1

Sommarstugan. Jag sitter ensam framför tv:n, barnen spelar fotboll på gräsmattan nere vid vägen. Mot slutet av nyheterna berättar uppläsaren att Marlon Brando dött. Jag tänker på honom en stund, på Storstadshamn och Linje Lusta. Sen sjunker hans död undan, som nyheter gör och senare på kvällen spelar vi kort eller tärning utan att jag tänker mer på honom.

Dagen efter går jag ner i friggeboden för att hämta nåt, minns inte vad, en badmintonboll eller en kudde. När jag öppnar dörren ligger Brandobiografin på golvet, vid tröskeln. Boken har fallit ur bokhyllan och ligger med framsidan uppåt så att det första jag möts av är Brandos vackra, manliga ansikte. Jag möter hans blick och står förstummad på tröskeln och har redan glömt vad jag skulle i friggeboden att göra. Eller lillstugan, som vi kallar den. Bilderna från Storstadshamn kommer åter, hur Terry (Brando) kämpar mot fackpampar, gangsters och bolagsledning; den klassiska dialogen mellan bröderna, Charley  och Terry,  i baksätet på taxin, där Terry upprört förklarar för sin bror: –You don’t understand! I could had class. I coulda been a contender. I coulda been somebody, instead of a bum, which is what I am… Den amerikanska drömmen i fem ord: I coulda been a contender. Vreden, kraften och hatet mot en orättvis ordning. En kort  sekund: tanken på Malmö Hamn och vad det blev av oss som arbetade där en gång.

Jag står så länge, ensamt vittne till det i mina ögon ofattbara, att tingen själva velat tala och jag försöker dra mig till minnes om någon bok någonsin ramlat ur bokhyllan i lillstugan och kan inte komma på att så har skett. När jag försöker kalkylera sannolikheten för att en bok ska ramla ur hyllan hamnar jag på tal som min hjärna klarar men när jag adderar dimensionen Brandos död dagen innan och just den boken svindlar det till och jag kommer att tänka på Lars Gustafssons promenad på sjön Åmänningens is, ett enda blåsvart golv, som Golvet i Demiurgens Matsal, en vacker vinterdag i slutet av 1970-talet. Han går där i sällskap med den australiensiske poeten Philip Martin som plötsligt lägger sig ner och ristar sitt namn i isen, PHILIP MARTIN WAS HERE IN FEBRUARY 1976. Efteråt funderar Gustafsson på när detta namn, av sig självt och genom molekylernas slumpvisa rörelser, ska återuppstå i isen. På samma ställe.

Det är såna tal jag försöker omfatta där jag står, förhäxad och ovillig att plocka upp boken.

Tillbaka till hamnen?

                                                                  2

Det finns böcker som faller ur bokhyllorna för att pocka på ens uppmärksamhet, som om de ville säga: Läs mig! Tyd mig! Det finns andra som står där, stumma, år efter år, lydigt väntande i ett slags kö bildad av systematik, slarv eller slump, böcker som man skulle ha läst en gång men ännu inte läst, böcker som man läst men glömt att man har läst liksom böcker som man trott att man har läst men aldrig läst, på riktigt; klassiker trängs med debattböcker om för längesedan bortglömda frågor, pocketar med inbundna. I mitt arbetsrum lägger jag mig på sängen då och då, ibland av trötthet, ibland av leda, ibland för att medvetet försöka locka fram det skapande djuret i mig, det djur som lever i springorna mellan dröm och vakenhet och som hjälper mig att se världen tydligare.

Ofta faller blicken på bokryggarna som omger mig: Karlfeldts samlade från min farbrors dödsbo, Lenins samlade (inköpta på Perssons antikvariat 1975), böcker av Victor Svanberg, Jorge Amado, Gösta Friberg, Ariel Dorfmann, med flera. Blicken smeker ryggarna, tanken leker och hoppar som en delfin från bokrygg till bokrygg när jag försöker minnas vad jag läst. Vissa av böckerna pockar ständigt på uppmärksamhet, andra är inordnade i en lydig anonymitet, försynta ryggar som inte vågar sticka ut, av tiden nednötta titlar och författarnamn. Bland dessa sistnämnda finns ändå böcker som jag vet att jag ska läsa, längre fram. En dag förvandlas ett av dessa längre fram till ett nu. Boken som kliver fram och tar plats i mina händer heter Our Daily Bread. Den har väntat på mig i över tjugofem år. Författarens namn: Gösta Larsson.

På 70-talet var vi ett gäng unga litteraturentusiaster som i samarbete med Oktoberbokhandeln i Malmö gav oss i kast med att skriva om  “malmöförfattare”, nya och gamla, kända som glömda. Det föll inte på min lott att skriva om Gösta Larsson. Det gjorde Christer Persson som skrev fint och välvilligt. Trots det läste jag aldrig Gösta Larsson då. Han förblev ett anonymt namn och det faktum att jag aldrig såg honom i andra sammanhang, vare sig lokalt eller i någon litteraturhistoria, gjorde att jag drog slutsatsen att han “inte var bra”. På det viset hjälpte jag till att hålla honom under ytan, nere i de dammiga magasin eller ute i de ödsliga depåer där de bortglömda författar-skapen lever sina stilla liv.

Några sidor in i Our Daily Bread  dras jag in i berättelsen och upptäcker en berättarröst som är fast och klar. Ett enkelt, vackert språk rinner fram med självklar auktoritet, sida upp och sida ned. Författaren tecknar sina gestalter med värme och inlevelse och gör alla till viktiga delar i den mosaik han skapar kring tiden för storstrejken 1909. Jag beställer den svenska utgåvan, Livets nödtorft, och växlar mellan kapitlen, från engelska till svenska och vice versa. Det märkliga inträffar att engelskan blir mer levande och “Möllevång square” stör inte min fantasi ty skärpan i originalet överträffar den svenska översättningen. Här framträder ett arbetarmalmö i all sin misär och fattigdom men också i sin mänskliga glans. Jag går plötsligt omkring på Hagagatan för hundra år sen, ledd av Gösta Larssons säkra hand. Staden växer och djupnar när viktiga år vecklas ut inför min blick och historien om arbetarfamiljerna på den bortglömda gatan från en svunnen – och förträngd? – tid trollbinder mig.

Under läsningens gång växer frågorna fram: vem var Gösta Larsson? Hur gick det till när han glömdes? Varför glömdes han? Och, inte minst: hur kunde han skriva så bra på engelska?

                                                                  3

Några av berättelsens huvudpersoner anländer: Donald, Stravinskij, Fjorton, Norrköping, Kocken, Kjell-Erikus och Jins Visslare. Det är en varm septemberkväll på min balkong i hjärtat av staden. Solen rör sig långsamt bort mot parken och ansiktena badar i ljus.

Jag tar fram kikaren, lutar mig över balkongräcket, ställer in siktet mot hamnen och ser sjuttio- och åttiotalen men nu, just här, just där, syns Donald i brandgul hjälm högt uppe på däck på ett containerfartyg, jag ser inte riktigt vad det heter bara att han viftar på sina signalmansarmar och att det tycks vara de sista containrarna. Om en stund är båten lossad. Han ser otåligt på klockan, ska ju på middag och vet redan här att han inte hinner duscha. Tänk om kranföraren ändå hade kunnat öka takten något lite!, tänker han men säger ingenting ty han är vänligheten själv och har aldrig skrikit, svurit eller ryat i hamnen, istället vaggar han otåligt fram och tillbaka på däck, längtar till det dukade bordet nere på Gamla Väster.

Han är hungrig så det kurrar och sjunger i magen men det bryr vi oss inte om utan vrider istället kikaren mot Öster där Jins Visslare (ja, det är bara ett av hans många namn, andra är: Jins Skinnare, Jins Skinner, Jins Puckelberg, Jins Bar-Röv, Jins MangePenge, Jins-i-Holled och Jins Ögakuk), syns komma, från Tattardalen på Backarna förbi Tjyvaparken där tjyvaktig allmoge fordom hängdes, androm till varnagel. Han visslar – föga förvånande – , nåt obekant bekant, nåt bekant obekant (låter som en melodi ur Cats, kan vara Memory…). Han cyklar bestämt och nickar på nån han känner igen, tänker kanske: ”Tjo,sa katten, slo’ fittan i isen!” och nu är han redan vid Värnhem där Kjell-Erikus, den långe och lärde (tillbaka i hamnen efter en del år i Icke-Hamnens verklighet), ser en skymt av Visslaren från den buss som tar honom från radhuset på Bulltofta in mot centrum och där han sitter behagfullt tillbakalutad, viss om en lång och livfull afton framför sig.

