Jag träffar en gammal barndomsvän på Kajutan i Limhamn. Han bor i USA sen många år och jag skickade min barndomsskildring Fadevår, tack för ljuset! till honom för nåt år sen. I den spelar han en viktig roll, som han var då, öppen, rolig, busig och med en underbar, vild fantasi. Han var en av dem som gjorde mina första år i Malmö fina; han tog emot den nye klasskamraten från Sundsvall med öppen famn. I högstadiet kom han i målbrottet, vilket gjorde att han hamnade i fokus för klassens mobbare. Det behövdes inte mycket. En eftermiddag, på hemkunskapen, anklagades han av en av klassens mobbare för att haft i för mycket salt i potatismosen. Min vän anade faran och flydde ut ur klassrummet. Klassens starkaste kille, Johnny, och den som triggade fram attacken, satte efter honom. Jag hakade också på, anande det värsta. Jakten fortsatte på cykel, bort från skolan, mot våra hemkvarter och där, inte långt från hans hem, hann de upp honom. Johnny fällde honom till marken och misshandlade honom, påhejad av den som pekade ut min vän som den skyldige för saltincidenten. Jag vågade inte ingripa, rädd för att också få stryk. Rädd för Johnny. När det hela var över, ledde jag min vän hem. Han var blodig i ansiktet och när vi kom hem till honom förklarade jag för hans mamma att ”det har hänt K en sak”. Vårt samtal på Kajutan fyrtiofem år senare är länge stumt. Vi pratar om våra jobb, om våra familjer, om USA och Malmö. Han visar några foton på en I-pad från en ravin i västra USA och det känns inte som om vi har någon egentlig kontakt. Jag känner det absurda i det hela – vi som stod varandra så nära en gång! Men så plötsligt, utan att jag kan förklara vad som sker, infinner sig det där lätta, självklara tonfallet från då. Som om vi klev ur våra nuvarande jag och möttes igen som de pojkar vi en gång var. Nu rinner samtalet som en vårbäck, samtalet kvillrar och porlar. Till sist tar jag mod till mej och frågar om saltepisoden, misshandeln, den som alltid plågat mej men också hjälpt till att prägla mej som människa: du ska alltid ingripa mot oförrätter, blev mitt mantra efter min feghet då. Han ser på mej förvånat. Vadå, vad var det? säjer han. Han minns inte! Herregud, tänker jag. Det som jag minns som nåt av det värsta under hela högstadiet minns han inte … En stund senare skiljs vi åt utanför Kajutan. Han ska tillbaka till USA dan efter. Vi hoppas, säjer vi båda, att vi kan ses om nåt år igen. När jag cyklar därifrån, känner jag hur allt darrar till i mej: om detta inte hände, detta hemska, vem är då jag, som författare, som människa? Är jag, ”Fredrik Ekelund”, också bara en fantasi, eller?
•
Zlatan 1. Bicicletan. Många har kommenterat den men jag saknar en sak i analysen: innerskruven. Den är förmodligen helt igenom intuitiv, inte ”tänkt”, ty med Zlatan är det som med många stora målskyttar: de vet var målet är beläget trots att de inte kan se det (här kan man tala om en ”inre” målbur). Det är den lätta innerskruven i tillslaget som gör att bollen kan gå i den bana den går i.
•
Zlatan 2. Att han stannar upp och läser situationen. Många spelare skulle ha försökt utmana Joe Hart, den engelske målvakten, i en nickduell. Inte Zlatan, han förstår att Harts hastighet gör det näst intill omöjligt att vinna en presumtiv nickduell.
•
Zlatan 3. 1938, under VM i Frankrike, exekverade den brasilianske spelaren Leônidas da Silva en bicicleta som fick världens samlade sportjournalister att gapa av häpnad (det blev mål där också men målet underkändes eftersom domaren inte kände till bicicletatekniken). Det var nytt då och Leônidas, kallad ”Den svarta diamanten”, fick ytterligare ett smeknamn, ”Homem-Borracha” (gummimannen). Da Silva dog 2004, nittionio år gammal, men jag är övertygad om att han log däruppe i sin bicicletahimmel när Zlatan invigde Friends Arena på sitt speciella vis.
•
Zlatan 4. För några år sedan skrev jag en krönika där jag jämförde Nacka Skoglund med Bosse Larsson. Tankepoängen var att Nacka många gånger sysslade med ”konst för konstens egen skull” (klacksparken som egenvärde) medan Bosse agerade under ändamålsenlighetens stjärna (klackspark, visst, men bara om det gynnar laget/anfallet). Det får mig att tänka på Zlatans utveckling som spelare, från vackra broderier och tingeltangel till ändamålsenlighet (bollen ska in). Det är också kvintessensen i bicicletan på Friends Arena: den är den bästa lösningen i just den situationen, den snabbaste och effektivaste. Alla andra lösningar hade kostat mer tid och, förmodligen, lett till att det engelska försvaret kunnat samla sig. I detta, att agera under ändamålsenlighetens logik, påminner Zlatan alltmer om världens genom tiderna kanske bästa fotbollsspelare: Diego Armando Maradona (må mina brasilianska vänner förlåta mej). Solorushen mot England 1986 följer samma logik: inga onödiga utsmyckningar.
•
På åttiotalet svepte postmodernismen fram som en frisk fläkt, ett korrektiv till en marxism som stelnat; filosofer som Michel Foucault och Jacques Derrida fick närmast kultstatus. Deras tänkande och språk spred sig över västvärlden och fick, inte minst vid universiteteten i USA, starkt fäste. Med tiden blev den postmoderna ”diskursen” näst intill allenarådande på många ställen, i Sverige på vissa kultursidor. Det som började som en frisk fläkt, fick med åren mer av tom pose och positionsmarkering över sig än vilja till analys. I nya numret av Häften för kritiska studier går man igenom hur det gick till när en av den europeiska radikalhögerns filosofiska källor, Friedrich Nietzsche, ironiskt nog, gjordes till en postmodern vänsters urfader. Det skedde, menar man, framför allt via Michel Foucaults och Gilles Deleuzes ”nyläsning” av den tyske filosofen. Kanske håller allt på att svänga igen. Tidskriftens orädda uppgörelse kan vara ett tecken i tiden. Hur som helst är det oundgänglig läsning för alla som är intresserade av den ständiga kraftmätningen mellan relativism och upplysning.