Uppsala, platsen för min barndom. Luthagen – mitt Atlantis! – med Fyrisån som ett mörkt, vackert ackord i bakgrunden, nära min farmors hus. Sverkerskolan, platsen där jag gick i ettan och tvåan och fick mina första, verkliga vänner, Olle & Peter. Ett Luthagen som på den tiden var en tidstypisk blandning av uppåtsträvande akademiker, som mina föräldrar, och uppländsk arbetarklass. Nybyggda hus med bostadsrätter sida vid sida med gamla träkåkar där stora, vackra kastanjer regerade på innergårdarna. En lekens och lyckans tid där jag och mina syskon njöt av livet och av att våra föräldrar också verkade vara lyckliga. En festlig tid där pappa agerade i det sedermera berömda spexet Gustav III och var stormästare i den mytomspunna Juvenalorden, där allt gick ut på att ha roligt och vara rolig, en orden det sägs att Michel Foucault ville vara med i eftersom han lär ha gillat akademisk pompa och ståt och bodde i Uppsala i mitten av femtiotalet (det var för övrigt där han försökte lägga fram sin sedermera världsberömda doktorsavhandling Vansinnets historia eller som den heter på franska: Histoire de la folie à l’âge classique, men fick den underkänd av Sten Lindroth som lär ha ansett den vara ”för poetisk”). Uppsala, fotboll nere vid Fyrisån vårar och höstar och bandy på Ekolns is vid Vårdsätra vackra vintersöndagar. Uppsala, ett Atlantis, alltså, för min del som också var en djup idyll. Därför är det så omöjligt för mig att förstå att vår tids värsta kriminella, de så kallade Jordgubben och Räven, Ismail Abdo och Rawa Majid, kommer därifrån. De två som förra hösten bröt två för många heliga tabun, att betala barn för att döda och att göra även barn, kvinnor och gamla till ”legitima” måltavlor för våldet, något som förtjänar att jämföras med terrorism. Ismail Abdo fick sitt smeknamn för att han hjälpte sin familj att sälja jordgubbar nere på Fyris torg och, som skrivet, jag får omöjligt ihop det i mitt inre, bilden av alla de döda i Foxtrotnätverkets inbördeskrig med bilden av Torsgatan, Sysslomansgatan, Sirius, Studenternas, Flustret, farmor, Fyrisån, pappa som von Fersen i Gustav III, Slottet, Carolina Rediviva, Pelle Svanslös, Öfre Slottsgatan och femtiotalet…
*
Edgar Morin. Förra året kom den franske författaren och tänkaren Edgar Morin, som fyllde 100 år samma år, med en bok som heter Leçons d’un siécle de vie (Lärdomar från ett sekels liv), en vacker bok där han försöker sammanfatta sitt liv politiskt och moraliskt. En av hans viktigaste erfarenheter är att det aldrig är möjligt att förutspå vad som ska hända i världen. Exemplet Syrien, där Assadregimen föll som ett korthus utan att någon kunde föreställa sig detta, stärker hans tes och får mig att tänka på ett stycke i hans bok som handlar om just det oförutsägbara och, ofta, osannolika: ”Jag har sett vänsterpacifister glida iväg mot Vichy, sedan bli kollaboratörer inte bara för en pax germanica (1940 och i början av 1941) utan också med det tyska kriget och nazismen. Jag har sett socialister glida iväg mot ett nazistiskt Europa som de trodde skulle bli socialistiskt. Jag såg den kommunistiske ledaren Doriot bli nazist och dö i Waffen SS uniform. På 1930-talet såg jag i Tyskland antifascistiska massor gå över till fascismen och senare, i Italien, hur fascistiska massor blev antifascister. Jag har sett kommunister entusiasmerade av den vackraste, broderliga ideologin bli inhumana och brutala. Jag har sett intellektuella, bland dem den främste aposteln för rationalismen, Julien Benda, legitimera riggade och vansinniga processer under den stalinistiska eran … Och för närvarande ser jag ytterligare intellektuella urspårningar och sådana kommer vi att få se fler av …”
Samtidigt som jag tänker: kan vi verkligen lära av andras erfarenheter? Är inte en av historiens beskaste lärdomar just detta: att vi aldrig tycks lära oss av andras erfarenheter, bara av egna?
*
Förräderi. Det är en märklig, nästan lite knäpp känsla men varje gång jag inte tittar på Rapport eller Aktuellt enligt tevetablåns tider – 19.30 eller 21.00 – får jag en känsla av ett vagt förräderi, något som förmodligen är omöjligt att förklara för yngre generationer. Vad handlar då denna känsla om? Kanske det svårmodiga minnet av ett svunnet folkhem, där nyhetsprogrammen var en lägereld, den som ibland apostroferas som ett samhällskitt, det som höll ihop oss. Jag vet inte. Jag vet bara att känslan kommer till mig varje gång jag plockar fram lap topen och tittar på nyheterna samtidigt som klockan inte är halv åtta eller nio. Att jag förråder något.
