20 november. Söndag, en suggestiv dimma utomhus, stilla, vackert, allt som inbäddat. Det är min födelsedag. Av outgrundlig anledning söker sig min tanke till Lasse Brandeby, en scen från Slagthuset i Malmö för många år sen. Jag var där, förmodligen efter årsfest med Galleri 21:s fotbollslag. Jag går omkring i de jättelika lokalerna och längst in, där jag har ett vagt minne av att det kan ha funnits spelbord, upptäcker jag Lasse Brandeby, ensam. Jag minns att jag kom att tänka tankar kring kändisskap och ensamhet, att där satt han, ”kändisen” och den omsvärmade komikern, helt ensam i ett hörn, närmast övergiven. Innan jag ska gå och lägga mig på min födelsedag kör jag min obligatoriska text-tvrullning och hoppar till, minst sagt, när jag läser följande: ”Skådespelaren Lars ”Lasse” Brandeby avled natten mot söndagen i Göteborg…”
•
Kvarnby Golfbana, senhöst. Tidigt, solguld, bethögar, stadens kontur knivskarp. Frost över gräset, stilla. Pontus beskriver sitt jubel över Henrik Nilssons Tranströmerartikel dagen innan i Sydsvenskan, hur han knöt näven och sträckte den i luften efter att ha läst. På sjätte hålet: rådjur som klyver ruffen bakom green. Vi står stilla, iakttar dem. De står stilla, iakttar oss. En yngre hona hoppar glatt bort mot en dunge. Tranströmer, slår vi fast. Det är Tomas Tranströmer som hoppar omkring, yr av glädje över att metaforerna finns, att verkligheten finns, att vi finns.
•
Vad ”består” vi av? Ibland, i mitt eget fall åtminstone, som denna höst, får jag för mig att det handlar om tre ”saker”: erotiska fantasier, fotbollsfantasier (nertagningar på bröstet, halvvolleyskott, tvåstegsfinter) och musik (fragment, slamsor av låtar, melodislingor upprepande sig i all oändlighet, från Borodins cellomusik till Flying Pickets och Whitney Houstons röster: How will I know?). Så ”täcks” allt annat i mig: vanor, rutiner, ”Fredrik”:et och jag svävar mellan dessa tre existensformer – ett tomrum mellan tre kondenserade sjok av närvaro.
•
Författardröm. Befinner mig i en underbart vacker rosenträdgård. Jag står, mer eller mindre gömd bakom klängväxter, på en terrass med en pergola. Nedanför mig, utan att se mig, står en kvinnlig poet, ensam, och deklamerar poesi högljutt. Jag lider med henne över poetens ensamhet, avsaknaden av publik. Till sist får jag nog och klättrar ut ur trädgården, över en hög mur, ut i tystnaden – och friheten.