Han blir glad i hågen när han ser Jins, förstår vart denne ska och att de ska till samma balkong men sjukpensionären Jins trampar nu bort ur hans blick när bussen svänger ner i Östra Förstadsgatan och då flyttar jag siktet mot centrum, närmare bestämt Gustav Adolfs Torg som Fjorton syns snedda över med korta, hastiga steg. Nyss vorden pensionär, några stänk grått vid tinningarna sticker av mot det korpsvarta håret. En snabb klunk ur lommeflaskan, så snabb att ingen utomstående hinner uppfatta vad som sker, det är bara jag med min kikare som ser och nu vrider jag mitt ögas hjälpreda mot Centralen där Norrköping just syns kliva av tåget.

En brun portfölj i handen skulle kunna få folk att tro att det är en plikttrogen tjänsteman vid någon kommunal myndighet som vänder åter efter jobb på annan ort och inte en f.d. sjöman och stuvare på väg till middag med gamla arbetskamrater och portföljen lastad med öl och brännvin men nu flyttar vi blick och kikarsikte mot Slottsparken där Stravinskij den Mångförslagne kommer gående med en plastkasse (även den med öl och brännvin), man anar en gul skjorta under rockkragen, ser skymten av en grönaktig slips (den från Sydneypolisen ser det ut att vara, han samlar på slipsar och har 600 hemma i garderoben) och sin lekamen har han beklätt med en diskret, beige rock trots brittsommarvärmen. Vad han tänker på? Det vet vi icke men man kan leka med tanken och när jag gör det vet jag ju att han var på opera kvällen innan (”igår”), han såg Faust och därför är det inte omöjligt att ett svagt eko från en faustaria upptar hans inre – avant de quitter ses lieux, sol natal de mes aïeux… kanske – det tankspridda ansiktsuttrycket tyder på nåt sådant men det kan också vara nåt mer obekant, nån skitig schlager, till exempel, som smugit sig in i medvetandet och vägrar försvinna, på samma vis som lukten av en hundskit under skon kan sitta kvar trots att man gör allt för att få bort den men att det är en före detta fruktad stuvarbas som kommer gående på detta vis genom parken är omöjligt att veta utan tillgång till den typ av kikare som jag äger (en Mnemo 07:a).

Jag lägger tillbaka kikaren i asken, går ut i köket där de underbara dofterna från en köttgryta slår emot mig. Vid grytorna: kocken Kocken. Blicken distinkt, munnen liten, håret kort och grått. Händer och fötter märkta av reumatism efter tjugofem år i restaurangkök. Han förbryllar ofta med sitt mentala äktenskap mellan tröghet och blixtrande associationer, som om hans trådar vore kopplade enligt ett helt eget, originellt schema. Första gången jag såg honom var i Nyhamnen, hos Spott-Oskar, den koleriske basen som vaggade längs kajen som en ilsken vakthund, klippt och skuren ur en annan tid. Hans spottloskor for över kajen exekverade med samma bravur som hos ett andinskt lamadjur, guanacon, till exempel (som ju inspirerade Pinochet till skapandet av en fyrhjulig vattenkanon med uppgift att dränka vänsterdemonstranter med skitigt vatten). Solen sken, Kocken stod i bar överkropp, på högra armen en tatuering man såg att han gärna ville visa: ett ankare. Vi lossade sherry från Jerez (så klart!). Det blev bråk med Spott-Oskar. Vissa kartonger skulle till Sundsvall, andra till Malmö. Kocken hade fel, som ofta, men stod på sig och jag tilltalades av hans rebelliska uppsyn och språk. Vakthunden gav sig till sist och slutade skälla.

Nu smakar han av grytan, tar en klunk matlagningsöl och inspekterar sedan brante-vikssillen med sträng blick.

Så ringer det på dörren.

Ombord på balkongen: över etthundrafemtio års hamnarbete och lägger man ut åren som en sträng bakåt i tiden, ett Hans och Greta-spår med vita, små kiselstenar, skulle man hamna kring 1848, året för “Kommunistiska manifestet” och februarirevolutionen i Paris, det år då det mytomspunna, historiska subjektet arbetarklassen för första gången äntrar den politiska scenen.

I dagarna på det nu jag inreder här har det gått tjugotre år sen jag arbetade min sista dag i hamnen, en sommardag ute vid Dragörfärjan. Jag jobbade med Falsterbo. Bofors och Indien var på tapeten. Falsterbo ville bygga en galge, sa han, och i den galgen skulle varenda jävla idealistajävel hängas, det är väl bra vi kan sälja vapen, så att landet tjänar kulor. Han körde till jobbet från Falsterbo varje morgon och sen hem igen. Det stod “tjäna pengar” stämplat i pannan på honom och ordet solidaritet kom aldrig ur hans mun. Lite senare på dagen kommenterade han en extrakille som jobbat på kajen vid Dragörfärjan några dagar tidigare: Han gick där och tänkte… Och det förakt med vilket han uttalade ordet “tänkte” bet sig fast i mig, som om han menade att tänkande i sig (an sich) vore värt förakt. Nej, Falsterbo skulle jag aldrig bjuda till min balkong. Man väljer sitt liv. Man väljer sina vänner. Men så såg sista dagen ut i hamnen: kasta loss och ta emot trossarna till Hamlet och Ofelia, de färjor som förband Asien med Europa, Limhamn med Dragör. Några veckor senare debuterade jag som författare med Stuv Malmö, kom!, i augusti 1984.

Det är en glädje att se de gamla arbetskamraterna slå sig ned under parasollen. Livet har farit fram på olika sätt med oss. Fruar, barn, skilsmässor, nya fruar, flera barn, nya skilsmässor, nya fruar, resor, sjukdomar och andra arbeten men ansiktena under parasollen är förunderligt lika dåtidens. Liksom rösterna. Samma flod som då, alltså – och inte. Vi sätter oss vid bordet som vi satt då, inne på markenteriet i Frihamnen, som om tiden inte lagt någon isolering mellan oss. Sakta sjunker vi ned, tillsammans, i en dykarklocka det står Avdelning 30 på. Avdelning 30 av Svenska Hamnarbetarförbundet.

– Ja, skål och välkomna, vi sitter här nu.

                                                                  16

De församlade diskuterar rosen i Rosengård och om den kan räddas. Kalla, mörka vågor slår upp över relingen. Känslan av att någonting håller på att gå sönder avsätter bittra stänk och salta flikar av samtal, resignationer, förbannadheter men också små hoppfullheter.

Pro primo                                        Rapport från en tingsrätt.

