Anette Norberg är död. Det är slutet av juni. Jag är kvar i Paris i det gamla kloster där jag bodde hela våren, Les Récollets vid Gare de l’Est, när jag får ett mail från min före detta, Siw Erixon, skådespelerskan: ”Anette är död”. Jag tror först inte mina ögon. Anette, död? Hon klarade ju sin bröstcancer, tänker jag och det slår mej att vi inte hört av varandra på flera år. På nittiotalet var kontakten intensiv. Jag skrev pjäser, hon regisserade. Kabareten En monokel i brunögat, enaktaren Fredag klockan fyra, pjäserna Garrincha har en son i Stockholm och, inte minst, Peep, som i hennes varsamma händer blev en succé. Anette, tänker jag, och de roliga åren flyter upp i mej, all humor, fräckhet och lust som hon utstrålade. Hur roligt det var varje gång hon kom på besök. Hur underbart hennes skratt kunde eka. Några dagar går efter beskedet och en av de sista dagarna i Paris kommer hon till mej i drömmen. Så otroligt nära. Så vacker. Så rolig. Så fräck. Så fin. Och när jag vaknar i min ”klostercell” gör jag det med en varm känsla i bröstet. Allt var fel. Siw hade fel. Anette lever! Tills jag, någon minut efter uppvaknandet, inser det hemska. Anette är död. Men lever vidare i våra hjärtan.
*
Sedan några år tillbaka bor min pappa på ett äldreboende i Sabbatsbergsbyn i hjärtat av Vasaparken, vid Sinnenas Trädgård, som den så vackert heter. En av de första gångerna jag besökte honom där, för drygt två år sen, satt Robban Broberg i köket framför teven där nåt TV4-program skvalade. Han satt med huvudet bakåtlutat i en rullstoll och med tom blick. Jag fick en chock. Hade han inte nyss haft två utsålda hus i Globen? Jag uttryckte min beundran för hans artisteri och ordkonst men fick inte ens en nickning till svar och upplevde honom som helt borta. Några månader senare var jag på besök igen och i samma kök som gången innan, med Robban framför teven, hamnade jag i ett samtal med en av vårdarna, om att åka nattåg. Jag berättade att jag slutat åka nattåg mellan Malmö och Stockholm för att jag fått problem att sova på tåget då, plötsligt, Robban säjer: Är det för att du ligger och lyssnar på de andras inre monologer då, eller? En genialisk mening som öppnar världen mot oändligheten. Han var borta. Och inte.
*
När jag var ung skrev jag mycket poesi. Poesin levde i mej och jag läste poesi, ständigt. På nittiotalet gav jag ut två diktsamlingar, Självgeografi, 1991, och LIVS öppet, 1995. Det var ett naturligt tilltal i mej, en naturlig form. Så, plötsligt, gled dörren igen och det ”rummet” stängdes i mej. Varför har jag aldrig begripit. Kanske, har jag tänkt, hade det med det faktum att göra att jag omkring 1996, 1997 började skriva dramatik, att det lätta i pjäsförfattandet trängde ut det lika lätta, mjuka anslaget som finns när man skriver poesi. Prosa är ingenjörskonst, poesi något helt annat. Men dörren var stängd och en gång i Rio, på en bar på Copacabana kring 2006, kändes det som om dörren var på väg att glida upp igen. Nånting tog plats i ett av mina block. Nånting som jag följde efter med min penna men så, till sist, tvärdog allt och dikten det handlade om ville inte ut helt ty så är det, all verklig dikt skriver sig själv och, inte minst, avslutar sig själv, som om språket själv dirigerade. Detta skrivet utan all mysticism utan bara baserat på egen erfarenhet. 2014, sju, åtta år senare, får jag en inbjudan till poesifestivalen i Trois-Rivières, i Québec, och blir förstås glad men tänker: jag, poet? Nja. Jag har ju för fan inte skrivit en dikt på snart tjugo år. Men lik förbannat tackar jag ja, far iväg och läser mina gamla dikter dag efter dag, morgon, middag, kväll och då händer nåt, framför allt en morgon på ett café när jag läser två dikter ur LIVS öppet och känner hur jag har allt i lokalen, alla, i min hand. Jag kliver in i mina gamla dikter som i bekanta salar byggda av ord och känner hur de tar plats i mej. Ja, hur de äger mej. Två dar senare är det hemresa och på den korta flighten mellan Montreal och Toronto händer något. Dörren går upp igen. Dörren till det rummet i mej glider upp och jag kliver in och på två månader skriver jag över hundra nya dikter, något som kan bli en hel samling, men så, i februari i år, glider dörren omärkligt igen igen. Jag åker till Paris den sista mars, har en fin vår i Paris men skriver inte en enda dikt under de tre månaderna i La Ville Lumière. Pas un seul. Hur förklara detta? Med en floskel, så klart: skapandets gåta.
