Fredagen den 14 maj gick journalistlegendaren Richard Guston bort. Han flyttade till Paris i slutet av 1940-talet där han läste filmhistoria vid Sorbonne och bodde på romantiska Place de la Contrescarpe. Med tiden började han skriva för svenska tidningar, FLT först (Förenade Landsortstidningar), därefter Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och Sydsvenskan. Vi lärde känna varandra våren 1973 när jag bodde i Paris. Vi spelade i Svenska Ambassadlaget i fotboll tillsammans, han som greppsäker målvakt (han hade varit fransk utomhusmästare i handboll), jag som anfallare. En vårkväll slog vi Grekland med 3-2, ett Grekland som aldrig fick stryk eftersom de hade ett stort antal kvicka och tekniska kypare från Quartier Latin i sitt lag. Den för grekerna överraskande förlusten ledde till en mindre diplomatisk kris mellan Sverige och Grekland. Påstod Richard och skrev ett roligt kåseri om det. Och trots att han var ”korre” var det kåseriet som var hans stilistiska hemmaplan. Få kunde som han hitta den humoristiska knorren i stora, dramatiska händelser, liksom i små, vardagliga. Inte så konstigt eftersom han alltid hade blicken för det mänskliga. Han hade sett Bourgiba i pyjamas, spelat biljard med Bengt Lindström, upplevt jordbävning i Marocko med Artur Lundkvist, suttit med Malcolm X i dennes lya i Harlem, var kompis med Palme (som han kallade för ”Bruna”, kort och gott, eftersom Palme alltid hade ljusbruna golfbyxor när de gick på Sigtuna) och, så klart, träffat många av de stora franska politikerna. Dem han var mest imponerad av var de Gaulle, Jean-Jacques Servan-Schreiber och Robert Badinter (för att denne avskaffade dödsstraffet). Mitterand höll han inte högt eftersom denne hade varit i Vichy och låtit sig dekoreras av Pétain. Richard var generös, inte bara med sina historier utan också i praktiken, vid krogbordet. Där bjöd han alltid, uansett hur många som satt vid bordet på Brasserie Balzar, Le Café du Commerce, Perraudin, Empire Céleste eller någon annan av hans stamkrogar. Man fick inte betala själv och det gick aldrig att bjuda tillbaka, hur mycket man än ville. Få kunde hålla låda vid ett restaurangbord som han och som den inbitne cinefil han var (eftermiddagsbion på Action Christine i Quartier Latin var obligatorisk för honom) älskade han rappa oneliners. Känslan när man satt med honom på krogen var att han alltid var på väg och att något stort hela tiden höll på att hända i världen (en statskupp, ett krig, ett nytt Maj-68). På La Coupole på åttiotalet kunde det låta så här, till exempel: ”– IKEA har mutat sej in på den franska marknaden för femhundra miljoner! Fattar ni!? Femhundra miljoner. En halv miljard. Det är vad det har kostat dom att ta sej in på den franska marknaden. Jag har redan skrivit om det, ringde in det vid middagstid. Det är sånt som kallas nyheter, mina vänner! Nu måste jag ta tåget till San Sebastian. Generalerna har, som jag sa, bett socialistregeringen att fara åt helvete. Jag tar det här. Tyss nu, Pauline! Nej, dom bästa krogarna ligger varken i Paris eller New York. Dom ligger i Baskien. Så är det bara. Inte sen koreakriget har det varit så spänt som ikväll. Allez! Hop! Bonsoir! Och tack för att ni kom alla. Jag hör av mej.”
Det fanns ett slags politisk feber i honom, en feber kombinerad med en rastlöshet och hans blick sökte sig lätt till någon annan i sällskapet om man inte svarade fort nog. Utan att han tycktes tänka på det kunde denna rastlöshet ibland ta sig uttryck i att han började bolla med urdruckna vinflaskor på bordet, flaskor som han med blixtens hastighet kastade mellan sina händer, som om det handlat om handbollar. Richard blev nittioett och till och med när han var nittio var vi ute på krogen – ”La vieillesse est un naufrage, Fredrik!” sa han en av de sista gångerna (ålderdomen är ett skeppsbrott) – och väljer jag en bild av honom från ett av våra sista möten får det bli när vi skiljs på rue des Écoles efter en kväll på Balzar: Richard tänder en cigarrcigarett, fäller upp kragen på sin eviga och slitna Bogart-trenchcoat och sakta, mycket sakta, vandrar han sedan nedför Bd S:t Michel, mot metron, med den alltid lika ungdomligt plirande blicken och Herald Tribune, Le Figaro och Le Monde putande hur fickorna. Som om han blev ett med sitt älskade Quartier Latin. Au revoir, Richard!