Wendi Ma, Yixi Zhou, krögarpar på restaurang Wendi’s på Ystadvägen. Kväll tredje oktober 2004. Bland stammisarna, delar av ett ungdomsgäng från Hermodsdal.Yixi, krögarfrun, är ett levande ljus och en glädjespridare, inte minst för folk i kvarteret och från Musikhögskolan som brukar äta lunch här. En i gänget behöver pengar. En tanke föds och man köper knivar och tårgasspray. Den här kvällen sitter de och dricker öl, som de brukar. Just innan stängningsdags låser två av dem in sig på toaletten. När Wendi går en sista runda för att kolla att ingen är kvar rusar de ut med knivarna i högsta hugg. Det omtyckta krögarparet slåss för livet, han med händerna, hon med en dammsugarslang. Det hjälper inte. Hon sticks ihjäl, han får ena ögat utskuret. Barnen ligger i rummet bakom köket och hör skriken. Efteråt flyr förövarna ut på söder. Knivarna som dödade Yixi Zhou och gjorde Wendi blind på ena ögat fortsatte, vidare, in i stadens kropp. Mördarna fick åtta respektive nio år. Den ene av dem ville inte stå och ruttna utanför restaurangen, sa han, utan göra nåt, i lojalitet med den i gänget som behövde pengar. Han såg ångerfull ut i rätten, förstörd, men gänget han ingick i, femton, tjugo stycken, killar och tjejer, mångkulturellt in i minsta por (sho hit och sho dit och Mannen hit och Din Mamma dit) hånflinade sig genom rättegången med kepsarna på och visade en total brist på inlevelse i Wendis’ och hans barns sorg. En kille med irakisk bakgrund gjorde kinesgrimaser samtidigt som Wendi, två meter från honom, bakom säkerhetsglaset, med gråten i halsen försökte beskriva hur hans hustru förtvivlat försvarade sig med damm-sugarslangen. Killen satte fingrarna mot ögonen, drog till och flinade samtidigt som kompisarna mumlade till varandra att det Wendi sa var lögn (han ljugå). När de åtalade fördes ut ur rättssalen gick gänget ner i passagen utanför tingsrätten och vinkade åt sina kompisar som kom i bil, ut ur tingsrättens garage, för transport tillbaka till häktet. De vinkade glatt och uppmuntrande, som om kompisarna vore popstjärnor. Någon vecka efter att domarna fallit satt delar av gänget på fritidsgården i sin stadsdel, en av dem: synd att Wendi inte blev helt blind, för då skulle han inte ha kunnat vittna… Ett år senare brändes Hermodsdalsskolan ner av nästa gäng i kvarteret.

– Mina sönor gick på Hermodsdalsskolan med det gänget. Jag vet vilka dom är. Jag anser ente att jag behövor förklara mej, det får va nock nu, tyckor jag. Nock!

Den mörka, nya tonen. Nu fanns den här också. Bland oss. Balkongen darrade till. Jag hade själv darrat till, darrade fortfarande men hörde ändå hur jag försökte, inner-stadsvänligt. Orden ekade tomma i mig:

– Kriminalitet har inte med etnicitet att göra utan med klass. Vi får inte glömma att…

Nock nu! (granne med gänget, nota bene) avbröt upprört:

– Fattar dom ente att såsen har skurit saj,att såsjäveln har skurit saj, det bara är så. Vi har tagit emot för många. Det är enkelt. För många på för kort tid.

Fattardomentedetärenkelt.Vihartagitemotförmånga.Detbaraeså.Detehurenkeltsom.Ja, detharvikanske,MalmöLandskronaSödertäljeåtminstone.MenVellingeochDanderyddå?

Pro secundo                               Rapport från samma tingsrätt.

Dagen efter sitter Ulf Olsson, Heléns mördare, bakom säkerhetsglaset. Här: sorgen över Människan, inte den vrede som kelade med hatet från dagen innan. Inför Ulf Olsson finns bara sorgen över att vi  (människor) också är detta: barnamördare.

– Glöm henne aldrig!

Vart för oss hatet? Aldrig glömma den frågan.

Pro tertio                             Insändarmamma.

Jo, jag ville bara berätta en sak som gör mej så-å förtvivlad. Härom veckan blev min tonårsson rånad av ett invandrargäng på sin mobil och plånbok, ja han blev förnedrad dubbelt upp kan man säga. Först under rånet. De tog hans skor också! Sen när han fick reda på att polisen inte kunde göra något därför att förövarna var för unga. Min son var en helt vanlig svensk kille eller vad jag ska säga innan detta hände. Nu chattar han på nätet med riktiga rasister. Jag vet inte vad jag ska göra. Mina ord om alla människors lika värde väger lätt som en fjäder. Vad ska jag göra?

Förtvivlad tonårsmamma.

Pro quarto                           Citat ur en trebetygsuppsats.

– När jag å mina polare e ute på stan då krigar vi mot svennar, faktiskt, det

gör vi, det ger mer poäng att råna en svenne än nån annan… svennarna gör ingenting och dom ger oss bara sakerna, dom är så mesiga… vi kan råna när vi vill och känner för det, det är roligt och ibland kul, som en rolig lek… ibland till exempel frågar vi vad dom heter, var dom bor, vad dom gör och pratar med dom snällt, vi är snälla och dom blir lurade och tror att vi är snälla… makt för mej är att svennarna ska se på mej och lägga sej ned och pussa mina fötter…

Pro quinto                           Det oundvikliga ordet.

– Rosengård…

Någon skakar uppgivet på huvudet, en annan suckar trött. En tredje säger: Rosengård är en guldgruva, jag älskar Rosengård! Rosengård är ett annat ord för trädgård och trädgård heter paradis på persiska, säger en fjärde och nu lyfter vi ordet mot solen:

       r   o   s   e   n

g   å   r   d

Och repeterar: en ros är en ros är en

r

o

s

e

n

g

å

r’

Så tar vi det i våra händer, gömmer det, trycker till, kramar, dammar av det, slänger det i marken, stampar på det, tvättar det, badar det, vattnar det, skriker ut det, skiter ut det, drömmer det, mardrömmer det, knådar det, förstör det, dödar det, för att få det att leva igen. Igen och igen och igen. Låter det självironiseras av tid, låter barken tjockna kring det tills den faller av så att ordet ska kunna stå  fram igen, friskt och daggdoftande som det en gång var: rouzengård.

Pro sexto                            Dubbelexponering.

Taxi, åttiotal. Ett par kliver in i min bil utanför Kramer. Han är lite på örat. Hon säjer adressen: Röda Höja. Vi kör. Han säjer nåt om att hoppa i kanalen när vi kör över Amiralsbron. Hon svarar inte. Det är tyst. Då ser jag, i backspegeln, vem det är. Bosse! Min. Vår. Bosse. Idolernas idol. Skyttekungen. Proffset. Mannen som vände hem, för tidigt, från proffskarriären i Tyskland. Mannen som lyste upp min barndom med sin fotbollskonst. Mannen som alltid vände tillbaka mot mittpunkten, med sträng blick, efter att ha gjort mål. Som om han bara gjort det förväntade, ett arbete, satt en plåt på plats inne på Kockums. Del av ett helt, del av ett ljusblå stort. Nu sitter han där, i baksätet. Med Anita. Och jag vet inte vad jag ska säja. Det är höst. Det är mörkt. Det är regn i luften. Nu kör vi förbi Amiralen. Nobeltorget. Jag vill så gärna säja nåt, ju. Över Östra Farmvägen.

Tjugofem år senare. Höst. Mörker. Står inne på kullen på gården på Cronmans väg. Ser taxin ute på Amiralsgatan. Ser mig själv med Bosse (Jag är Ingen) i taxin. Här väntar vi på ängeln, rosengårdsängeln. Tiden går. Vi är tusenden. Rönnarna runt den svarta gummiplanen. En kommentator trissar upp stämningen: Snart kommer han, snart kommer han! Klipp som visas om och om igen. Klacken mot Italien. Dribblingsraiden mot AZ Alkmaar. Mål för Juventus. Så landar Zerafen (Jag är Kingen) på sin mammas gård i ett hav av ljus. Han ser nervös ut, kikar upp mot femte våningen där mamma sitter lite på huk med en kikare. Hon vinkar. Plötsligt är han tolv år igen, går på Stenkula och har Siv som klassföreståndare, min balkonggranne. Man är mer nervös här än inne i San Siro. Hur känns det att vara tillbaka? Jo, det känns bra att få ge nåt tillbaka, nåt som alla kan använda. Alla e välkomna hit, det ska ente bara vara för folk från Rosengård. Nu ser jag taxin där borta, långsamt. Som om den saktade in i gattet. Bosses blick genom sidorutan. Hör han orden? – Jag vill bli den bäste i världen, faktiskt. En kort sekund kolliderar Bossevärlden med Zerafens värld. Jag hör klangen i mörkret. Lägenhet på Röda Höja. 30-miljoners villa på Limhamnsvägen.

