Könsroller/generationer. Ett äldre par på ICA Maxi. Han kör vagnen, hon har lappen där allt de ska ha står uppskrivet: mjöl, ost, öl, grönsaker… Hon rör sig beskäftigt, hemtamt i gångarna, han hakar på så gott han kan i hustruns tempo. De är kring sjuttio, ser det ut som. Så blir det plötsligt stopp i det hela, som om filmen fastnar i en ruta. Han står där med vagnen, ser sig vilset omkring och säger högt, med händerna krampaktigt om handtaget till vagnen, till hustrun: Va ska jag göra nu?
•
Presidentval. François Hollande slår ut Nicolas Sarkozy efter en hård kampanj där Sarkozy inte dragit sig för att flirta med Marine Le Pens väljare. Men det är inte det som får mig att studsa till. Det är bilderna från Place de la Bastille, kvällen när allt står klart, som förvånar mig. För första gången på nästan tjugo år får Frankrike en socialistisk president igen men det är någonting i jublet som inte känns som om det kom inifrån. Det är en glädje som verkar mer formell än sann, som salt utan sälta. Kanske handlar det hela mer om att Sarkozy förlorar än om att Hollande vinner, ja att fransmännen bara ville ha bort Sarkozy, helt enkelt. Och Hollandes märkligt uddlösa tal där på podiet – Merci, peuple de France! – gör mig inte klokare. Det känns tunt, nästan tomt, utan verklig glöd. Kanske är det så att både folkets ihåliga jubel och Hollandes mer rituella än levande ord vittnar om något djupare: att både folket och han anar att de är fångar i en större bur, ekonomins, och att det han nu kan åstadkomma bara handlar om marginella saker – som att inreda den stora buren något mänskligare.
•
Etniska svenskar, säger Fredrik Reinfeldt, och får ett så kallat twitteruppror på sig. Den del av ”upproret” som riktar sig mot själva uttrycket är märkligt ty om man inte kan tala om etniska svenskar, kan man inte tala eller skriva om etnicitet överhuvudtaget. Då kan vi lägga ned etnologin som vetenskap. Problemet är hur begreppet används, vad vi fyller det med (den så kallade primordialiteten). Fram till och med andra världskriget, fylldes det med ”ras”. Efter andra världskriget har det fyllts med språk/kultur och det borde inte vara något problem – i sig. Problemet är om man ställer olika etniska grupper mot varandra och börjar hävda att den ena gruppen är bättre, eller sämre, än den andra. Dessutom finns, ofta, heller ingen glasklar gräns mellan olika etniciteter, lika lite som det finns mellan språk. Lenin, till exempel, hade fyra etniciteter. Många har idag två. Reinfeldts uttryck var alltså inte fel i sig. Vad man däremot kan diskutera är meningen i att hävda att etniska svenskar lider mindre av arbetslöshet än invandrare. Och vad hans egentliga syfte med att säga detta var.
•
I måndags (14 maj) var det hundra år sen Strindberg dog. Trots det firas han knappt i vårt land, något man kan förundras över, inte minst med tanke på hur norrmännen firade Ibsen och danskarna H.C. Andersen, vid respektive hundraårsjublileum. Men det skrivs, trots detta, massor om honom, vilket bevisar att han lever i oss och är, för att tala med Myrdal, samtida. Det pågår också ett slags strid om honom, en politisk sådan. Den är, ibland, svårare att förstå sig på ty Strindberg var ju allt: socialist, naturalist, vetenskapsman, teosof, ockult, religiös, reaktionär, övermänniskodyrkare osv. I en mening är han ingen författare utan mer av ett universum i sig självt där ”allt” finns. Visst var han radikal i sin ungdom och visst kan man säga att han under Strindbergsfejden försvarade en radikal ståndpunkt mot Heidenstam och det konservativa, svenska etablissemanget men samtidigt präglas mycket hos honom av det rakt motsatta (hans Nietzschedyrkan, hans elitistiska övermänniskoideal, hans djupt reaktionära syn på kvinnan) men kanske är det just detta, omöjligheten att städsla honom (något han själv alltid värjde sig emot) som galjonsfigur för den ena eller andra sidan, som gör honom så stor, så spännande och så outtömlig. Nej, Strindberg var ingen författare. Han var ett eget universum – och det innehöll allt.