Vi är nya i stadsdelen och efter hand lär vi känna lite folk i husen omkring oss. Bland annat en kvinna som just skiljt sig. Vi gillar henne, jag och Marianne, och en kväll bjuder vi henne på middag. Det blir en trevlig middag, maten god, vinet gott och samtalen flödar. Eller, förresten, ”samtal”? Efter två, tre timmar upptäcker jag att hon inte ställer en enda fråga till oss. Inte en. Vi har fem tonåringar i huset, jag ett liv, Marianne ett men, nej. Trots det har vi ”trevligt”, som det heter, men när hon går och jag ser henne ute på gatan hör jag en röst i mej säga: Hej då, Tant Jag! Sedan, långt senare, börjar jag fundera på om inte hela vår tid lider av detta, en brist på genuin nyfikenhet på andra och att vi alla, mer eller mindre, är del av en allt mer monologisk kultur; en ironisk utveckling i sådana fall med tanke på att våra möjligheter till kommunikation (FB, Twitter, mail, Skype, Viber, mobiler, jo näjm itt) numera är oändliga.
•
Jean-Jacques Rousseau, ett av de största känslogenierna någonsin, så här skriver han i ett brev till Malesherbes (i en fin liten volym på Atlantis, Brev till Malesherbes), den gåtfulle chefen för Cour des Aides (med ansvar för yttrandefriheten), som med sitt hemliga samarbete med Diderot och Encyklopedisterna såg till att, trots Ludvig XV:s religiösa diktatur, den stora Encyklopedin kunde bli färdig: ”Jag har ett mycket kärleksfullt hjärta, men ett som kan klara sig själv. Jag älskar människorna alltför mycket för att behöva välja mellan dem; jag älskar dem alla, och det är därför att jag älskar dem som jag hatar orättfärdigheten; det är därför att jag älskar dem som jag flyr dem: jag lider mindre av deras onda när jag inte ser dem. Detta intresse för arten räcker för att nära mitt hjärta; jag behöver inte enskilda vänner, men när jag har det har jag ett stort behov av att inte förlora dem, för när de lösgör sig sliter de mig i stycken …”
•
I Kristianstadsbladet hittar jag några befriande ord från Yahya Hassan angående Athena Farrokzads numera famösa recension av hans diktsamling Digte (Gyldendal, 2013). Sara Ullberg intervjuar Hassan: ”Under större delen av intervjun är han märkbart likgiltig inför frågorna som ställs. Men när jag nämner den svenska författaren Athena Farrokzads kritiska text om Yahya Hassan – … som anklagar den muslimska diasporan för hyckleri, misogyni och allmänt barbari, vilken skänk från ovan för Dansk Folkparti – reagerar han starkt: – Jag tycker att hon är en hycklare, säger han och fortsätter: – Hon talar om rasismen hela tiden och säger att hon har erfarenheter som hon inte kan prata om i något hon kallar för ett vitt samhälle, eftersom som hon upplever så mycket rasism. Men det tycker jag är rasism i sig. – Hon vill gärna träffa dig och diskutera frågan … – Men jag vill inte träffa henne. Jag vill inte diskutera, jag vill skriva dikter.”
