sig som en jättelik havsvåg som riskerar att dränka mig; våga, i dagboksskrivandet, gå en annan väg också, detaljens väg (Triviata!), som mannen på övergångsstället vid Place de la République, hans slitna, enkla klädsel, det vilsna i hans rörelser, som om han inte vet vart han ska ta vägen och – så – blicken, förtvivlad, sorgsen, en som är på väg att falla, tänker jag, stupa i sitt liv, en som är på väg mot undergången eller/och självmordet och jag stannar till och följer honom med blicken, väntar på att han ska sträcka ut en hand mot någon, en tiggande rörelse av något slag men det gör han inte, vilket i mina ögon, gör situationen ännu värre, som om han är bortom allt, bortom all räddning, bortom detta sista också, att be om hjälp.
*
Det är presidentvalskväll och jag är på väg till Chartier, den gamla arbetarkrogen på Rue Montmartre och på Bd Bonne Nouvelle kommer plötsligt en clochard mot mig med en halvt urdrucken vinflaska höjd i handen. Ett ögonblick får jag för mig att han ska drämma den i huvudet på någon, på mej eller någon annan. Han raglar fram på den breda trottoaren, jag skärper mina sinnen men ser sedan hur han rör sig vidare, fram mot en sopsäck vid gatan, där han slänger sin tomma vinflaska, för att sedan ragla tillbaka till sina uteliggarkompisar där de slagit läger med några schäferhundar utanför en affär och hela hans manöver vittnar om ett fint … ordningssinne. Och händelsen får mig att tänka på bilden av kvinnan jag såg, från Latinamerika för många år sedan, då hon dagen efter jordbävningen (hela hennes hus var borta, allt bara spillor) lik förbannat stod där och sopade rent framför dörren, eller snarare, ickedörren.
*
Efter firandet av Macron vid Louvren tar jag en taxi hem till det ombyggda kloster, Les Récollets, där jag bor i Paris och när jag kliver in i taxin ser chauffören min lilla trikolor i handen. Jag ”provborrar” lite, som André Gide kallade det, och slänger ur mig några ord: ”Vive Macron! Ou non?” Och han håller med. Som en av miljontals invandrare i landet drar han en lättnadens suck denna kväll. Det visar sig att han är från Kambodja och på de fem minutrarna det tar honom att köra mig från Rue de Pyramides till Gare de l’Est hinner han hala upp sitt livsöde inför mig, tjugotre dagars flykt, till fots, genom Kambodja, från de Röda Khmererna, åtta kompisar som startade flykten tillsammans men det är bara han och en till som överlever och lyckas ta sig över gränsen till Thailand. Och här sitter han nu och kör taxi i Paris som ett antal andra kambodjaner och plötsligt blir valet, Macrons seger och Le Pens beska nederlag, teori bara, en ren abstraktion inför hans smärtsamma öde som rullas ut inför mig i parisnatten. Något som också sätter fingret på mig som ”skribent”, vad vill du, Fredrik, försöka fånga, idéer eller vÄrkliga människors öden? Mannen bakom ratten har svaret på den frågan …
*
Sitter på Café Livres, ett kafé med böcker från golv till tak. Det är söndag, mitt på dagen och in kommer två finnar (de har finska landslagets halsdukar runt sina halsar), ett medelålders par. Ansiktsuttrycken är trumpna, buttra. De hälsar inte när de kommer in i lokalen, går bara raka vägen fram till ölspenarna, pekar på Leffespenen och säger ”two big beers”, vänder sedan på klacken och går ut ur lokalen och sätter sig på uteserveringen, precis bakom det fönster där jag sitter. De får sina stora öl, tar fram sina mobiler, sitter sedan och scrollar utan att säga ett ord till varandra, läppjandes på sina öl, i fyrtiofem minuter innan de reser sig och går. När jag iakttar dem slås jag av tanken att det finns folk som på fullaste allvar menar att det inte finns kulturella skillnader mellan olika folk … Och så hör jag, än en gång, historien inom mig om de två finnarna som satt och söp tillsammans. Det är helt tyst och de sveper snaps efter snaps, glas efter glas vodka innan en av dem lite försynt säger ”Skål!”, varpå den andre, provocerad av ordsvallet, utbrister förbannat: ”Va fan, ska vi prata också?!”
*