Vi kör vidare. Framme på Röda Höja, nära hans älskade Jägers, har jag bestämt mej. Jag ska bjuda på turen. Låt mej få bjuda efter alla högtidsstunder inne på Malmö Stadion! Jag får ett långt, varmt handslag till tack. Jag vänder, kör därifrån och ser honom i backspegeln. Han vinkar fortfarande. Zerafen lyfter, far vidare. Men först: Alla tror det är livsfarligt att komma till Rosengård. Nu ser ni själva, alla är glada och det är inte farligt. Att komma från Rosengård är inte fel. Sen leendet, Zerafens leende, Homo Ludensleendet. Röst i vimlet: Zlatan ägå fett men Lagåbäck sugå.

Tiden är ett rum med många veck i. Du ska (inte) tro att du är nåt. Genom detta sund ska vi alla.

Pro septimo                                Recitation.

–var är rosen i rosengård?

   Lacrimosa, mina steg går vilse i det oändliga, vida sten medan jag letar, söker rosen,

   Rosengårdsrosen? hör, ni som bor bakom dessa fönsterrutiner: var är rosen? fåglarna

   har flytt från dig Rosengård, när står du fullkomligt ensam? folket flyr dig som man flyr

   från pesten     inte ens gåvor    sänkning av    hyran    gör dig mindre steril

Guilem Rodrigues de Ouro skrev dikten i slutet av sjuttiotalet. Etnisk brasilianare och före detta marinofficer i den brasilianska flottan. Från Rio Grande do Sul (Brasiliens Skåne). GRdO tvingades på flykt efter kuppen i Brasilien 1964 (se Operación Condor, se Jorge Calvo), flydde först genom hela landet, Belo Horizonte, Diamantina, Salvador, i Bahía hann dom ikapp honom, nästan, men likt Gustav Wasa gömde han sig (i en jättelik feijoadagryta!), överlevde och kunde fortsätta sin flykt: Aracajú, Maceió, Joaõ Pessoa (ej släkt med sin namne, Fernando, melankolins oslagbare maestro), Fortaleza, ända till Belém där dom var honom i hälarna igen, då gömde han sej i en kajman (Operación Caimán) och följde med denna, inombords, hela vägen till Manaus där han kamouflerade sig och kallade sig João de Manaus (se annan roman). Vår marinofficer använde alla sina knep för att överleva också detta, fortsatte sedan genom djungeln upp över Mato Grosso, Cuiabá, Corumbá (där han trodde sig se fattigläkaren Guimarães de Rosa på en mulåsna tillsammans med en lång, gänglig man i en sorglig skepnad på en utsvulten hästkrake), vidare neråt, förbi Iguaçúfallen (där åkte han nedför fallet i en tunna och klarade livet men efteråt skulle han hålla föredrag om seglatsen och sitt mod och på väg till föreläsningslokalen i Campinas halkade han på en juicefläck på gatan, bröt benet och fick kallbrand och var otroligt nära att dö och fick offra tre tår, som Kalle Nickel) sen, änteligen, tog han sej in i Uruguay och i Montevideo kunde han koppla av, gjorde så genom att älska och skriva poesi, fick tre barn med en uruguayanska (che, mujercita, vamos a bailar un tango che…) och fortsatte sedan flykten till Svärjet, under täcknamnet Macunaïma Olsson, hamnade i Hässleholm med Negro Simon – Svarte Simon – hos en frikyrkopastor, sen dess är han här och en av oss, han består av fyrahundratretton olika blandningar, tupi, guarani, toboms, yorubaslavar, godsägare och kallar sig, ibland, O Barão Vermelho, den röde baronen, och talar en sirlig, arkaiserande svenska med ord som ämabel, ehuru, änskönt och ickeförty.

Idag har han tjugosju år som hemspråkslärare på Rosengård bakom sig och det svar han ger på sin fråga nu är att Profeten håller den i sina händer (rosen, alltså). Och salafisterna.

Pro åttono                                   Slagordskäbbel.

– Sala vad?

– Fisterna!

– Vad kivar dom om i Irak?

– I rak? Vet du vad för vatten Saddam badade i?

– ”Kivar”?

– I rakvatten.

– Internationell solidaritet, arbetarklassens krampenhet.

– Jag är trött på USA.

– Jag är trött på Irak.

– USA ut ur universum!

– Xerxes ut ur Jonien!

– USAma Bin ut ur Ladin! Nu!

   – Jag är trött på Iran.

   – Sparta ut ur Messenien!

– Tränade du inte i Ran ett tag, simklubben?

– Dunkelstein ut ur Lichtenstein!

– Usama var på skidsemester i Falun med sina föräldrar i början av sjuttiotalet…

– Joiran. Det stämmor.

   – Allt skämt ut ur språket!  

   – Rar och artig  sades han vara då.

– Jag är i alla för för integration. Sen får ni säja vad ni vill.

– Då kan han inte ha varit samma Bin som nu, ju.

– Vadnivill, vadnivill, vadnivill!

– Jag är inte för gration. Jag är trött. Funderar på att hänga maj.

– Hitte-På-Litteraturen ut ur hamnen!

– … ellor flytta till Pyongyang. Finns det mer bier?

– Dunkles Bier, helles Bier eller Shakesbier? Bara säj.

– Cervantes och Shake’s Beer dog samma dag samma år!

– Peter Schlemihl ut ur Chamisso!

– Måste ni skriga så förbannat?

Balkongen kastade som en liten båt i grov sjö. Det smattrade av kärva påståenden, obegripligheter och skenbara sådana. För mej som stammens historieskrivare gungade det mer än på själva däcket vi befann oss på.

– Är det inte en sån där, vad heter det, fada nu igen, på Rosengård, intefada?

– Det är avkastningen po byggfirman Bin Ladin & Co…

– Jo, man kasta sten på Dom Jävla Juda Brandmän.

– … som gör att han kan terrorisera på så stor fot.

– Shake’s Beer, då.

På storfot, va betydå? Jorges röst. Ständigt. En tryckluftsborr som hamrar mot

svenskans grund. Vaffo ska man inte ropa Hola? För att man inte ska ropa hej. Esvenkarna är oartiga, jag tyckå. Jag ropar alltid Hola criolla! Ropa hej, då. Nä, varken esvenka eller eskånka är logic. Vaffo man kan inte säja: frågade hon lat:t, eller kåt:t när man kan saja ”frågade hon glatt”? Jag vet inte, Jorge, just det har jag själv aldrig begripit, hon agerade perfit:t… svenskan har många undantag. Och det kontiga sjschtjché-ljud ni har man kan jo estava på hundra visen? Ja. Det är… pinsamt. Och invecklat. Som livet. Som en kåldolm, djupt invecklad. För att inte tala om universum. Djupt inveckat. Man blir helt väck när man tänker för mycket på det. Och dom skåninga säjo: Var är Hon Henne? Och ibland man hör: Var är Han Henne? E rena hermafroditen, ellå? Dialektens innersta väsen, Jorge, är att tala så ingen ska fatta. Utanför reviret. Cachai?

– Nänu får man ente fira midsommar på Rosengård längor, då kommor salafistorna och drar ur sladden, guds öga i nacken, dom som dödade Theo van Gogh i Amsterdam, nu har vi dom här åsse.

– Vilken jävla sladd?

– Du tänker på julgran, kanske?

– Nä, di har midsommarstänger med sladd. Har jag hört.

Harjaghört.Vadarrensomsa.Harmanjuhörtju.Attdiodlarputatisiparkettenochgrillarigel-kotta’omkvällarna.Jagharentesettdetmenjagharhörtdetjodå.

Han Som Vill Väl:

– Vad jag försöker säja i debatten är att vi måste värna religionen och den religiösa erfarenheten, vi har inget svar… det är dom moderata…marginali… dom kloka, dom sekulära…utanförs…dom som vill integra… som måste ha allt vårt stöd. Allt!

Alltvårtstöd.Nota bene.Vi skatittanärmarepådettasåklart.Jagharnoteratdetta. Viavvaktarutredningenochkommeratttatagifrågan.Alltvårtstöd,somsagtintegrationenär-enhjärtefrågaingenskaståutanförtågetpåplattformennärdetgår.Tåget,alltså.Ochkanvibara

fåombordallakommerallafåsammafinaombordkänsla. Weshallallakommaombordendäj.

