Jaques Werup är död. Werup, den litterära portalen till min hemstad, Malmö. Hans omisskännliga diktion, det självsäkra vi lan det på varje stavelse – nu får vi aldrig mer höra just det, hans tilltal. Eller? Jo, det kommer leva vidare i oss, vi som varit med om honom, personligen eller litterärt, ty för många av oss kommer han finnas där tills vi själva går bort: dikterna, romanerna, prosadikterna. Som ung och romantisk gymnasist på S:t Petri Läroverk i centrala Malmö upptäckte jag litteraturen via min klasskamrat, Ulf Peter Hallberg, och vi svärmade för storheter som Herman Hesse, Thomas Mann och André Gide. Men kanske framför allt för Hjalmar Gullberg, den hög- och finstämde.
Och där, pang bom, mitt i det högstämda landar en diktsamling som heter Tiden i Malmö på jorden av just Jacques Werup. Jag slukade den och den vände upp och ned på min föreställning om vad poesi BORDE vara: Herregud Werup skriver poesi om Bosse Larsson, Bosse, min stora idol, jag som själv drömde om att bli fotbollsspelare. Han skriver om ståplatsläktaren på Malmö Stadion, mitt andra hem. Han skriver: … alltså skriver jag Kastellgatan 8 men menar världen. Kastellgatan 8? Precis bakom Petriskolan? Kan poesi vara så enkel, får man ta in allt i poesin?
Ja, det får man. Och det visste han. Och han gjorde det ständigt och med krass malmöitisk saklighet, humor, sentimentalitet och fin högstämdhet oavsett om han skrev om Österlen, Venezuela, Belleville eller det Malmö han alltid tycktes bära inom sig som ett lod. Han hade många strängar på sin vackra lyra och på Cabaret Fredagsbarnen lekte han och Lasse Söderberg fram litteraturen med sina gäster; för oss yngre, underbara trolleriföreställningar där vem som helst kunde dyka upp ur deras stora poesihatt.
Så öppnade han dörren för mig som författare. Vi umgicks inte, kände inte varandra, möttes några få gånger bara men det var genom sitt djupt malmöitiska sätt att vara och skriva på, som staden öppnades för mig litterärt. Och han gjorde det med ett tilltal där den falska motsättningen mellan allvar och humor vittrat ned för Werup var både djup OCH rolig, döds- och livsnära.
Tack, Jacques.
*
Trump. Halv fyra natten till den nionde november går jag och lägger mej. Då har Sören Holmberg just uttalat sej. Hela Florida är räknat utom några större Miamiförorter som domineras av spansktalande, säger han, och det vi ska förstå är att det ska tala till Hillarys fördel. Jag går till sängs, inte med en uttalat optimistisk känsla men med en förhoppning om att det ändå ska ordna sej. Jag sover dåligt och pendlar mellan dröm och vaket men det är som om jag i själva sömnen, eller i mellantillstånden, inser att katastrofen kommer att äga rum. Och när jag väl vaknar, vill jag inte öppna ögonen, inte gå upp, inte kika i mobilen, inte slå på teven. Jag har förstått, på något märkligt vis har intuitionen luskat reda på att det ofattbara inträffat. Verkligheten överträffar dikten. Jo, jag vet. Det säger man ofta som författare men den här gången blir jag golvad av just det faktumet. Jag kan inte minnas något liknande. Brexit? Visst, det var en magsugare men inte i närheten av detta. Tanken svindlar och jag får leta mig ner till Kubakrisen, då jag var barn, för att påminnas om en liknande rädsla. Jag kan inte minnas någonting som går att jämföra i mitt vuxna liv, av politisk chock: en lögnaktig narcissist, skattesmitare, sexistisk och rasistisk mångmiljardär som fått allt på silverfat i sitt liv får nycklarna till Vita Huset, och därmed till världens mäktigaste ämbete. Det är en skam för USA, en skam för det amerikanska folket, så klart, och för oss andra är det en påminnelse om den vassa egg världen vilar på. Att gangstern i Kreml, Vladimir Putin, är den förste att gratulera Trump, säger allt om hur farlig världen just blivit. Och det är kanske det jag känner denna morgon, att politik nästan alltid är babbel och abstraktioner. Nästan alltid. Men inte nu. Denna morgon blev den allvar, på riktigt, tog konkretion som rädsla i min egen kropp, en rädsla som går att ta på. En Simpsonsfigur med tillgång till kärnvapen, herre min skapare …
