Fotbolls-VM i Ryssland 2018?
Vinter-OS i Sotji 2014 invigdes med en makalös show som fick många av åskådarna över hela världen att andlöst följa den spektakulära iscensättningen av rysk, och sovjetisk, historia. Vladimir Putin på läktaren hade all anledning att se belåten ut. Att han samtidigt, sannolikt, planerade nästa politiska steg i utvecklingen – annekteringen av Krim från Ukraina, ett brott mot folkrätten och mot den europeiska fredsordning som gällt sedan 1945 – var det få som anade. Mannen med aluminiumblicken, som Anna Arutunyan kallar honom i sin Tsar Putin, är inte helt lätt att tyda.
Nu, ett halvår senare, och med de båda krigen i Georgien och Tjetjenien i minne, borde vi ha lärt oss. Det Putin först förnekade, öppen rysk inblandning på Krim, kom han senare att tillstå. Det han först förnekade om rysk inblandning i östra Ukraina, är nu helt uppenbart. Ryssland under Putin har invaderat östra Ukraina och än en gång står ukrainarna och väst handfallna. EU och Väst svarar med sanktioner men inget tycks bita på den maktfullkomlige och arrogante Putin, en man som hyllas av europeisk extremhöger, av sådana som Marine Le Pen och Viktor Orbán, för sitt auktoritära styre, för sin extrema nationalism och för revanschismen gentemot Väst. Granskar man Putins politik är det mycket i den som – ironiskt nog med tanke på den ”antifascistiska” retorik han för mot Ukraina – påminner om den som delar av den europeiska extremhögern ägnar sig åt: hatet till USA och ”Väst”, föraktet för demokratin, avskyn för allt som har med HBT att göra, allians med de mest reaktionära delarna av kristenheten och tron på det militära, brutala våldet som allena saliggörande lösning.
Dock är det tyst på Europas gator när Putin nu knaprar åt sig Ukraina, bit för bit. En oroande och kuslig tystnad med tanke på allt vi vet om Europas historia. I Sverige går vi, med all rätt, man ur huse för att demonstrera mot ett parti som fick 600 röster i valet 2006 men när vår granne i öst, världens största land, nu med alla möjliga medel försöker knäcka Ukraina är det ingen som demonstrerar, varken till höger eller vänster. En märklig och obehaglig logik, sannolikt uppkommen ur det faktum att Putin har alla militära kort på hand, inte minst kärnvapen. Han vet att han aldrig kommer att stoppas med militära medel och att vägen till Kiev i princip ligger helt öppen för honom, vilket han ju också låtit meddela EU-kommissionens avgående ordförande, Manuel Barroso: ”Om jag vill kan jag ta Kiev på två veckor.” Vad kan vi då göra förutom att ta till allt hårdare ekonomiska sanktioner?
För någon månad sedan var jag i Brasilien under Fotbolls-VM, den största festen hittills i fotbollens historia. Efter kvartsfinalen Brasilien-Colombia, sa en god vän till mig: Har du fattat att detta är den sista stora festen på många, många år? Det hade jag faktiskt inte tänkt på men insåg snabbt hur rätt han hade. Fotbolls-VM 2018 är tänkt att äga rum i Ryssland, det därefter, 2022, i Qatar … Här finns med andra ord ett kraftfullt men fredligt vapen till: att ta Fotbolls-VM från Ryssland 2018 skulle innebära ett svidande nederlag för Vladimir Putin både internationellt men framförallt inhemskt.
UEFA utestängde Jugoslavien från EM 1992 som straff för Milosevics brutala politik på Balkan. FIFA skulle kunna göra något liknande nu. Det finns ett antal tyska och engelska politiker, inte minst Englands premiärminister David Cameron, som arbetar för det och det finns två länder som på kort varsel skulle kunna ta över VM 2018: Tyskland och England.
Vill vi verkligen se Putin på hedersläktaren i Moskva sommaren 2018 inviga Fotbolls-VM, det vackraste och största som finns i idrottens värld? Svaret borde vara självklart. Och att Svenska Fotbollförbundet tar upp frågan inom FIFA.
Ta VM 2018 från Ryssland och ge det till England, fotbollens vagga.
(Sydsvenskan, ”Aktuella frågor”, 30 september 2014.)