*
PSA. Vid en första anblick kan de tre bokstäverna lätt blandas ihop med BSA, motorcykelmärket men för många av oss medelålders och äldre män (jo, jag vet, jag är kvinna också…) är de tre bokstäverna inskriften över nåt helt annat än sköna motorcykelturer, nämligen den över dödens väntrum. PSA är det lilla blodprov du regelbundet tar för att se hur det är ställt med din prostatacancer, den cancersjukdom som skördar flest offer i Sverige. Jag opererades akut för en aggressiv prostatacancer vintern 2005 och efter några månaders väntan fick jag beskedet att mitt PSA var ”omätbart”. En otrolig lättnad. Tio år senare, det tar så lång tid, 2015, blev jag friskförklarad och drog då ytterligare en lättnadens suck, så klart. Äntligen var skiten över! Dock fortsatte jag ta det där lilla blodprovet och några år senare, 2022, var cancern tillbaka, PSA-värdet hade plötsligt börjat stiga igen. Den här gången blev det strålning, varje dag i sju veckor på onkologen i Lund och efter tre månaders orolig väntan fick jag – på nytt, alltså! – beskedet att jag var ”frisk”. Ett glädjens besked som jag fortfarande njuter av varje dag, om än mer dämpat eftersom jag ju friskförklarats en gång tidigare… Psa, alltså, tre små bokstäver som är en inskrift över det där sorgliga väntrummet, där tystnaden, sorgen och rädslan för en för tidig död står skrivet i männens ansikten.
*
På en väns inrådan läser jag Hemmabyarna, lundafilosofen Hans Larssons – Kloge Hans, kallad – roman om sin skånska hembygd på Söderslätt. En fin roman med ett spännande, elastiskt berättarperspektiv där människorna i barndomens Östra Klagstorp gestaltas med värme och för mig, som skrivit dialoger på skånska i ett antal av mina romaner, blir det även en fin påminnelse om att jag sannerligen inte är/varit ensam om detta: ”Pass dig nu verklit noga, en tid åtminstone, så du inte förnärmar nån. Och var inte framflön! Kom i hu, nu ä du gåraman.” Larssons roman publicerades första gången 1916, några år efter August Strindbergs död men några spår av ”Titanen” anas inte. Larsson känns tidlös, evigt skånsk. Däremot finns spår av en lantligt hållen religiös tematik. Gud är närvarande men inte med det ordet utan som ”Slungaren”, som i följande fantastiska stycke: ”Men aktom oss nu, att icke högfärden sticker opp i oss. Här i hemmabyarna, där vi icke äro ute för att döma varandra utan för att komma ihåg hur skönt det var när den levde och den levde, för att minnas det vi haft gemensamt och för att förstå varandras dårskaper – här känner jag mig så futtig, när jag mönstrar ut någon, även om det skulle vara en lurifax jag låter kasta på dörren. Åter kommer jag att se dem som själar, vilka gnistra fram ur livselden, och undrar om de äro så för Slungaren som för oss, och om de äro så innerst som de fått hölje till, och om jag hört fel, när jag ibland tyckte mig höra en så hjälplös klang från en och annan sådan där bortkommen kropp. Om nu något egentligen finns för Honom annat än den enda klangen? Och om hela proceduren går ut på att få den klangen ut ur oss?” Hans Larsson, alltså, mer känd som filosof men även en fin författare som förtjänar att återupptäckas, återläsas.
*
Machado de Assis, en författare jag borde ha upptäckt för längesen, inte minst eftersom jag varit så många gånger i Brasilien och till och med översatt brasiliansk littteratur. 1800-talsmodernisten och klassikern Machado de Assis var en fattig mulatt som gjorde en sanslös klassresa och tog sig in i den brasilianska akademin. Men det är först i år, mycket tack vare vännen Henrik Nilssons lysande bok om Latinamerika och latinamerikansk litteratur, Hålet i stängslet, som jag tagit tag i Assis och insett hans storhet: den fantastiska O Alienista, till exempel, Vansinnesläkaren, kortromanen om en psykiatriker på den brasilianska landsbygden som letar efter sinnessjuka överallt, spärrar in den ene efter den andre, tills han, till sist, inser att alla, även han själv, är galna. Eller den suggestiva Bras Cubas postuma memoarer, memoarer som är skrivna ”från andra sidan”. Eller varför inte Quincas Borba, om den djupt egensinnige mannen med samma namn. I allt de Assis skriver finns en djup, förlåtande blick på allt mänskligt, en finstämd ironi och underbar humor, inte minst om själva processen att skriva, som i följande stycke ur Bras Cubas postuma memoarer: ”Jag återvände hem… Nej förresten, låt oss inte dra ut på det här kapitlet i onödan. Det händer att jag helt enkelt glömmer att jag skriver, och då äter pennan bara papper till stor skada för mig som författare. Långa kapitel passar bättre för eftertänksamma läsare, och sådana är inte vi, tvärtom vill vi ha lite text, luftiga marginaler, elegant tryck, guldsnitt och illustrationer… ja, framförallt illustrationer… låt oss alltså inte dra ut på det här kapitlet i onödan.”