Nutyckerjagattvisjungerbordellmammasvisortillsammans:FinskahoranÅboBrittahonhar

faktisktvärldensallraströrstafittaochflickanmedfittaniHavannakandärmedslängasejiväg-gen.Alltvårtstöd,somsagt.Jagharnoteratdetta.Jagharnoterat.Jagharno.Jaghar.Jag…

Han Som Upptäckt Nåt:

– En del vill inte, dom vill separeras, leva i enklaver med egna lagar under nyckelorden haram och halal, små knutbyöar. Min far läste förresten medicin i Uppsala på femtiotalet, ordet Knutby dök upp på en föreläsning i histologi av alla ämnen, kan ha varit Ask-Uppmark, legendaren, som sa det: Knutby? Det är ingen ort, det är en diagnos. Nu sitter vi här med den stickiga rosen i våra händer och säjer Rosengård är ingen ort, det är en…

– Diagnos?

– Theo van Gogh? Är du inte ute och cyklar nu?

– Jo.

Pro nono                                       Cykeltur.

Amsterdam, 2 november 2004. Mohammed Bouyari tar cykeln tidigt denna morgon och ger sig sen ut bland stadens alla cyklister. Han ska till Linnaeusstraat där en annan cyklist brukar komma varje morgon, en liten, tjock man med blont, lockigt hår. Nu kommer han, förresten, Theo van Gogh, en av holländarna älskad och avskydd provokatör, en veritabel 68:a som hårdföra kalvinister och muslimer har svårt att uthärda. Han är på väg till jobbet men blir stannad av Bouyari som därefter tar fram en pistol och skjuter ett skott mot honom. Van Gogh stapplar av sin cykel, säger: – Kan vi inte prata om saken? (till Ayaan Hirsi Ali, med vilken han gjort filmen Underkastelse 1, en film om förtryckta, somaliska kvinnor i Holland, har han sagt, när hon varnat honom för att cykla: – Ingen skjuter på byfånen!) Bouyari svarar inte utan skjuter istället fem skott till och avrättar den kände filmaren och programledaren, tar sen fram en machete och skär halsen av van Gogh. Efter avrättningen sätter han en lapp på liket med en hälsning till Ayan Hirsi Aali på vilken det står att hon är en ”lögnare” och att han förutspår att hon ska ”gå i tusen bitar” i sin uppgörelse med Islam. Lappen är undertecknad ”Trons Svärd”. Efter detta sparkar han till kroppen och går därifrån, lugnt. Under rättegången vänder han sig till van Goghs mor: ”Jag handlade utefter min tro och vill låta detta stå klart att jag skulle ha gjort samma sak även om det handlat om min far eller lillebror.”

Fråga: Dog Spinozas Holland i Amsterdam morgonen den 2 november 2004?

Pro decimo.                                                                                 Ungdomsminne.

att leva med Guds öga i nacken, tryckt mot jorden, gråta, förtvivla  – Förtvivla men förtvivla ej  den smärta du känner i Prövningens stund är Varandets väsen och Skapelsens grund  – över att inte komma ur greppet från dem som säjer sig ha träffat gud och mött honom (gud, allah, jahve, krishna…) öga mot öga och utnytt-jar sin makt över andra och håller dem nere; vara fångad i en bur, rädd mest hela tiden, rädd för att äta fel, skita fel, be fel, gå fel, knulla fel, göra allting fel, rädd för livet, rädd för att leva

Pro undecimo                   Promenad (augusti 1765, Abbeville, Frankrike).

Tre unga män med efternamnen La Barre, d’Etallonde och Moisneul kommer gående i centrum av den lilla staden i Picardie, inte långt från Engelska Kanalen. De är lite överförfriskade, har haft en trevlig afton på krogen. De är kända för sin frispråkighet vad gäller synen på snickarsonen från Nazaret. Samma dag har någon gjort åverkan på det krucifix som hänger på bron över floden som rinner genom Abbeville och Guds son hänger lite på sniskan. Folk är upprörda och rätt omgående pekas de tre unga männen ut som ansvariga. När La Barre grips har han Voltaires Dictionnaire Philosophique  liggande på sitt skrivbord. Det räcker och de tre arresteras. Under förhören kroknar d’Etallonde och Moisneul, den senare bara 17 år. La Barre står på sig och döms till döden för att ha skändat, trots att det är oklart vem som angripit krucifixet på bron. Voltaire får reda på vad som är på väg att ske och i Abbeville vill vissa ställa honom också – anstiftaren!, l’instigateur! – inför rätta. Folk tycks emellertid inte tro att dödsdomen ska verkställas. Man tror att kungen ska utverka sin nåd. Någon sådan kommer dock inte och den 28 februari 1766 förs La Barre till torget i Abbeville. Han är trotsig när han blickar ut över folkmassan där alla de han betraktat som sina vänner infunnit sig, romantiskt lagda ungdomar som läst Rousseaus La Nouvelle Heloïse, till exempel. Men inget hjälper. Lagen går sin gilla gång och först skär bödeln tungan av honom. Sen blir han halshuggen. Därefter bränns kroppen.

Efter denna händelse blir Voltaires angrepp på kyrkan hätskare och Écrasez l’infâme!  (Krossa den skändliga!) ett stridsrop som ekar än tydligare över Europa.

Pro duodecimo.                              Islam. O fobi!

Ordbok: Betyd. int. läng. v. d. betyd. har konnoter. i av konnotör. önsk. rikt. betyd. idag: rasist. Ursprung. betyd. är oro och rädsla för isl.  Betydelseglid. utförd av  div. brödraskap i syft. att stigmati. och undanrö. all krit. av isl. (se äv. La Famiglia PK).

– Lafamiljapékå?

Utväxt el. följdväxt av den s.k. medievänstern (se 70-tal). Den som av La F. ans. stä. fel frå. sk. ut ur deb. (se Therborn, se sanktioner, se FN).

Pro tertius decimo              Förhör med kör.

– Det har framkommit att du samtalat med folk som har fel åsikter…

– Det stämmer, jag har två före detta arbetskamrater som rö…

– SAMTAL ÄR FULT, SAMTAL ÄR FEL, KROSSA RASISMEN NU!

– Du har låtit antyda att det kan finnas samband mellan invandring och kriminalitet i städer som Malmö och Landskrona…

– Vad jag försökt säja är att situationen i vissa städer är ohållb…

– SJO PÅ DEJ ÄCKEL! SJO PÅ DEJ ÄCKEL! KROSSA RASISMEN NU!

– Sen undrar vi ifall det stämmer att du inte älskar islam…

– Vad jag försökt säga är att Islams kvinnosyn kanske inte…

– SLÖJAN ÄR VACKER! SLÖJAN ÄR FIN! KROSSA ’SLAMOFOBERNA NU!

– Och att du, utan att generas, hyllar den reaktionära Upplysningen…

– Jag anser bara att vårt samhälle ska vila på seku…

– DIDEROT VAR FASCIST! VOLTAIRE VAR FASCIST! KROSS’UPPLYSNINGEN NU!

– Vi vill dessutom veta ifall om det stämmer att du anser att Profeten ska få skändas offentligt?

– Jag anser att yttrandefri…

– MUHAMMED ÄR STOR! MUHAMMED ÄR STÖRST! MUHAMMED ÄR STÖRRE ÄN DEMOKRATIN!

– Til syvende og sidst har vi hört att du har en spargris i fönstret, är du medveten om vilken krengkning detta innebär?

– Det är min sons, vi kallar den för Säri…

– GRISEN SKA BORT! GRISEN SKA UT! STOPPA KRENGKNINGEN NU!

När jag kom hem efter förhöret var jag omskakad. Att orden, tänkte jag, att… Jag visste ingen råd och kände att jag var tvungen att ringa Humpty Dumpty, en gammal vän. Han analyserade problemet och förklarade för mig på sitt mjuka, humoristiska sätt: the question is, Fredrik, which is to be master – that’s all.  Då förstod jag att inga ord är beständiga, att orden hela tiden måste vägas om så att deras specifika vikt stämmer i varje givet ögonblick. Och att detta är en evig sysselsättning, detta vägande.