*
Jubel. En kväll hör jag röster, ungdomar som pratar med varandra nere på gatan. Det är en ljum vårkväll och jag kikar ned mot dem där de samlats utanför kvarterets närbutik. Fem, sex killar som hänger under trädet, sitter på det låga staketet. Nån går in och handlar godis, nån tänder en cigg och plötsligt öppnar sig min egen inre tidshiss och far nedåt, bakåt innan den stannar vid Rudbeckskiosken där vi samlades, mitt gäng, i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet när vi var sexton, sjutton. Och plötsligt känner jag det där underbara jublet i bröstet, jag också, från den tid när allt var öppet, inte avgjort, när allt låg framför oss som ett löfte. De ser mig inte där nedanför men jag ser dem och gläds med dem. Alla verkar vara där ikväll: han som kommer ut med godispåsen och sedan tänder sin cigg, han som berättar den roligaste historien, han som ofta bara är tyst och skrattar åt de andras skämt, han som är bäst på att fixa tjejer, han som är bäst i fotboll, han som trimmar moppen bäst. Ja, där är de ju. Där är vi ju: jag, Mange, Lassie, Bära Bus, Hosse och Peter, precis nedanför min balkong. Étrange, tout ça. Märkligt, när tidens väggar brister.
*
Författaren Sara Stridsberg har valts in i Svenska Akademien, på stol 13, som Gunnel Vallquists efterträdare. Att Stridsberg är en begåvad författare är de flesta eniga om men Akademien har också ett humanistiskt ansvar, det är ju Ordet med stort O den ärevördiga institutionen ska stå upp för och därför känns det devota förhållningssätt som nyheten om invalet bemötts med märkligt med tanke på Stridsbergs våldsromantiska förord till Valerie Solanas SCUM-manifest. I detta skriver hon, bland annat: Det är enkelt. Män har förverkat sin rätt att leva. Och, inte minst: Det spelar ingen roll att hon sköt Andy. Apropå Solanas mordförsök på popkonstnären Andy Warhol. Det är en häpnadsväckande mening och den är inte uttalad i fyllan och villan vid en bardisk utan står där etsad och, får man förmoda, djupt genomtänkt i ett förord till en bok. I en tid när våld från radikala islamister och högerextremister breder ut sig och en konstnär som Lars Vilks lever under ständigt dödshot, kan man därför undra hur Stridsbergs bagatelliserande av Solanas mordförsök går ihop med Svenska Akademiens humanistiska värdegrund. Min beska konklusion? Att man som radikalfeminist i dagens Sverige kommer undan med i stort sett vad som helst.
*
När den salafistiske predikanten Salman Al-Ouda kom till Malmö (29/4) var det tyst, tyst utanför klassiska Amiralen där han predikade inför 400 (sic!) män. Al-Ouda var en gång i tiden Usama Bin Ladins mentor och anser att judar bakar bröd med blod och vill att homosexuella ska straffas. Detta i hjärtat av arbetarrörelsens Malmö. Bisarrt, så klart, och det bör aldrig mer få hända, inte utan protester i alla fall. Operasångaren Rickard Söderberg har nu modigt gått ut och utmanat de organisationer som bjöd in den reaktionäre imamen, bland annat en muslimsk studentförening vid Malmö Högskola. Men varför var vi inte hundratals som stod därutanför och lät slagorden eka i vårsolen? Var fanns regnbågsflaggorna och Malmös gayrörelse? Var fanns stadens judar? Vet inte, men att stadens officiella vänster inte var där har sin logik ty den tycks ha gått vilse i identitetspolitik och är oförmögen att inse att imamer kan vara övertygade antisemiter och ett hot mot den integration så många av oss drömmer om och arbetar för. Intressant i sammanhanget är att en annan del av vänstern, AFA (Antifascistisk Aktion), gjorde gemensam sak med de salafistiska ungdomar på Rosengård som var med att sätta igång Rosengårdskravallerna 2008 (i en protest mot att en källarmoské stängdes; hyresavtalet hade löpt ut). Men om nu inte Malmös vänster går att lita på i dessa frågor, borde HBTQ-röelsen och stadens judar gå att lita på. Det är alltså en from (!) förhoppning från min sida att det blir högljudda protester nästa gång det drar ihop sej till radikal salafistpredikan i Malmö.