•
Våren 1963 var jag nio år gammal. Vi kom från Sundsvall, Nacka var min idol och i bagaget fanns en hammarbytröja. När några av mina nya klasskamrater drog med mig till Malmö Stadion fick jag se Bosse Larsson, som debuterade i Allsvenskan den säsongen, för första gången. Jag konverterade direkt och blev ljusblå. Men på något vis har det ändå alltid funnits en känsla för Hammarby inom mig, förstärkt av jargongen på Söder i Stockholm, humorn och Nackaromantiken, sedermera delvis inkarnerad i bröderna Kenta och Billy Ohlsson. Stadsdelen har numera inte kvar så mycket av sitt förflutna, vorden hjärtat i hipsterkulturen och älsklingsplats för en ny, välbeställd urban medelklass som den är. När bajenhorderna drog genom Malmö lördagen den 15 mars fick jag en påminnelse om att Nacka är död sedan länge och supporterorkestern ”Hägersten Hot Heaven” ett minne blott. I Pildammsparken är jag med och hjälper en näst intill medvetslös supporter upp på benen. Jag försöker få kontakt och frågar honom vilket lag han håller på. Han kan inte gå men han kan hata: ”Malmö FF kan fara åt helvete!” Med stöd av en äldre man och en jättelik svensk fana stapplar han sedan vidare mot Stadion. Det jag och många med mig hade hoppats på, ett slags broderskap och en värdig manifestation i fotbollens namn mot nazismen, med banderoller som ”Malmö FF-familjen enad mot nazismen” – och som ett stöd för den i sjuksängen kämpande Showan – förvandlas till sin motsats: ännu en uppvisning i maskulint raseri och ursinnigt, meningslöst våld när delar av den stora bajenklacken går till attack mot polisen. Det sorgligaste sker näst intill obemärkt och lite i bakgrunden. Längst upp till höger i hammarbyklacken har några modiga hammarbysupportrar hängt upp en banderoll: ”Kämpa Showan”. Det är vackert och förbrödrande, precis så som fotbollen kan vara. I mitten av andra halvlek attackeras emellertid de med, av sina egna, fullt slagsmål där också med följd att banderollen rivs ned. Nassar i klacken eller bara vanliga huliganer? Omöjligt att veta men uansett lägger den handlingen ytterligare sordin på hela tillställningen. En ny fotbollssäsong har börjat. Och allt tycks sig förfärande likt.
•
Veckan efter knivhuggningarna på Kristianstadstagatan i Malmö blev speciell för många malmöbor. Hemma hos oss diskuterades det mycket med våra ungdomar, inte bara på grund av illdådet i sig utan också för att flera av dem känner Showan, den svårast skadade. Diskussioner om vad som ”egentligen” hände men också diskussioner om hur man bäst bemöter nazismen. Söndagen den 16 mars deltar jag i den stora demonstrationen, en mäktig sådan när vi är 10 000 som lugnt tågar genom Malmö och visar vår avsky för nazismen. När vi går tillbaka mot Möllevångstorget, i höjd med Spångatan där jag pekar ut min första lägenhet (18 kvadrat, 98 kr/mån, toalett i trappen) för min bonusdotter Anni, slår det mig, så där bara som det gör när tankar vandrar, att här går vi, alla dessa tusentals och demonstrerar för en bra sak, mot en ond, samtidigt – SAMTIDIGT – , som den nye tsaren i Kreml, Vladimir Putin, ritar om den europeiska kartan efter eget huvud och stjäl en stor del av ett grannland. Det borde vi också gå man ur huse mot men det enda som sker, inser jag några dagar senare, är att en förlamande tystnad breder ut sig. Putin gör vad han vill, med hjälp av lögner och maskerade ligister annekterar han Krim och vi, vi ”européer” som vi ibland stolt kallar oss, vad gör vi? Vi tiger.
•
Under ett antal år såg jag henne nästan varje morgon. Hon kom gående i snabb takt men, som det verkade, utan något speciellt mål för sina steg, som om gåendet var själva meningen. Efter hand upptäckte jag något jag tyckte såg ut som en desperat människas kamp mot den egna kroppen. Hon blev smalare och smalare med tiden och blicken såg alltid ut att vara fäst mot någon inre punkt. Så, plötsligt, efter att inte ha sett henne på något år, ser jag henne komma gående igen i en annan del av staden. Förresten ”gående” är fel ord, nu är kroppen så tunn och skör att stegen blivit lätt stapplande. Blicken lika fäst som alltid vid andra mål än på det fysiska omkring henne. En gång, får jag för mej, var hon en vacker kvinna. Ansiktsdragen skvallrar fortfarande om det. Nu är hon på väg att utplåna sej. Jag känner henne inte, vet inte vem hon är men hjärtat värker när jag ser henne. Aj, aj, aj, som det värker.