Opportunism. Alla känner vi opportunisten, den evige, han finns ju dessutom i oss alla, smilfinken som ställer in sej för att uppnå egna fördelar i samhällslotteriets eviga tombolaspel. Själv kan jag med stigande ålder fascinerat iaktta hur det gick med min generations alla begåvningar och en som jag alltid får i tankarna när ordet opportunist kommer upp är Klas Eklund, ekonomen, som nu njuter livets goda dagar på den skånska landsbygden på en stor hästgård. Han började som revolutionär trotskist i KAF (Kommunistiska Arbetarförbundet), gick sedan till SAP där han blev Kjell-Olof Feldts högra (!) hand för att sedan fortsätta till SE-banken som ekonom. Därefter var den ekonomiska lyckan gjord. Men Eklunds öde förbleknar till ett ingenting när man läser Stefan Zweigs underbara bok Joseph Fouché, en bok om en man som torde vara en av världshistoriens mest lysande opportunister. Under ett helt liv, och under de stormigaste åren i den franska historien, hoppade han fram på rätt isflak hela tiden, år efter år, utan att falla i det stormiga vattnet: först som lärare vid ett prästseminarium 1790 men redan 1792 kyrkoplundrare, 1793 kommunist och jakobin för att bara fem år senare vara miljonär och tio år senare förvandlad till hertig av Otranto. Polisminister tre gånger under tre olika ministärer, en man som fick både Robespierre och Napoleon på knä men som dog i all anonymitet när de våldsamma historiska vågorna stillnat, i Trieste 1820. Hur var han då möjlig? På den punkten förtjänar Zweig att citeras: Alla som se honom få detta intryck: den mannen har intet varmt, rött och sjudande blod i sina ådror. Och i själva verket är det så, att han även i själsligt avseende tillhör de kallblodiga djurens ras. Han känner inte till några råa, medryckande lidelser, har ingen lust efter kvinnor, ej heller efter spel, dricker inte vin, finner intet behag i slöseri, övar inte sina muskler, utan vistas bara inomhus bland handlingar och papper. Han råkar aldrig i vrede så att det märkes, aldrig skälver en nerv i hans ansikte. Endast till ett litet än artigt, än hånfullt leende krusa sig hans tunna, blodlösa läppar, aldrig spörjer man under denna lergrå, skenbart slappa mask någon verklig spänning, aldrig förråder hans blick under de tunga rödkantade ögonlocken hans avsikt, ej heller en gest hans tankar. Denna orubbliga kallblodighet är också Fouchés egentliga styrka. Nerverna behärska honom inte, sinnena förråda honom inte… Han låter de andras lidelse brinna ut och väntar tåligt, tills de förbrukat sin kraft eller i ett obehärskat ögonblick givit sig en blotta: då först stöter han obarmhärtigt till. Hans från all nervositet fria tålamod skänker honom en fruktansvärd överlägsenhet: den som kan vänta så och förställa sig så, han kan bedraga även de slugaste. Lugnt fullgör Fouché sin tjänst, utan en ryckning i ögonlocken fördrager han de grövsta kränkningar, de nesligaste tillvitelser tar han emot med ett kallt leende, ingen hotelse, intet raseri bringar den kallblodige mannen ur fattningen. Både Robespierre och Napoleon bryta sig mot detta stenlugn som vågorna mot klippan. Tre generationer, ett helt släkte stormar an och ebbar bort i lidelse, medan han kallt och stolt står kvar, den ende lidelsefrie. Det är denna kyla hos blodet som utgör Fouchés egentliga snille… Joseph Fouché, alltså, ett namn som inkarnerar opportunismen lika självklart som namnet Quisling landsförrädarens.