*
Tanke/politik/debatt. Ibland skriver jag debattartiklar. Med debattord, politikord. Jag gör det av intresse och för att jag tycker att det är nödvändigt att stå upp för de humanistiska ideal som jag tror på. På samma vis deltar jag i politiska och/eller filosofiska diskussioner med mina vänner då och då. Och nästan varje gång inträffar samma sak: att jag känner hur tomt det ekar i mig, hur tomma de politiska och filosofiska orden är för mig. De ekar i min skalle, ytliga papperssvalor, glömda imorgon och på långt, långt avstånd från hjärta, känslor, kön. Från allt det som är djupast verkligt i mig. Och ändå är det som att vi måste detta, hålla på att bolla med dessa tristessens utbytbara ord: mångfald, transfereringar, rättvisa, orättvisa, normkritik, imperialism, socialism, kapitalism, blandekonomi, jo näjm däm. De står mig upp i halsen, papperssvalorna, och får mig, nästan alltid, att längta till de verkliga orden, de riktiga ord som Gullberg beskrev en gång: Bara de riktiga orden, orden med krona och fågelsång har en skugga som träden… Och kanske är det just det, som Gullberg skriver, att det politiska språket, liksom det filosofiska, saknar skugga och, därmed, djup.
*
Ironi. Påven intar ståplatsläktaren på Swedbank, på samma plats där jag och mina blåa kamrater brukar sjunga MFF-hymnen. Och det var ok för mig, att han fick låna en för oss så helig plats. Vad som dock inte var ok, var det närmast totala knäfall som han emottogs med, som om allt kritiskt sinne kortslöts hos kommentatorer och journalister i tidningar, på radio och teve. En man, alltså, med makt över en dryg miljard människor som är emot i stort sett allt som moderniteten innebär: homosexuella och transpersoners rättigheter, kvinnliga präster, preventivmedel och abort; och denne reaktionär tas emot som en Beyoncé eller en Bruce Springsteen. Vad det handlade om? En fullständig mental blackout hos stora delar av offentligheten.
*
Malmö FF-Östersund, 0-3. Det är en märklig föreställning. Malmö FF har den överlägset bästa truppen i Allsvenskan, är mitt i guldstriden men förlorar mot nykomlingen från Jämtland med klara 3-0 och är inte i närheten av att ge jämtarna en match. Östersund trillar boll på barçavis, slår aldrig bort den, passar sig ur alla situationer och är sylvassa när de går till anfall. Malmö FF, vårt stolta Malmö FF, alltså, som spelat Champions League två år i rad, får en fotbollslektion av guds nåde men när jag går därifrån och cyklar hem så lider mitt MFF-hjärta visserligen men, och det är det viktiga – och kanske också ett tecken på skillnaden mellan kärlek och blind kärlek – mitt fotbollshjärta gläds.
*
Markus Rosenberg. Det är tjugo minuter kvar av årets sista allsvenska match, Malmö FF-Hammarby, när han kommer in, kungen av Swedbank. Före matchen har han hyllats med ett jättelikt och vackert tifo. Nu är han på plan igen efter några veckors skada och efter några minuter får han en lång, vacker passning från Tobias Sana som han tar ner på bröstet, tar några steg och sedan stänker upp bollen i krysset. På halvvolley. Ett drömmål. Några minuter senare sticker han i djupet, i exakt rätt ögonblick, får en passning, tvekar inte och drar in den, otagbart, med vänstern, ribba in. Jag är helt perplex. En säsongsavslutning som kändes näst intill regisserad. Tack, Malmö FF och tack Markus Rosenberg, för ännu en fantastisk säsong! Tänk, tänker jag, så mycket tommare mitt liv hade varit utan denna ständiga, ljusblåa glädjekälla.