Lex Duplex. Lagen om att två likartade saker inträffar inom en kortare tidrymd. Augusti 2011, näst sista dagen på malmöfestivalen. Sitter på mitt kontor, är klar med dagens beting och bläddrar lite bland gamla filer i datorn. Hittar plötsligt ett brev, ett brev som – kom det att visa sig – blev brytningen med en god vän. Jag läser om det och fylls av brevets verklighet, den såriga konflikt som låg bakom brevet. En stund senare stänger jag av datorn, lämnar kontoret, tar min cykel och beger mej ner till Gustav för att ta en texasburgare. Gör så. Därefter upp på cykeln igen och där kommer B, som brevet var adresserat till. Så klart! känner jag när jag ser honom. Lex Duplex! Men den går aldrig att förutse, det är en del av dess natur att inte kunna säja att ”nu vet jag att det ska hända”. Men där var han, B, som jag nyss suttit och tänkt på. Jag hälsar på honom med en lätt ryckning på ögonbrynen, han hälsar inte alls. Där kunde denna Lex Duplex-dag ha slutat men det gör den inte. Plötsligt börjar jag tänka på Mikael Wiehe, Emil Jensen och Gonza Blatteskånska. Varför begriper jag inte. Kanske en Wiehesång i skallen eller det faktum att både B och Wiehe sjöng på min femtioårsdag. Jag vet inte. Je ne sais pas. Men någon minut senare svänger jag in på Tärningholmsgatan, tar därefter höger på Västra Rönneholmsgatan – en väg jag normalt sett aldrig tar – och håller plötsligt på att köra över – vem? Gonza, så klart, som står mitt ute i gatan och dirigerar en bil. Lex Duplex för andra gången inom loppet av en timme. Ju äldre jag blir, desto starkare grepp har denna urgamla ”lag” fått i mig. Som om min intuition och förmåga att ”intuera” (egen neologism) bara blir bättre med åren.
•
A ce moment la. Hur många gånger har jag inte hört detta: a ce moment la. Asömomangla. Böjd över någon bardisk i Paris. Iakttagande. Lyssnande. Ja, uppfylld av lyssnandets lycka. Över en kir eller calvados. Knutpunkter på berättelsens strängar. Andrum. På svenska säjer vi ”plötsligt” eller ”… och då, vet du, då…”. Varje gång jag hör det lilla uttrycket, helt igenom banalt, en skarv bara mellan två berättelseskenor där historien strax ska dunka vidare, ser jag mej själv böjd över en bardisk i Paris, ja, skärvor av mitt eget parisliv. Så märkligt detta, fyra så banala ord som öppnar din värld. A ce moment la. Och då, förstår du, min vän, kan alla världens historier rulla på i all oändlighet.
•
Att ha en hemsida, en sida som ett hem. Det känns lite som att ha en station i rymden, en station dit du, käre läsare, hypokritiske lektör, är välkommen. I fem år har jag brottats med att ha/inte ha-frågan. Jante avrådde men tiden fick mej att ändra mej, tiden och känslan av frihet. Och fåfänga – att vara med. Att på något vis ”hänga med”, ut i den rymd där alla de andra är. Jag kommer till att tänka på Ulf Hallberg, far till Ulf Peter Hallberg, författaren och översättaren. Ulf är en av de jag beundrat i mitt liv, stillsam, intelligent, varm, underfundig och med en oändlig tro på konsten och litteraturen. Vi hade bokhandel tillsammans, ett antikvariat, i Helsingborg mellan 1980-84, han, jag och Ulf Peter. Vi drömde om att bli författare, jag och Ulf Peter, och några år efter att vi slagit igen vårt kära ”Balzac & Co” sa Ulf till oss: ”Ni måste hamra in era namn!” Jag tog det inte till mig, tyckte det lät desperat, lite fånigt. Vadå ”hamra in”? Jag såg mej själv med en hammare och ett spettliknande föremål i ett försök att just hamra in mitt namn i någon offentlig stenhäll någonstans. Ulf är borta nu men hans ord lever kvar och när jag nu öppnar min hemsida och släpper in dej i detta ”rum”, känns det som om Ulf ändå fick rätt, att jag kom att lyda honom. Att jag gör det han uppmanade mig, och oss, att göra. Jag hamrar in mitt namn, om än digitalt och i cyberrymden.
•
Sommarminne. Jag, min bror och mor ska spela tennis. Men först ska vi in och kolla lite på Veteran-SM i Båstad, på Drivan. Och där kommer Knatten, åttitvå, med stor buckla och champagne i handen, nyss vorden svensk mästare i 82-årsklassen – på w.o.! Motståndaren stoppades i sista stund från spel av sin läkare. Vi frågar ifall han har lust att hänga med till Krogstorp, på väg mot Förslöv, på en dubbel. Han kan inte, säjer han, har precis lovat bort sig till en dubbel här på Drivan. Då säjer min mor att hon, 79, har en annan kompis hon kan fråga. Hon ska bara åka och fråga honom och, i bästa fall, hämta honom och ber oss åka i förväg, vilket vi gör, jag och min bror. Framme vid banan börjar vi bolla. Efter en stund kommer min mor dit med en äldre man. Denne presenterar sig som ”Franz” och det blir han och jag mot min mor och bror. Vi förlorar första set med 6-1. Min bror lägger några luriga stoppbollar, både på mig och Franz, och vi har svårt att få igång nåt eget spel. I andra tar vi ytterligare två game, 3-6, men så plötsligt, i tredje set, får vi ordning på spelet. Jag får in mina skruvade patentare, forehanden funkar plötsligt bättre och Franz returnerar allt säkrare från baslinjen. Plötsligt leder vi tredje set med 3-1 och jag kan inte låta bli att fråga honom om hans ålder, djupt imponerad som jag är av hans spel: Är du verkligen 86? Nej, svarar han, jag är 96. Jag tappar nästan racketen. Men av bara farten vinner vi tredje med 6-3, precis innan timmen är slut. När vi lämnar banan berättar han att han började spela tennis när han var sjuttio. En vanlig tennistimme, en sommardag, på en bana utanför Förslöv? Nej, för mej var det idrottshistoria. Och inte bara det utan också en lärdom i optimism: det är aldrig för sent. Varken att börja spela dragspel eller piano. Inte ens när man ska fylla femtiosju – en tonårsålder i sammanhanget.