Den insikten hjälpte dock föga här, på balkongen, ty nu spände flera av mina kamrater stränga arbetarblicken i mig och sa:

Pro quartus decimo                       Om tecken och teckningar i tiden.

– Och ni svenska intellektueller då, vad sa ni, ni som alltid talar och har åsiktor?

Plötsligt var jag iklädd egenskapen svensk intellektuell (runda glasögon, välansat skägg och rituellt inskjutna bisatser: blablabla, varpå blablabla,varför blablabla, vilket blablabla, änskönt…) och det hjälpte inte att jag vred mig som en mask på deras krok och försökte skämta mig ur problemet genom att kalla mig intesållektuell. Jag fick klä skottet!

– Ni sa: får vi be om största möjliga tystnad! och simmade in i buren. Visst gjorde ni, Ekelund?

Vad skulle jag säja? Han hade ju rätt. Jag rodnade och sa:

– Jag var rädd. Jag ville skriva till försvar för yttrandefriheten och Fleming Rose men vågade inte utan satte munkavle på mig. Tänkte på mina barn, mitt liv, min kvinna…

– Precis! Ni böjde er som pipor i maktens vind. Det var som en pust från trettiotalet. Då kom vinden från Dåjtschland. Nu kom den från Mullor Über Alles. Laila Freivalds sket i grundlagen och stängde hemsidor för att skydda Exportföretaget Sverige ABs  kontrakt med Saudi & Co och en rose är en rose fick fly fältet och Danmark. Han har förresten bett om asyl på Voltaires gods nu, Ferney, och kommer att få det, verkar det som.

Jag försökte komma bort från det hela genom att bécaudnynna l’important, c’est la rose, l’important, c’est la rose… Det hjälpte inte. Rannsakningen fortsatte:   

– Och så ser man dom som tycks ha stämt träff med Usama Bin och hans polare under parollen min fiendes fiende är min vän, dom som gick omkring med ett leende på läpparna den elfte september 2001 (nån vecka efter dådet, 40-årskalas på Gamla Väster, fullt av Gammal Vänster, alla talar om terrordådet, ingen talar om offren, alla tycks se usa som skyldigt och dådet som, om inte rättmätigt, så i alla fall förståeligt) och tänkte men inte vågade säja det högt: där fick ni era jävlar! (jag svarade inte på detta, kände mig inte träffad och tänkte istället på den tysta minuten, jag gick på Kvarnby GK, ettan, hade – för en gångs skull! – lyckats sätta driven mellan lergravsdammen (Scylla) till höger och outen till vänster (Charybdis) och på väg upp mot green sa jag till min medspelare (S. Gilgamesh, hcp 9) att jag tyckte vi skulle stå stilla där, i en minut, för att hedra offren, han ville emellertid inte och då tyckte jag det kändes fånigt, att stå där, mitt på ettans fairway, själv och ja, så rann hela den gesten ut i bunkersanden).

– Najnelävven?

– …jag saknar ord för detta.…

– Det märks min sju ente.

– Det finns en sävveneleven där jag bor.

Pro quintus decimo                       Dröm.

– Jag drömde förresten härförleden att jag sökte upp Peter Weiss, han bodde på Storgatan 18, på Östermalm och hade arbetslägenhet i Gamla Stan. Många intellektueller bosätter sej förresten i lugna områden har jag lagt märke till genom åren, mysiga områden, ickerinkebyar och i ickerosengårdar. Nåväl, jag ville ha svar på en fråga….

– Petor Weiss?

– En tysk-tjeckisk författare som flydde till Sverige med sina föräldrar, pappan startade

en textilfabrik i Alingsås…

– Alingvad?

– Sås! Och sonen Peter försökte slå sig fram som konstnär i Stockholm, hade en del olika jobb, blev sen författare, en författare av stor europeisk betydelse, (gråsse åjropäische Bödeutung), framförallt genom verket Motståndets Estetik, ett imponerande (imponierend) verk (Gesammelte Schmerzen) i tre delar om den tyska motståndsrörelsen mot nazismen, ett myllrande verk med många referenser till konstens och litteraturens värld (viele Referenzen zur Welt des Kunstes und der Literatur, ja) men också ett verk som står stadigt i en realistisk tradition (inajnemrealistichetradittjåån) med arbetsbeskrivningar och politiska dialoger, hisnande läsning är det men jag saknade nåt (ich sehnsuchte något) och sökte upp honom, fick audiens i några timmar, han var sjuklig, skulle dö rätt snart efteråt, hans blick där bakom glasögonen, intelligent, vaken men ändå kall (kalt) på något underligt vis, som om han mätte mig med blicken (Der Blick, – e) och la mig i sin hand för att väga mig intellektuellt, vad jag var värd, en vågmästarblick var det (wer ist er, dieser junge Mann aus Malmö?), nåväl min fråga var varför han aldrig gav sig i kast med att gestalta dom som gick från det tyska kommunist-partiet (Thälmann, der Grosse) till NSDAP och Hitler, i hundratals dialoger gestaltas motsättningen mellan socialdemokrater och kommunister och den katastrofala innebörd deras oenighet fick men inte denna, den kanske mest centrala, varför vårt folk (slöddret, som Fjorton alltid brukade säga med sin hälsingska ironi) tog den ideologiska bakvägen, köksdörren (die Tür der Küche), om man så vill, till nazismen, utan (ohne) den köksvägen skulle Hitler fått lita helt till storkapitalet (Millionen stehen hinter mir!) och delar av medelklassen men här kom ju arbetarna en masse från Thälmann, hur kunde det ske och varför (warum, warum, warum?) fick man inte höra hur det lät (wie es geklingt hat), när man bytte ett arbetarparti mot ett som också ville vara det, som om man bytte skjorta, han harklade sig och sa att det inte ingått i hans plan, att blicken var fäst vid annat och nog märkte jag ett styng av irritation i hans röst, som att det var en impertinent fråga (jag var ändå sehr, sehr noga med att hela tiden betona hur jävla bra, wie Höllegut, hans verk var, nota detta bene, Freunde!), men den var ju ställd för att få veta hur det lät i dom trappuppgångar som varit röda (rote) men sen blev bruna (braune), samma sak hände ju sen i la ceinture rouge, det röda förortsbälte runt Paris där PCF (die Kommunistiche Partei FrankreichS, le premier parti de la France, Thorez var den förste som stack, nemlig) alltid var starka, det finns en bakdörr, mina vänner, nu gläntar ni på den och det är farligt men han hade inga riktiga svar, ville nog inte prata om det egentligen (eigentlich), sen blev det lite hätskt (ein bisschen gehässig) när jag undrade om båtflyktingarna, Sartre hade ju modet att stödja dem men i Weiss´ögon var det ett kinespatrask som svek socialismen, en sån körde jag ofta i färdtjänst nåt år senare, förresten, i Malmö, en kines (ein Chineser) i rullstol med en fantastisk livskraft, hela hans familj försvann i sydkinesiska sjön men han, han klarade sig och rullar fortfarande runt på Malmös gator och pratar en underbar blandning av franska och skånska (eine wunderbare Mischung von Franzööösisch und Schonish) och så kinesiska förstås (chinesisch, selbstverständlich) med dom som kan det, vad jag vill säja är att steget mellan vänster och höger (linksundrechts) inte alltid är så långt som man vill tro…

Donald hade somnat under min drömberättelse och snarkade lätt med händerna på ekans botten. Stravinskij gäspade till och Kocken ville bort från ämnet, det såg jag på honom. Övriga var alerta även om skymningen gjorde det svårt att tyda alla ansiktsdrag ordentligt, det flämtande stearinljuset var dessutom alltför nyckfullt för att ge kunskap om hur ansiktena verkligen såg ut.

Pro sextus decimo      Rapport om det nya motståndets e(ste)tik, från Eslöf, Jättebårj &

                                  Pasolini.