*
Markus Rosenberg. Det sker igen, fotbollsmiraklet, Malmö FF kvalificerar sej till Champions League och det är en hel förenings och en hel stads förtjänst. Men det finns en spelare som inkarnerar det fantastiska mer än alla andra: hemvändaren Markus Rosenberg, en spelare jag förr ofta kände ett slags lagom respekt för. En bra MFF:are med hyfsad framgång i Europa. I Werder Bremen framför allt men sällan riktigt bra i landslaget. Så kommer han hem och när jag ser honom i första träningsmatchen, på Gamla IP förra året, har glömt mot vilket lag, tänker jag: Jaha, Markus Rosenberg. Så det var det. Hyfsad klass men… Och så, förra sommaren, kommer den makalösa förvandlingen: hur han växer ut och hur som staden, ”vi”, får honom att finna taket i sig själv, tekniken, styrkan, fräckheten, auktoriteten, spänsten. Hur puppan Markus Rosenberg spricker och ut flyger en Ledare och ”King”, en spelare som bär sitt lag på sina axlar internationellt högklassig och som växer i de riktigt svåra matcherna. Full av beundran skriver jag detta, sextioett år gammal men barnsligt förtjust i att se hur en spelare hittar hem, inte bara till sin stad och moderklubb utan framför allt i sig själv, till allt det som låg lagrat i honom.
*
Ansvar. Den lille pojken som spolas i land i Bordram, Turkiet, Alan Kurdi från Kobane, skriver och talar alla om nu. Och med all rätt. Det går inte att värja sig mot denna hjälplöshet, denna sorg. Han ger ansikte åt den flyktingkris som det syriska inbördeskriget resulterat i och efter några timmar med bilden på näthinnan skjuter Erik Blombergs vackra dikt om de mördade arbetarna i Ådalen upp i hjärnan, den dikt som slutar med orden: Glöm honom aldrig. Inför bilden av Alan, en arketypisk bild av sorg, tragedi, hjälplöshet, känns allt futtigt. Nallen, de små skorna, benen och vi hundratusentals, miljoner (?), som får våra egna barns barndomar i tankarna. De är han, vi är han. Förhoppning? Att detta ”lilla” öde blir en väckarklocka och får även de mest rabiata flyktingmotståndarna att med Reinfeldts ord, ”öppna sina hjärtan”. Det är nu världen görs. Det är nu vi finns. Det är nu vår förmåga till solidaritet prövas. Det är inte vårt fel, det som händer. Det är Assads och IS’ fel, det är där den stora skulden ligger, hos de samvetslösa massmördarna. Men gör vi inget, får vi del av skulden också. Glöm honom aldrig.
*
Islam. Den pågående flyktingkrisen har vidgat glappet mellan de anständiga och de som inte anser att vi ska göra nåt (Viktor Orbán, Vladimir Putin, Jimmie Åkesson, Marine Le Pen m fl). På min egen FB-vägg invaderades jag förra veckan av sorgliga inlägg från FB-”vänner” vars syn på krisen är den öppna cynismens. I botten hos en del gamla vänner, som nu sannolikt röstar SD, ligger något som går att karakterisera som Stora Islamfnatten; allt ont tillskrivs den religion som många av flyktingarna bekänner sig till. Ska då vi, som inte drabbats av denna fnatt, bara vifta bort denna oro? Jag tror inte det. Det är ett utmärkt läge att peka på vikten av att kampen mot högerextremismen, livsviktig för att ett humanistiskt Europa ska överleva, går hand i hand med kampen mot islamismen, både den mjuka och den radikala (terrorismen). Ytterst är det egentligen samma kamp, kamp mot två ”essentialismer” där den ena har Nationen och den etniska gemenskapen som ”gud” och den andra Allah. Kanske kan sommarens avslöjande av läget i vissa svenska förorter, texterna av Hanna Gadban, Maria Rashidi, Zeliha Dagli, Sakine Madon, bland andra, hjälpa till i detta. Och kanske har, äntligen, vändpunkten kommit i den frågan. Vad som goes without saying är att kampen mot det identitetspolitiska stolleriet på yttersta vänsterkanten (sådana som Behrang Miri, Athena Farrokhzad, Masoud Kamali till exempel) är lika viktig ty kulturrelativismen, en konsekvens av identitetspolitiken, göder både högerextremismen och islamismen samtidigt som den kastar ett löjets skimmer över delar av vänstern, det vill säga den vänster som övergivit Upplysningen – frihet, Jämlikhet, Broderskap – som ledstjärna.