De jihadistiska illdåden i Bryssel ställer frågan om den radikala islamismen på sin spets, vad den är, vart den syftar och hur den ska bekämpas. Men också frågan om vad den ska kallas. Det finns i Frankrike ett ord som vi saknar i Sverige: islamofascisme (islamfascism), som också är bra. Det används av många, inte minst av filosofen Bernhard-Henri Lévy och feministen Caroline Fourest. Det som är bra med det ordet är att det sätter fingret på jihadismens djupt reaktionära natur (som en reaktion, likt den ”vanliga” fascismen, på globalisering och modernitet).
Den franske islamologen Gilles Kepel beskriver händelser av det slag vi såg i Bryssel som ingående i en tredje fas av den moderna jihadismen. Den första fasen kallar han för faxjihadismen (motståndet i Afghanistan mot den sovjetiska ockupationen), den andra fasen präglades av spektakulära dåd (al-Qaida och 11/9). Den tredje fasen är en negation av den andra och dess ”store” teoretiker är, enligt Kepel, Abou Moussad al Souri, en syrier som publicerade en text på nätet 2004 som heter Call to Global Islamic Resistance där han uppmanar till attacker mot Västs soft belly (som attentatet mot judiska muséet i Bryssel, Mohammed Mera i Toulouse, attacken mot Charlie Hebdo, mot synagogan i Köpenhamn eller i Paris 13 november och, som nu, i Bryssel, till exempel), det vill säga attacker mot vanliga, oskyldiga människor. Al Souris tanke grundar sig på slutsatsen att USA är omöjligt att besegra med terror, så som al-Qaida ville, men genom att slå mot mjuka mål hos USAs allierade är tanken att provocera den europeiska extremhögern till attacker mot moskéer och muslimer för att på så vis försöka skapa inbördesliknande situationer, varpå Europas muslimska ungdom ska tvingas ta ställning mellan de ”otrogna” och de rättrogna. Stolligt, så klart, men så tänker fortfarande många av de som är påverkade av al Souri.
Vad kan då vi göra? Naturligtvis måste ”kalifatet” besegras, militärt, så som nazismen krossades; det går inte att förhandla med ”kalifatets” representanter. Men det räcker inte, så klart. Stöd åt demokrater i arabvärlden, stöd åt alla projekt för kvinnans frigörelse i Mellanöstern, stöd åt det som återstår av den arabiska våren måste också till. Allt som påskyndar och underlättar en arabisk ”upplysning”, ty det är där kärnan till konflikterna ligger: Islam har inte gått igenom någon upplysning i stil med den vi haft, den som började i England på 1600-talet men slog igenom i Frankrike på 1700-talet (Diderots Brev om de blinda,1749, en historisk händelse och den första, stora spiken i den katolska kyrkans kista, ja förmodligen själva inskriften över moderniteten, om man så vill). Islam har haft perioder av Upplysning, inte minst i Spanien på medeltiden men också på 1800-talet (det som i Egypten kallades för al-nahda). Problemet är att den upplysningen inte gick segrande ur striden, något som påverkar dagens situation eftersom de mest reaktionära lägren inom Islam, i Iran och Saudiarabien, sitter på så ofantligt mycket pengar att progressiva reformatorer, som kanadensiskan Irshad Manji och den syrienfödde tysken Bassam Tibi, till exempel, befinner sig i ett, åtminstone ekonomiskt, hopplöst underläge.
Något annat som terrorn i Bryssel får mig att tänka på är delar av den svenska vänsterns hållning till jihadismen. Vissa svenska vänsterintellektuella verkar ha stora svårigheter att förstå sig på den radikala islamismens ondska och tolkar den allt som oftast med hjälp av en tankemodell från sjuttiotalet, där USA görs ansvarigt för all ondska, även den jihadistiska. Eller så reduceras illdåden till något som har med attentatsmännens barndom eller sociala miljö att göra; när Mohammed Mera mördade judiska småbarn i Toulouse våren 2012 skrev, till exempel, Göran Greider (Dalademokraten 23/3-12): ”Mohammed Mera – söndersliten av de globala krigen och motsättningarna, men också av det franska samhälle där klassorättvisorna och främlingsfientligheten är starka.” Ord som vore omöjliga i en Breiviks eller Peter Mangs fall, till exempel. Efter att de äldre gentlemännen och tecknarna på Charlie Hebdo massakrerats av bröderna Kouachi under ropen ”Allahu Akbar” började Martin Aagard sin artikel om dåden, i AB (8/1-15), med att pissa på Charlie Hebdo (en tidning han sannolikt aldrig läst och inte visste mycket om) och efter terrorattentaten i Paris fredagen den 13 november förra året ägnade Åsa Linderborg två helsidor i AB (19/11) åt att häckla Frankrike och ”liberaler”, inte åt att nagelfara bödlarna och deras ideologi. Exemplen är symptomatiska för delar av den svenska vänsterns hållning till jihadismen, det är alltid något fel på dem som mördas, inte i första hand på bödlarna och deras mordiska ideologi. En annan metod är att försöka styra bort blicken, mot annat, mer välbekant. Dagen efter terrordåden i östra Paris förra hösten, publicerade AB Kultur en långdikt av Johannes Anyuru om – högerextremt våld …
Det hela är kanske logiskt för en vänster som på ett vis tycks ha kollapsat ideologiskt och fortfarande regeras av tankemönster från sjuttiotalet, en vänster som saknar ett språk för den verklighet vi lever i nu. USA är fortfarande roten till allt ont, vilket lätt leder till en ”min-fiendes-fiende-är-min-vän”-logik (jämför även med synen på Putin: när Putin annekterar Krim och ockuperar östra Ukraina är det USAs fel, inte Rysslands …). Till detta kommer ett närmast konstant kulturellt självhat som går att reducera till: Vi i väst är onda, ”de” där borta (i ”tredje världen”? Hallå, Angola ger ekonomiskt bistånd till Portugal nuförtiden!) är goda. En manikeisk låsning som aldrig tycks släppa.
I Frankrike finns, inom vänstern, det språk som saknas här. Och en långt högre medvetenhet om att jihadismen utgör en fara jämförbar med fascism och nazism. Varför går då detta inte in i Sverige, trots attentat efter attentat mot oskyldiga människor, attentat som lika gärna skulle kunna vara riktade mot mej, mot dej, mot Åsa L och Göran G? Jag misstänker att den amerikanske filosofen Michael Waltzer kan ha svaret på ”gåtan”. I Dissent Magazine, januarinumret 2015, skriver han följande: ”Här är någonting nytt: många till vänster är så irrationellt rädda för en irrationell rädsla för islam att de inte förmår fundera över de utomordentligt goda skälen att frukta islamistiska fanatiker – och därför har de svårt att förklara vad som händer i världen.”
Nytt språk, alltså, por favor. Och ett som duger för vår tid och den nya verklighet vi står inför nu. Och när jag avslutar denna text, nås jag av rapporter från Bryssel om att människor strömmar ut på gatorna i tusental, flamländare och fransktalande, tillsammans med den belgiska flaggan, i solidaritet, i kärlek, talandes och sjungandes på ett språk terroristerna aldrig kommer kunna förstå. Det är vackert. La vie est belle. La vie est belge!