– Se! Där kommer dom! En grupp med nerdragna luvor övor ansiktet, afa-sister, och så kastar man stenarna, som på Avenyn (jag var där, stod med Wiehe på Götaplatsen, vi lyssnade på talen som avlöste varandra, en colombian som ville ha stopp på PLAN Colombia följt av en rapport om händelserna på Hvitfeldska men hamnade sedan på upprörd kollissionskurs när det visade sig att vi hade helt olika åsikter om vilken Sauternes som var godast till rostat bröd med gåslever, Cadillac  eller Château d’Yqem, så han stack, ut till Frölunda, för att hälsa på Afzelius döttrar och då gick jag ner i Berzeliigatan, följde demonstrationen med Ya Basta & dom, dom gick längst fram, så var det stopp vid Södra Vägen, kravallstaket, folk tryckte på men det var god stämning ändå, jag deltog inte i den demonstrationen, det gjorde jag däremot i den Stora Demon dagen innan, mot Bush, som började med mooning på Drottningtorget med ett tiotal bara rövar (dock ej min och Jins Bar-Röv sågs inte heller till) riktade mot hotellet där Bush Jr bodde, här, på Berzeliigatan, var jag mer med som åskådare och som på ett givet tecken, på Berzeliigatan, alltså, började en kolonn svartklädda dra upp sina luvor och skicka raketer, fyrverkerier mot poliserna vid kravallstaketen, man siktade i huvudhöjd, är det vänster det? undrade jag, c’est gauche, ça? och drog mej tillbaka, upp mot Götaplatsen för till och med en ettåring insåg vad som hända skulle och mycket riktigt, några minuter senare började en ensam kille slå sönder busskurerna närmast Götaplatsen, är det vänster det?, c’est gauche, ça? jag upprördes och sympatiserade med några unga tjejer, attac:are, verkade det som, som skrek åt honom att sluta, han såg upp en sekund men tycktes inte förstå göteborgska och fortsatte, systematiskt – eller systematisch, jag tror han var tysk, nämlich – att slå sönder, ja sen vet ju alla hur det gick, avenyn slogs sönder och jag såg hur oprovocerat det gick till, polisen var långt, långt efter, jag skrev om mina iakttagelser, skickade artikeln till Monsieur Chansson på Stora Vänstersidan men han tog istället in en artikel av Jöran Gräjder som satt i stuga i Dalarna och ansåg att det jag såg var polisens fel, jag hade fel åsikt, det politiskt korrekta var att lägga skulden på polisen för det som hände på avenyn trots att polisen inte hade med det hela att göra och trots att Dom Svarta siktade mot huvudena med sina raketer och systematiskt – systematisch, also – ödelade, som jag skrev, avenyn men hade jag nu varit just Politi Skårräckt skulle jag ha skrivit en artikel om hur den fascistoida polismobben löpte amok i sin jakt på Unga Chehjältar…) i vackra, som man tycker, bågar, som diskusar på OS, de flyger högt och långt och där, pang, kras, går rutorna sönder och nästa och nästa och nästa, och där, aj då, en människa av kött och blod, en truckförare från Ljungmans Verkstäder, aj, aj, aj kråsa fassismen nu, han får ett krossår i huvudet, har röstat på sd men är i själva verket såssialdemokrat, har röstat på Sap hela livet men bor på Almgården, klarar inte längre av ungdomarna från Rosengård som stjäl hans cyklar, slår in hans fönster, fått nog har han och nu har han ont i huvudet som blöder och där står Pasolini…

– Pasolini?

– En italiensk författare och filmregissör, tillika bög, ja, öfverbög och fotbollsspelare, en röfvapulare av rang…

– Nej?

– Jo!

– Usch!

– … som under oroligheterna 1968 när vänsterungdomar över hela västvärlden slogs mot kapikapikapi lismens (caca pipi!) förtryck och vjättnamkriget la sitt kärleksfulla öga som ett förstoringsglas mot Roms innerstad. Han såg genom språket, genom parollerna, han såg men hörde också i klangen på slagorden och såg polisernas ansikten när de fick värja sig i stenregnet, han såg var de kom ifrån, bondsöner från södra Italien och så vände han luppen mot de främsta stenkastarna och där fanns Roms kommande elit, i träning inför marschen uppför maktens trappor – La Lotta Continua! – och in i maktens korridorer som företagsledare, politiker och reklamgurus, det såg han redan då och här förklarar han det i denna vackra text: …vi leccano (come credo ancora si dica nel linguaggio delle Universitá) il culo, io no, amici, avete facce di figli di papà, buona razza non mente, avete lo stesso occhio cativo, siete paurosi, incerti, disperati (benissimo) ma sapete anche come essere prepotenti, ricattatori e sicuri: prerogative piccoloborghesi, amici, quando ieri a Valle Giulia avete fatto a botte coi polizotti, io simpatizzavo coi polizotti!… (… de slickar er – som jag tror att det heter fortfarande, på universitetsspråk – i röven, inte jag, mina vänner, det syns på er att ni är pappas pojkar, den fina rasen ljuger aldrig, samma elaka blick, ni var rädda, osäkra, desperata – bra – men visste också att uppträda som översittare, och vara hotfulla och självsäkra: de småborgerliga företrädena, mina vänner, när ni slogs med polisen igår nere på Valle Giulia så höll jag på poliserna!…)

– Som Brännaren bakom sitt brännglas?

– Precis, det var inga söner och döttrar till Neapels hamnarbetare Pasolini såg, buona razza non mente, som sagt, Brännaren såg igenom en också, såg vem man var, vem som kom till hamnen för att stanna, vem som bara skulle vara där en kort tid, han hade samma blick som Pasolini, pasoliniblicken, helt enkelt, den som gjorde allting naket.

– Vad kan man göra? Vad kan vi göra?

Pro septimus decimo              Vad bör göras?

– Vi måste sätta ner foten, den sekulära vänsterfoten. Inte den nationalistiska! Våga vara bestämda, tydliga, visa vad vi tycker och prata, prata, prata, våga prata öppet om problemen! Och införa en kanon – det vore väl kanon? – med en kanonisering av det bästa av det bästa, Harold Blooms metod kallas den, man skulle kunna tänka sej följande, alla nyanlända flyktingar som kommer till vårt land, Surahammar eller Alvesta, att man först grillar dom med äss äff i i tre månader, hårdträning, löpning, meditation, grammatik…

– Det luktar Guantánamo det här, ska dom ha brandgula overaller också?

– … banka in satsläran så dom lär sej svenska perfekt, sen, är mitt förslag, är det Bellman, Tack du min moder…

– Ska di lära saj att sjunga åsse?

– … absolut! Almqvist, Det går för Ann, Strindberg, Det var en afton med början hemma hos Maj, Ivar Lo, Gård Far I Handlare, Harry Martinson, Sången till Ann Jara, Sonnevi, Vi ä int’ skit och Vjättnamiaden som gäller. Det finns bara ett problem med detta och det har jag själv stött på på den tiden när jag arbetade som tolk på Invandrarförvaltningen och det är att när dom lärt sej Tranströmer och Sonnevi utantill, i Surahammar, så skickas dom till Malmö eller Eslöv och då inser dom att den svenska dom lärt sej, den kanon dom fått inhamrad, inte gäller här.

– Ny kanon, för helvete!

– Precis! Och då måste dom radas upp igen, som gäss på tvångsmatning…

Umgås, det hetå, men man kan saj umgäss om man är ännu flär som vill umgås? Nej!

En smörgås, flera smörgäss det finn? Nej, nej, nej! Man sajå: han har en oplockad gås med henne, vad betydå? Jorge… Om man har flära olösta probläm med nån man kan säja man har oplockade gäss med denna pärson? Kan vi ta detta senare… Men jag vill värklig lära maj esvenka och läste härpådagen att en man umgicks mäd självmords-planer, hur man kan det? Umgås mäd… Sen, por favor, jag håller på här och…

– … alltså, med ny kanon och nu är det Ola Hansson, Vilt över världen, Vilhelm Ekelund, Då på den tiden var böckerna ljusare och gladare, Piraten, Plock i Örtagård, Hjalmar Gullberg, Till en nykter galning i Malme, Göran Printz-Påhlsson, Säj minns du skeppet Angela Jagemann?  och Karl Pedal, så klart, Gräd ente mossan och då blir det problem, många är inte högutbildade utan låg, snarare, och att på så kort tid smälla i sej två kanonar men ingenting är omöjligt, det måste gå som Sonnevi så riktigt påpekade.

