Québec, från algonkinskans (en av indianminoriteterna i Québec) kebek, som betyder platsen där floden smalnar av, är lika stort som Tyskland, Frankrike och Italien tillsammans och med en befolkning lika stor som Sveriges. Franskan som talas i delstaten går tillbaks till uttalet i Frankrike före franska revolutionen. Jag kom dit första gången sommaren 1985 efter att ha rest genom hela västra Kanada (skrev ett reportage om Kanada för Resguide med anledning av att jag just debuterat som författare): Vancouver, upp till Yukon, sedan tåg över Klippiga Bergen till Calgary och sedan till Toronto. Allt var så engelskt, tyckte jag. Sympatiskt, stillsamt men ack så afternoon tea-aktigt. Tills en morgon då jag klev av bussen i staden Québec och upptäckte nordamerikas äldsta stad, lysande som en vision uppe på en klippa mitt i S:t Lawrencefloden. Jag blev betagen och vandrade runt, som berusad, i de små gränderna med alla caféer och restauranger, lite som i franska småstäder. Och sedan, när jag fick höra dialekten, blev jag än mer betagen. Och anglicismerna, inbakade, på det mest naturliga vis: Hej, relaxe, c’est une joke! Sedan dess har jag varit där ytterligare två gånger, som inbjuden poet till den stora poesifestivalen i Trois-Rivières – La capitale de la poésie (poesins huvudstad som den så kaxigt kallar sig) – 1999 och 2014. Och den sista kvällen under det senaste besöket, sent på bohemcaféet och legendariska Le Zénob, föddes idén: För helvete, Fredrik, du måste försöka få ett gäng Québecpoeter till Sverige! Och så blev det. Bland annat med hjälp av tidskriften Lyrikvännen, Svenska Akademien och några hundra timmars jobb. Söndag 13 mars landar poeterna Denise Desautels, Jean-Marc Desgent, Jean-Sébastien Larouche och Véronique Cyr på Kastrup för att, tillsammans med sångerskan Paule Landry, åka på en miniturné Malmö, Lund, Köpenhamn och Stockholm. C’est le fun!Det ska bli kul.
*
Palmemordet. Alla minns vi ögonblicket när vi fick reda på det. Jag var i Santiago, i Chile, och bodde på ruffiga Hotel Maury i centrala Santiago. Där lärde jag känna en av städerskorna och kvällen innan hade hon bjudit med mig på en mindre fest nånstans i utkanten av den stora staden, minns inte var. Det blev mycket vin, god mat och dans. Vi stannade över, Djenny och jag, och på morgonen, på väg till tunnelbanan, fick jag nyheten, via en löpsedel i tunnelbanenedgången: Palme asesinado! Djenny såg min chock. Jag försökte förklara för henne. Detta var under en tid när Pinochet fortfarande styrde Chile med järnhand. Vet inte vad hon tänkte, minns inte vad hon sa, bara att jag kände hur jag längtade hem efter tre månader i Latinamerika. Ville hem för att veta mer och för att få vara med och dela sorgen. Samma kväll i den chilenska huvudstaden gick jag på restaurang med två unga chilenska författarvänner, Jorge Calvo och Roberto Rivera. Vi satt på en restaurang i närheten av Alameda och jag ville få ur mej det hela och berättade full av sorg och vrede om det i mina ögon oerhörda, Sveriges statsminister mördad på öppen gata. Sveriges! Men insåg snabbt att de ju förstod men att de, som var omgivna av så många döda och försvunna, inte utgjorde rätt forum för mig i det ögonblicket. De såg deltagande på mig, delade min upprördhet och sorg men sedan, rätt snabbt, rann samtalet in i andra, chilenska banor om situationen där medan jag klövs på mitten, jag hörde deras röster, sa saker då och då men var inte där. Jag var redan hemma. På Sveavägen. I Malmö. I Sverige.
*
Främlingsfientlig. Ett märkligt ord som redan i början upprättar ett avstånd till ”Den Andre”. Utlänningsfientlig eller Invadrarfientlig är klart bättre ty vem är främling i ens värld, egentligen? Jag möter dagligen människor, malmöbor, som jag är bekant med, som jag talar samma språk som, som jag håller på samma fotbollslag som, som jag går på samma gator som varje dag, som … jag känner mig helt – och jag menar heeelt – främmande inför. Som om de vore marsvarelser. Samtidigt som det händer mig, då och då, att jag inom loppet av bara några sekunder, eller minuter, under ett möte med en ny människa, känner ett omedelbart broderskap. Jorge Calvo, känd i fragmentet ovan, är en sådan. Jag betraktar honom som en bror och kommer alltid att göra det. Han kom som politisk flykting till Sverige i december 1986 och redan första gången vi sågs, i Santiago, året innan, och under en period när min spanska fortfarande var usel (vårt första samtal löd ungefär: – Kafka? – Sí! – Borges? – Sí! – Hemingway? – No…), infann sig den där märkliga, och härliga, känslan av broderskap. Och den betingades inte av någon sentimental politisk gemensamhetskänsla utan av en rent mänsklig grund: skratt, missförstånd, humor, litterära intressen, blickar. Så, por favor, låt oss gemensamt, käre läsare av denna ”blogg”, kasta ordet främlingsfientlig överbord.
*
Danska. Sitter och översätter Carsten Jensens senaste roman, tegelstenen Den første sten, en pageturner av rang om en dansk plutons öden och äventyr i det krigshärjade Afghanistan, en roman som, i rätt händer, skulle kunna förvandlas till en internationell storfilm i klass med Apocalypse Now. Som översättare arbetar jag med översättning från fyra språk: portugisiska, spanska, franska och just danska. Och kanske är danskan svårast, hur konstigt det än kan låta. I de andra tre språken vet jag som översättare att allt, precis allt, måste föras över till mitt eget språk. Här, i danskan, är det förrädiskt enkelt nästan hela tiden och det är lätt att komma upp i hastighet och tuta på och bara flytta över texten. Men! Och det är det som gör danskan så lurig, så ”svår”, de falska vännerna – false friends som de kallas inom översättarvärlden – lurar överallt, som små vägminor längs vägen: lidelse= lidande, straks=genast, frokost=lunch, ikke bryde sig=inte gilla, hængsel=gångjärn, rådne=ruttna, mage=maka/make, och så vidare. Och så vidare.
*
Narcissismen, den nya. Kliver på buss 4 på morgonen, in mot stan. Bussen är smockfull av ungdomar som ska till Borgar och Petri, i första hand. För något år sedan gjorde jag en matematisk överslagsberäkning och kom fram till att cirka nio av tio satt och höll på med sina mobiler. Nu gör jag bedömningen att det handlar om tio av tio. Att se en ung gymnasist som tittar ut genom fönstret för att bara ta in verkligheten därutanför, känns utopiskt. Och det föder ett, förmodligen rätt löjligt men dock, trots i mig. Hur det än kliar i mina egna sms-fingrar så vägrar jag skicka sms under bussresan och sitter där som en påminnelse om en gammal värld – en soldat i Napoleons armé, en bohem från Weimarrepubliken, en man född på ett femtiotal i andra sekel – och tittar extra nyfiket in i trädgårdar som bussen susar förbi, på människor som rastar sina hundar, skyltar, blommor, träd, ja allt som inte finns i någon mobil. En sagoliknande tönt (från spanskans tonto, löjlig typ?) som spjärnar emot historiens obevekliga rörelse.