*
Klockan är halv fem på morgonen. Det är en stilla natt när jag väcks av en desperat kvinnoröst. Orden vräks ut i natten och jag förstår först inte ifall jag drömmer eller ifall det är ”på verkligt”, som barnen sa när de var små. Så, till sist, förstår jag. Det är på verkligt. Någonstans bland husen står ett fönster öppet: Han förföljor er också! Var han nyktor? Han kan anmäla! Vill man ente, e det våldtäkt! Din fitta! Han hade alkoholen! Han tar inga sprutor. Överdos tre, fyra gånger. Den jävla horan. Den gången du våldtog… Allt ska fram! I detta nu. Jag kommer berätta exakt vad du sa! Jag kom på det mongot! Jag vet vem ni är, ni ska bara hålla käften! Det är nåt kusligt över rösten, så uppgivet, desperat och när jag tittar ut över gårdarna och gatorna ser jag inget, kan inte lokalisera rösten, ser heller inga andra ansikten som tittar ut. I en kvart, tjugo minuter pågår det men så, till sist, kommer polisen, tre stycken, och försvinner in i en trappuppgång i ett av husen på andra sidan gården och nån minut senare blir allt tyst igen, stilla. Den vackra sommarnatten lägger sig över kvarteret som en mjuk filt igen. Dock, med en stor reva i som gör det stört omöjligt att somna om: vem var hon?
*
Bok- och tidningsmarknadsironi. Min brevväxlingsbok med Karl Ove Knausgård, Hemma Borta, har nu sålts till nio länder: Danmark, Holland, Polen, Kanada, USA, England, Tyskland, Turkiet och Spanien med, som det verkar, Italien på tur. Det är roligt, så klart. Desto märkligare att tidningen jag skrivit i, från och till sedan våren 1985, Sydsvenskan, ännu inte recenserat den.
*
Dumhet. Jag sitter på en rättegång i Rättscentrum angående en skjutning på Herrgården i juni månad. En man som befann sig i en lägenhet där ett av skotten slog in genom rutan har precis redogjort för var han stod i lägenheten när kulan kom då åklagaren säger följande: Ursäkta en möjligtvis lite dum fråga, men hann du se kulan?
*
Putin. En natt drömmer jag om honom. Vi står nära varandra och snett emot oss står en av hans rådgivare. Det är en fin sal, förmodligen inne i Kreml nånstans. Jag är högre än Putin, större och han känns liten vid min sida, lite som en lillebror. Plötsligt lutar han sej mot min axel, som om han ville gråta ut och han beklagar sej över det enorma ansvar han har på sina axlar. Allt verkar väldigt jobbigt för honom, helt enkelt. Jag blir smickrad över att han känner sånt förtroende för mej men säjer ingenting, riktar istället blicken mot hans rådgivare samtidigt som jag tänker: Lämna tillbaka Krim då, så blir allt lite lättare i din värld, min vän.
*
Stolthet. Flyktingströmmarna har nåt bibliskt över sej när man ser bilderna från Ungern, Kroatien och Slovenien. Och alla tycks vilja till oss, Tyskland eller Österrike. Det är inte utan stolthet jag känner när jag ser detta – ingen vill till Putins Ryssland, ingen vill till Orbáns Ungern, ingen vill till Saudiarabien eller Qatar, få vill till Sannfinländarnas Finland utan det är hit, till det demokratiska och djupt humanistiska Sverige många vill. Oavsett hur många vi klarar av är detta, de facto, en seger, tillika en global propagandaseger, för den så förkättrade svenska modellen.
*
Jag sitter i den argentinska poeten Luisa Futoranskys lilla lägenhet i ett höghus på sjuttonde våningen i Paris trettonde arrondissment och intervjuar henne för en svensk litteraturtidskrift. Det blir ett roligt, uppsluppet samtal då, plötsligt, en jättelik korp sätter sig på räcket till hennes smala balkong. Luisa flyger upp, exalterad. Jag iakttar fascinerat den mäktiga fågeln. Det har aldrig hänt tidigare, påstår hon. Men nu, just nu, skedde det. The Raven var där. Sannolikt var det bara Edgar Allen Poe, tänker jag, som kom på kort besök för att övervaka så att intervjun med den gamla Borgeslärjungen Futoransky gick rätt till.