– Sån e vi?

– Poeten som Pegaren läste i smyg inne i mjölmagasinen, norra europas mest koleriske stuvarbas, han smög omkring med Sonnevi i baglomman, nermjölad av biståndsmjöl och varvade sanslösa utfall – veritabla diatriber: FATTAR NI ENTE ERA HELVETES KNICKEDICKOR, JA ERA FÖRBANNADE JUBELIDIOTOR ATT NI ENTE FÅR BLANNA KODDAR MED MORÖTTOR (kort andningspaus, sen:) DET VET NI VÄL ERA DOMEDASS JÄVLAR ATT FIKONEN SKA VA PO EN PALL OCH APELSINORNA PO EN ANNAN, NÄ NI KAN DRA RÖVEN I KOKS! MEN INNAN NI GÖR DET SKA (här höll han på att spränga sej själv i luften och mitt ordbehandlingsprogram har inga tecken som ger denna nya nivå i diatriben rättvisa) BÅÅÅTJÄÄÄVELEN VA KLAR! ÄR DET UPPFATTAT!? (och här fanns alltid nån i rummet som svarade, om än tyst: – Nej, vad menar du?) – mot extragubbarna nere i lastrummen med meditativa pauser, andrum kan man säga, gömd som en tjuv bland mjölpallarna och mössen inne i magasinen, där satt han böjd över den stammande hallänningens försök att få in hela universums problematik mellan två bokpärmar, pegarhelvetet!

Jins MangePenge fyllde i:

– Jag så’ han en gång, då låg han uppflugen, som en katt, längst opp po en hög SJ-pallar. Ja där låg han i godan ro och läste teologi, jo, min själ. Han ble präst sen. I Lönsboda och Skånes Fagerhult. Mycket omtyckt av tantorna i församlingen. Jag mötte han där en gång. Han kom cyklandes och prästaskjörten for och slängde i vinden. Han hade brått men svor och skrek som vanlätt. Han va en sökare. Som jag. Fast KPML® tyckte jag ente va nåt. Och när jag va i Jehovas – di ville ha maj till Äldste, förresten – så, janä…

– Man fick inte riktigt ihop honom, delarna…

– Hette han inte det, Delén?

– Va han ente litta schizofel?

– Jo, fast somma kalla honom Del Två.

– Han är visst dö nu, han åsse, hörde jag. Pegaren, vår Pegare.

Kort minneshalt. Pegaren, O Pegare! Frid över ditt minne.

– Kanske sa det allt om honom, att han var i två delar, var det ente han som under strejken…

– Jo. Han stötta oss undor strejken. Satt vid grinden. Som arbetsledare! Polisen drog och slet i han åsse.

– Strejken?

Jins i Holled tar ordet och drar sig till minnes några av de äldre arbetskamraterna:

– Jag minns gråsossarnas sorg i hamnen, deras sorgsna ögon när vi bilda förbundet. Di kom fram till en, nästan gråtfärdiga och undrade: – Vad gör ni? – Vad vi gör? Det ser du väl för helvete, vi startar ett nytt fackförbund, ett som verkligen tar vara på våra intressen, stuvarnas!

Gråsossarnas i hamnen sorg. Den sorg som gråsossarna kände i hamnen. Sorgen i hamnen som gråsossarna kände. Den hamn i sorg som gråsossarna kände. Die Sorge die die Grausozialdemokraten im Hafen gefühlt haben. Le chagrin que les sociaux-democrates gris ont senti dans le port. The sorrow that the grey social democrats felt in the harbour. La desolación que los socialdemocratas grises sentían en el puerto. Som sagt. Den gråa sorg som socialdemokraterna i hamnen kände. Diese graue Sorge. Ce chagrin gris. Esta desolación grisa. Yes, this very grey sorrow. Grau. Grey. Gris.

Och nu är grytan nästan tom. En grisfot kvar, c’est tout. En grå grisfot.

Här slutar kapitlet om rosens namn men för den som vill fördjupa sig i rosens problematik rekommenderas vidare läsning enligt upplysningar i fotnot 1, 2 och 3.

1.I rosens namn. Ekot Umberto, Bonnjäs Förlag. Zlatan bodde aldrig på Rosengård! En studie av zlatanolog B. Karim, Invandrarförlaget. The Imagined versus the Real Other. Doc. Phil. Em. Aje Carlbom, Lund Monographs in Social Anthropology. Jag söker gryningen. Guilem Rodrigues da Silva, Bo Cavefors Förlag. Bibelen. Diakonistyrelsens bokförlag (1917 års översättning). Kläsch af Civilisäjchens. Samuel P. Huntington, Atlantis. Koranen. Forum (Åke Ohlmarks övers.). Murder in Amsterdam. Ian Buruma, The Penguin Press. Fallet Rosengård. Obekant förlag. Skånepartiet. Tomas Peterson, Mikael Stigendal, Björn Fryklund, Arkiv förlag. Kockumsknogaren. Gräv där du står-cirkel, Kockums Mekaniska Verkstäder Förlag. Min tid på Hårds väg. Två hamnarbetare berättar. Amelonten och Artur Bondes Förlag. Röda Skiten. Om ett kommunistiskt kollektiv på Rosengård. Förlaget Arbetarkampf. Om varför Islam är en progressiv religion och varför så många människor inte fattar detta. Jean Guillotine-Gagne-beaucoup, Buckanjärförlaget. På skidsemester i Falun, en beduin i spåret. Usama berättar om sin barndom, Al-Qverlag. Brandmännen krengker oss med sina sprutor! Rappare Von Rosen, Egna färlaget. Wajl Jurop släppt! Bruce Bawer, Doubleday Ed. I beg your pardon, I never promised you a Rosegarden! Lynn Andersen, Decca Ed. Abousjomaich! Ulla-Britt Kotsinas, Gonza-förlaget. Rapp, rappare, rappast! Antologi. Gonzaförlaget ®. Rosengård och den svarta poesin. Per-Markku Ristilammi, Symposion. Hegemonins decennier. Peter Billing & Mikael Stigendal, Möllevångens Samhällsanalys. Uprooted rurals go urbans. Mick Mack, Happy Chaos Ed. En gyllene bur. Carmen Bin Ladin, Bra Böcker. Svenne men blatte ändå. Antologi. Förlaget Doris med förkylningarna. Why I love roses. Tristram Shandy, Tristeza Ed. Tro, terror och tolerans. Ingmar Karlsson, W & V. Kampen om Islam. Gilles Kepel, Atlas. Att stava rätt? Reaktionära lösningar i globaliseringens tidevarv. S. Jonsson, Förlaget Stava Fäl. Ni putes, ni soumises! Pamflett, Putes en panne Ed. Ett ton hö soppa. Den mångkulturella kokboken, Textström Förlag. Slöjan – en revolutionär, feministisk gesture?  Pernilla Non, Gender Quality Ed. Adelsnamnen på Rosengård. Antologin ”Ofrivilliga ironier”. Gatu-kontorets i Malme Förlag. Ljuset kommer från Iran! Ibn al Wijken, Åsatro Förlag. Upplysning är inte upplösning. Sadik J. al-Azm, Svenska Rushdiekommittén. Om rätten att knuffa olydiga flickor från balkonger (boken innehåller dessutom flera tänkvärda tips om hur man får dem att hoppa själva). Nique Tamère, Ikaros Förlag. Från Ojala till Insh’allah. Om Rosengårds förvandling. Antologi från Persborgs Samhällsanalys. Gudsprylen, typ. Målle Lundberg, Gibril & Salman Förlag.

2. Ibid. Libid. Dibid. Hic. Hoc. 1189. ub. Nic.

3. Se även ett ton (ca) uppsatser. Sökord: Rosengård. Beställs via Malmö Förenade Stuveri AB (CMP). Transport: Juliane (minsta båten i hamnens historia). Leverans: på SJ-pall. Kajplats: Anton Nilssonpollaren vid Malmö Högskola.