Bernard Henri Lévy slog igenom på sjuttiotalet som en av de ”Nya Filosoferna”. Något av det första han stod bakom som intellektuell var ett upprop för båtflyktingarna. Det var modigt och kontroversiellt eftersom Vietnam hade en hjältegloria då som inte fick röras. Han, och de, lyckades få Sartre och dennes gamle trätobroder, Raymond Aron, att ställa sig bakom uppropet. Sedan dess har Lévy författat hundratals upprop och i Sartres efterföljd agerat som en ”engagé” på ett antal platser: Bosnien, Rwanda, Darfour, Afghanistan, bland annat. Till skillnad från Sartre har han emellertid sällan hamnat i helt galen tunna (som Sartre med Sovjet och Foucault med Khomeiny, till exempel). Han lärde sig tidigt den totalitära läxan och som sprungen ur Maj-68 och elev till Louis Althusser såg han sina mästares blinda punkter. I sin Le siècle de Sartre, en nästan 800 sidor lång och kärleksfull erövring av det bästa hos Sartre, kan man se honom mejsla ut sin egen väg och hur Emmanuel Levinas, den judiske filosofen, till sist blir spärren mot alla totalitära frestelser.
Lévy har alltid hånats, från vänster och höger, för sin mediala framtoning och ses ofta som en inkarnation av ”kaviarvänstern”. Det gör att många slutar lyssna innan han ens börjat tala. Det är synd ty han har viktiga saker att säga. Och han kan skriva. Inte bara som filosof utan också som författare. Tvivlar man på det sistnämnda rekommenderas brevboken med Houellebecq, Ennemis publics, ett intellektuellt äventyr där hans blick för detaljer firar triumfer. I sin roman om Baudelaire, Les derniers jours de Charles Baudelaire, visar han att han kan berätta, det är en vacker skildring av den berömde poetens sista dagar.
I den nyutkomna La guerre sans l’aimer, Lévys dagbok från Libyenkriget, flyter den engagerade filosofen ihop med författaren och man flyger genom de drygt sexhundra sidorna. Det är spännande, trots att slutet är bekant. Porträtten av dramats huvudpersoner – Nicolas Sarkozy, Abdel Jalil, Abdel Fatah Younès – är knivskarpa, dialogerna levande och exakta och man får, faktiskt, ett stycke världshistoria serverad, rykande färsk. Inte minst början på dramat är spännande. Lévy befann sig i Kairo för att skriva om den arabiska våren när upproret i Libyen startade. På tv såg han vad som var på gång och i en ren impulshandling gav han sig av till Libyen, till Benghazi, där han bevittnade det Nationella övergångsrådets födelse. Han blev också varse Kadaffis plan för Benghazi och hans mardröm – han som i drygt femton år hemsökts av Västs och Frankrikes svek mot Bosnien – var mångas: Benghazi som ett nytt men större Srebrenica. Vad gjorde han då? Jo, på en dålig telefonledning ringde han till Elyséepalatset i Paris och släpptes, till sin stora förvåning, fram till Sarkozy: ”Je suis à Benghazi, Monsieur le Président…” Sarkozy svarade, som om det vore den naturligaste saken i världen att bli uppringd av en fransk filosof i Benghazi: ”Hur är läget, vad händer? Hur mår du?” De kände inte varandra närmare och bara det att presidenten duade honom var osannolikt. Än mer att det förmodligen var i detta samtal som – vem vet? – den libyska revolutionens öde avgjordes. Lévy berättade om bildandet av övergångsrådet och frågade ifall Sarkozy var beredd att ta emot en delegation från detta. Svaret kom direkt: ”Självklart… jag kommer att ta emot dina vänner med stort nöje”. Några dagar senare togs den libyska delegationen emot i presidentpalatset och Frankrike erkände, som första land i världen, övergångsrådet som Libyens enda legitima företrädare.
Därefter gick allt snabbt. FNs säkerhetsråd. Nato. Samtal med Cameron, Hillary Clinton, Medvedev och Merkel och torsdagen den 17 mars slog franska plan ut Kaddafis tanks på väg in i Benghazi. Diktatorns slutoffensiv stoppades i grevens tid, revolutionen vände och dagen efter firade folk med trikoloren på Benghazis gator. Flygförbudet trädde i kraft och resten förvandlades till en tidsfråga. En ”tidsfråga” som skildras mycket levande: Lévys tvivel på Sarkozy, tvivlen på vad han själv egentligen givit sig in på, påhoppen från alla världens hörn, uppgörelsen med pacifismens outtalade motto (hellre lite fascism och en galen diktator än krig), tvivlen på övergångsrådets förmåga, oron för islamismen och för att de olika klanerna inte skulle kunna hålla ihop. Hoppet återkom dock hela tiden. Ofta via sms eller mobilsamtal från Sarkozy. Filosofen och presidenten som ”chefs de guerre”, alltså? Ja, faktiskt, men båda med Irakkriget i färskt minne: att inte ”stjäla” libyernas revolution. Ingenting vore värt något utan libyernas offervilja. Det var också därför allt dröjde men till sist, inte minst efter Misratas hjältemodiga motstånd, reste sig även Tripoli och kriget gick mot sitt slut.
Lévy och Sarkozy lyckades stoppa ett nytt Srebrenica och att bidra till uppkomsten av ett fritt Libyen. Vad som händer nu, vet ingen. Grunden är emellertid lagd för demokrati och frihet men kanske inte bara det ty det kan också handla om något större, vilket Lévy är inne på i en intervju i Paris Match. Ett av skälen till hans starka engagemang i den arabiska våren är att han motsätter sig Huntingtons tes om en ”clash of civilisations”. Han tror lika lite på en evig motsättning mellan judar och araber som på en cementerad sådan mellan arabvärlden och Väst och kan framtidens libyer få veta att ”… en fransk författare, som de aldrig hört talas om, och som dessutom är jude, spelade en roll för deras frihet, är det bra. Då kommer jag att vara nöjd, mycket nöjd.”
Så talar en brobyggare i Levinas efterföljd. Många kommer förmodligen fortsätta att reta sig på Lévy – och Sarkozy, så klart – men en sak kommer ingen att kunna ta ifrån dem: att de tog Srebrenicaläxan på allvar och därigenom, med sitt aldrig sviktande stöd till det libyska folket, på ett avgörande vis bidrog till att revolutionen segrade. La guerre sans l’aimer är ett vibrerande, om än subjektivt, vittnesbörd om detta.
Sydsvenskan, 12 december 2011