« Om en kvinna förförs i ett orangeri, så behöver man icke därför sätta förförelsen i samband med alla de krukväxter som där finnas och därför räkna upp dem.” Strindbergs kärnfulla och humoristiska uppgörelse – i en enda mening – med Émile Zolas naturalism. Den tål att begrundas än idag.
•
Limhamnsfältet, januarisöndag. Jag är först på plats i det gäng som samlas varje söndag året runt för att spela fotboll. Det är mjukt och vått i gräset, milt och skönt i luften och sundet lyser blått bakom den gamla banvallen. Plötsligt ser jag ett jättelikt gåssträck komma flygande över himlen. Men det är nåt osäkert över formationen, inte samma spets i den man är van vid att se och inte samma målmedvetenhet i flygandet. Och över Hylliekrokens golfbana händer något, som om hela sträcket plötsliget bleve ledarlöst. De vet inte vart de ska, känns det som. Det har jag aldrig sett tidigare och jag tänker två saker när jag ser dem: att det har med klimatförändring att göra, att fåglarna börjat bli osäkra på var de är och vart de ska. Och så tänker jag på Uno, kyrkogårdsarbetaren, eleganten på Limhamnsfältet som var med när detta gäng grundades på 60-talet och ur vilket ingen längre finns kvar om söndagarna. ”Små nätta bollar” var hans paroll, när det gällde hur vi skulle spela. Men det är inte det som får mej att tänka på honom denna morgon. Det är hans blick. Han var den ende av oss – och här handlar det om hundratals spelare genom åren – som, samtidigt som han spelade (och det gjorde han bättre än de flesta), hade blick för vad som skedde däruppe, i luften. Den simultankapaciteten var han ensam om: att slå en vacker crossboll på fyrtio meter samtidigt som han hade koll på strandskatorna, fiskmåsarna och gässen ovanför oss.
•
Skolor får förbjuda heltäckande slöja ”i vissa sitiuationer”, slår Skolverket fast. Det är ett fegt beslut där ansvaret flyttas över på lärarna för eventuella förbud men fegheten är tidstypisk och ett symptom på det dåliga självförtroende de sekulära krafterna har i vårt samhälle, där religiösa extremister tar alla chanser att flytta fram sina positioner. Både bärandet av nikaben och burkan är en kränkning, inte bara av den som bär den utan också av de män som är i närheten av den eftersom det bygger på den, för män, kränkande idén att alla män är djur, innerst inne, och att vår enda tanke, inför en kvinna, är att lägra henne om vi får se en skymt av hennes hår eller kropp. Därav den postulerade könsapartheiden, vars mest groteska uttryck är burkan och niqaben. Att Skolverket inte vågar sätta ner foten i en fråga där svaret är självklart i så skilda länder som Turkiet och Frankrike, säger mycket om hur illa situationen utvecklats i Sverige. Att beslutet dessutom öppnar för att gå till skolan i grodmansdräkt eller Ku Klux Klan-kåpa borde få Skolverket att tänka om. Och att fundera på om inte Frihet, Jämlikhet och Broderskap är en bättre grund att stå på än Ofrihet, Ojämlikhet och Dårskap (klanvälde).
•
Blixtschack. Hur förklara denna ”drog” för någon som inte spelar schack? Med bilder, kanske. För någon vecka sedan spelade jag mot en vän, tre timmar, femton partier. Efteråt var jag mentalt utmattad, som om hjärnan spolats med en högtrycksstråle av någon främmande kraft. Bilderna i hjärnan var arkaiska: djungelstigar, stora brända platser i främmande skogar på okända kontinenter men också ruiner, krigsskadade städer, övergivna, svartvitrutiga gator och sönderskjutna hus. Märkliga, suggestiva världar där tromber av strid och våld dragit fram. En sån eftermiddag till och infarkten är här, kände jag. Som om vi lekte vid randen till en avgrund, i dessa djungler, i dessa ruiner, en lek på liv och död som ytterst ”bara” handlar om att flytta några träbitar på ett bräde så fort och genomtänkt som möjligt. En dröm där allt vad det mänskliga innehåller av kamp, lidelse, nederlag och seger, kondenserats.