När jag tänker på terrorattentaten i Paris och Köpenhamn och reaktionerna på desamma slår mig en skillnad när jag jämför franska och danska tidningar med svenska: i de franska tidningarna, framförallt, men även i de danska, går det knappt att finna några rader om att Charlie Hebdo-tecknarna, eller i det danska fallet Lars Vilks, pekas ut som ”ansvariga” för den uppkomna situationen och det är svårt att hitta någon som ansluter sig till det som Salman Rushdie så fyndigt kallar The But-Brigade (Jag är för yttrandefrihet, men…). I Danmark skriver Niels Ivar Larsen, som arbetar på Information, en lång, personlig text (16/2) – han var med på mötet som blev beskjutet – där han inte med ett ord kastar någon skugga över Lars Vilks. Dagen efter attentatet kungörs det tvärtom att den Lars Vilkskommitté i vilken Larsen ingår vill dela ut ett yttrandefrihetspris åt Vilks i Folketinget. Förslaget backas upp av ett antal partier i Folketinget, även Enhedslisten, och priset till Vilks delades ut den 14 mars. I Sverige intog flera av ledarsidorna en föredömlig hållning liksom ett antal politiska ledare från höger till vänster. Inget skuldbeläggande av vare sig Vilks eller Charlie Hebdo. Men mer än tveksamma inlägg dök också upp. Åsa Linderborg var till exempel på Vilks direkt, ”Sluta mumla, Vilks måste förklara sig” (i AB, 17/2) och Ann Heberlein (Svt Opinion, 17/2) gick till hårt angrepp samma dag mot Vilks, på oklara grunder: ”Lars Vilks är inte en mysig konstnär. Han umgås i fascistiska kretsar och hetsar mot muslimer…”. Värst sedan tidigare är kanske polisprofessorn Leif GW Persson som i Expressen (7/10, 2012) önskade Vilks ett kok stryk av unga muslimer i någon svensk förort. Till det kan läggas Täppas Fogelberg, som sagt att han inte vill vara med och betala SÄPO-skyddet åt Vilks och Ulrika Knutson, som i sin egenskap av Publicistklubbens ordförande – sic! – gick hårt åt Vilks i en text i Focus (nr 10, 2010) där hon bagatelliserade hoten mot honom på ett osmakligt vis istället för att stå upp för hans rätt att häda. Hos de ovan nämnda är det Lars Vilks som hamnar i fokus, inte den mordiska ”ideologi” som hotar honom; Vilks sätt att teckna, hans kvaliteter som konstnär och intellektuell, hans påstådda uppsåt, allt handlar om att misstänkliggöra honom och inte i en bisats mot slutet utan det är själva poängen i texterna. Det är Vilks som har skulden för att fanatiker mördar för en blyertstecknings skull och det underförstådda budskapet är självcensur, att vi ska göra det som islamisterna vill att vi ska göra, anpassa oss till deras uppfattning om vad som är rätt och fel vad gäller satir och konst. Och då undrar jag: kan detta handla om att verkligheten är verkligare i Danmark och Frankrike, två länder som var ockuperade under andra världskriget, att man där vet vad förtryck och ofrihet innebär in på skinnet och, därför, vilka insatser det handlar om: försvarar man något, som yttrandefrihet till exempel, så är det på riktigt, med politisk enighet från höger till vänster. Ingen intellektuell lek, alltså. Jag vet inte men jag tillåter mig jag att undra.
•
Adjektiv. Ett minne från dansrestaurangen Baldakinen och tidigt 80-tal. Jag står med en tjej i baren. Vi har dansat några danser och jag frågar henne om hennes liv, vad hon gör. Hon frågar mig samma sak och när jag säger att jag vill bli författare (det var innan jag debuterade) blir hon helt tyst. Till sist, efter att ha tänkt länge, säger hon: Adjektiv! Det är allt hon säger. Och än idag kan jag höra ordet ringa i mina öron när jag kommer förbi den gamla danslokalen.
•
Nattågen ska bort, läser jag i tidningarna. Det får mig att tänka på en tågresa till Stockholm för många år sedan. Jag kom in i min kupé i Malmö för att ta nattåget till Stockholm. Det var tomt i kupén och jag skulle ha överslafen. Plötsligt upptäcker jag Stuv Malmö, kom!, min debutroman, på kudden till underslafen. Jag gör mig klar och kryper upp i min säng. En stund senare kommer mannen i underslafen. Vi börjar prata. Han jobbar på BAHCO i Eskilstuna, berättar han, och jag brottas med tanken ifall jag ska säga vem jag är, att det är jag som är mannen bakom hans kvällslektyr. Till sist kan jag inte hålla mig. Han hoppar till och jag berättar, till hans glädje, om bokens tillkomsthistoria. Men sedan, när det är dags att sova får jag svårt att somna ty jag ligger hela tiden och tänker på var i berättelsen han befinner sig – och om han gillar den. Och så tänker jag på honom, hur märkligt det måste vara för honom att ligga och läsa en bok med författarhelvetet precis ovanför sig, som en vålnad. Bevara nattågen, alltså! är allt jag vill säga. För litteraturens och läsandets skull, om inte annat.
•
Förhandling. Jag sitter som en av fyra frilansar uppe på Sydsvenskan i ett samtal vi tvingat fram med anledning av att Sydsvenskans ledning anser sig ha rätt att dubbelpublicera våra texter i både Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad utan att kompensera oss ekonomiskt för detta. Det blir ett märkligt möte. Lars Dahmén, Sydsvenskans VD, börjar med en stunds sifferexercis där han redogör för bolagets ekonomi och framtid. Vi sitter mitt emot varandra, han och jag, på en meters avstånd. När han är klar redogör Petter Larsson för våra krav. Därefter berättar jag om en frilans vardag, att vi jobbar för summor på mellan 50-100 kr/tim. Och det är då det slår mig, det absurda i situationen, ty jag har precis fått höra att Dahmén tjänar 300.000 i månaden. En halvering av hans lön skulle alltså räcka till för att bekosta våra krav om en 20%-ig kompensation. En ny tid detta, tänker jag, där det aldrig finns pengar åt dem som förtjänar dem men alltid, på något märkligt vis, finns hur mycket pengar som helst åt dem som redan har tillräckligt. ”Förhandling”? ekar det i mig. Nej, blott förnedring.