Peter Luthersson är död. Jag lärde känna Peter i Malmö på åttiotalet, en ung, begåvad och blyg litteraturvetare från Jönköping. Det var inte litteraturen som i första hand förde oss samman utan schack. Och fotboll. Han kom till oss tillsammans med sin småländske vapendragare, Hegelkännaren Carl-Göran Heidegren, en entusiastisk schackspelare han också när de anslöt till vår lilla klubb på Gamla Väster i Malmö, Schackklubben Tidsnöd, som på den tiden träffades på Café Siesta på tisdagkvällar. Det handlade om två sympatiska smålandsintellektuella som gillade att sitta böjda över brädet i tysthet. Det ena ledde till det andra och något senare anslöt Peter till Gamla Västers mytomspunna korplag i fotboll, Galleri 21, där han blev en tung och effektiv målspruta, en Limhamnsfältets Gerd Müller. I bakgrunden arbetade han oförtrutet på sin doktorsavhandling, Modernism och Individualitet, där han förhöll sig mer än skeptisk till postmodernismen och tidens anda, inte minst till Jacques Derrida, kultfiguren i Paris, som både jag och vår gemensamme vän, litteraturvetaren Rikard Schönström, förfördes så av.
Peter stack ut och den blivande lärdomsgiganten började röra på sig, han disputerade, tog plats i kulturlivet och fick en framskjuten plats på Sydsvenskans kultursida innan han värvades som kulturchef till Svenska Dagbladet. Där cementerades han som moralisk klippa, något han övats i på Sydsvenskan under den stora kulturstriden där 1991. Jag skrev några texter för honom i SvD innan han avgick där, 2001, i protest mot tidningens nya ledning. Och det var sådan han var, en stridens man med tydliga fiender (Olof Lagercrantz, Carl Tham t ex), som när namnen nämndes fick blodet att koka i hans ådror. Följande citat är ur hans Ur dagboken, 1978-2012:
4/12 1996 På Rosenbad igår. Möte med Carl Tham i Nya klubben. Den här ministern inger mig obehag. Hans arroganta självmedvetenhet och koketta radikalism. En arbetarrörelse som tar en sådan i sin sold är ohjälpligt på dekis.
Mötet får mig att begrunda klassbakgrund. Varför dyrkar jag kvalitet inom litteraturen? Jo, för att min samhällsklass har varit utestängd från den. Jag har själv, på egen hand fått erövra känslan för den. Och jag svajar fortfarande betänkligt vad gäller normriktig smak. Min smak är ju alltför barock och blommig för dem som har kvalitet i blodet och inte på hjärnan.
Det enligt min mening grasserande förfallet På Dagens Nyheters kultursidor kan ha en motsvarande förklaring. Skribenterna där kommer ofta från en annan, högre samhällsklass än jag. De har av födsel inte varit utestängda från kvalitet utan innestängda i kvalitet. Där jag vill erövra vill de förgöra.
Peter var en hängiven kulturkonservativ men en som älskade striden och respekterade sina motståndare. Mig respekterade han på djupet, trots att jag alltid varit vänster och det som utkristalliserades i våra ibland rätt animerade diskussioner var att vi, trots det politiska gapet mellan oss, stod på en gemensam grund: Upplysningen. Liksom kärleken till klassikerna och det stora borgerliga kulturarvet. Och i det ingick en gemensam kärlek till den sorgligt bortglömde poeten Bertil Malmberg. Det arvet hade vi gemensamt, trots att Strindberg är/var min man och Heidenstam var hans. Peter skydde den populistiska Trumphögern lika mycket som jag skyr den kulturrelativistiska vänstern (den som inte ser Upplysningens storhet).
Ur Ur dagboken igen: 6/9 2022 En kväll var jag på uppvaktning av Per Rydén. En festskrift apropå 65-årsdagen överlämnades. Carl Fehrman, nu till åren, höll ett underbart tal, fick alla andra talare att framstå som hade de språksvårigheter. Så fantastiskt att få bevittna den europeiska bildningskulturens aftonrodnad personifierad i så skön gestalt. Vilket privilegium.
2021, under min korta och turbulenta tid som kulturchef på Bulletin, hade jag glädjen att få publicera en lysande text av honom om Viktor Rydberg och Jönköping. På senare år blev scenen för våra drabbningar och diskussioner författaren och schackspelaren Christer Niklassons köksbord ute på Ekerö, sanslösa middagar och fejder där jag, Peter, Tomas Blom (salig i åminnelse han också), Gunnar Hedin och Christer Niklasson skrattade, drack, åt och diskuterade Thomas Mann, Marcel Proust, James Joyce, Hjalmar Söderberg, Samuel Beckett, AIK, Jönköpings Södra och Malmö FF till långt in på natten innan vi på ostadiga ben tog oss till bussen tillbaka in till stan. Inte sällan var det vi fyra mot en tappert stridande Peter, framför allt ifall det kom att handla om politik.
Det är inte bara en stridens man som lämnat oss utan en stor ande, som man skrev förr, en diamantmänniska med vackra ögon och lätt till det stora, smittande skrattet och det är min förhoppning att han kommit till ro nu i den stora famn han – som det barn av Smålands Jerusalem han var – trodde på: Kristus och Guds. Salut et respect, Peter!
*