*
Den ryska ondskan. Det är dess värre inte bara Putin och klicken kring honom som står för barbariet och grymheterna. Stora delar av det ryska folket backar den ryska fascism vi ser följderna av i Ukraina: städer som förvandlas till ruiner, terrorbombningar, massakrer på oskyldiga, stölder en masse av barn, organiserade våldtäkter av ukrainska kvinnor. Det är en raffinerat uttänkt grymhet som går att jämföra med nazismens och den är resultatet av en sjuk hjärnas – Putins – vilja att utplåna ett helt folk. Många har skrivit bra om kriget och ideologin i dagens Ryssland men något av det bästa jag läst är den nyligen publicerade I samma flod. Putins krig mot kvinnorna av den estniskfinska författaren Sofi Oksanen. Det är fruktansvärd men nödvändig läsning. Hon dissekerar förtjänstfullt den sjuka maskulinitetskult som ligger till grund för de ryska soldaternas uppträdande i Ukraina, ser de historiska sambanden bakåt och hur ingenting är vare sig nytt eller tillfälligheter: massvåldtäkterna genomfördes på Stalins tid också, ett beprövat tillvägagångssätt för att knäcka moralen hos motståndaren, ett tillvägagångssätt som många gånger har stöd bland ryska kvinnor för vilka ukrainskorna ändå bara är ”horor”, horor som förtjänar att förnedras. Instrumentaliseringen av kvinnohatet och den sexualiserade hatretoriken har djupa rötter i det ryska samhället. Ida Börjel, poeten från Malmö, har också vittnat om detta med sin bok Ringa hem, där hon genom att transkribera telefonsamtal mellan ryska soldater i Ukraina och deras flickvänner hemma blottlade den moraliska avgrund det ryska folket befinner sig i med flickvänner som uppmanar sina pojkvänner att våldta ukrainskor – bara de inte glömmer kondom. Där, i det mörkret, befinner sig alltså delar av den ryska befolkningen. Något som Oksanen också skildrar i sin bok: ”…utifrån samtalsupptagningar som ukrainarna har hackat sig till vet man med bestämdhet att ryska soldaters hustrur, flickvänner och mödrar vet om sina närståendes krigsbrott och rentav underblåser dem, som Tatjana Solovjova i Kaliningrad som diskuterade olika former av tortyr i ett telefonsamtal med sin son. Mor och son föreföll vara överens om att en utmärkt metod var att trycka in ett järnrör i offrets anus. Och att genom röret föra in en bit taggtråd som blir kvar i ändtarmen när röret dras ut. Sonen medgav inför sin mor att han gillade att tortera. Tatjana sa att hon nog själv skulle känna likadant i samma situation. Enligt Tatjanas uppfattning är ukrainarna inte människor.”
Man saknar ord. Eller: de ord som kommer till mig är, Monstret i Kreml får inte vinna detta krig. Då kommer det gå oss alla illa, riktigt illa. Därför är det vår plikt att, så länge det är nödvändigt, stå vid ukrainarnas sida, eller för att säga det med Oksanens slutord: ”Under det gångna året har vi om och om igen hört sägas att Ukraina även kämpar för vår demokrati. Hur många gånger har ni hört sägas att Ukraina kämpar för kvinnornas och minoriteternas framtid? Att Ukraina kämpar för era döttrar och systrar och hustrur. Att de kämpar för kvinnorna och flickorna i alla framtida generationer.”
Slava ukraini!
*
Lasse Diding heter en excentrisk miljonär i Varberg som driver två hotell där och som samtidigt som han är miljonär kallar sig kommunist. Han är, sannolikt, den mest ivriga förvarsadvokaten för Jan Myrdals liv och gärning och har i höst kommit ut med ett slags försvarsskift av Myrdal: De grova lögnerna om Jan Myrdal i De hemliga breven, en uppgörelse med Kaj Fölster (Myrdals syster), Janken Myrdal (Myrdals son) och Bosse Lindquist och deras bok om Myrdal som kom förra året: De hemliga breven. Den politiska familjen och vardagens samtal. I sin bok refererar Diding till ett antal författare, krönikörer och journalister som fick sin syn på Myrdal rubbad av det som blottlades i De hemliga breven, hur extremt bortskämd och bortklemad Jan Myrdal var av sina föräldrar, föräldrar som han sedermera tog heder och ära av i sina barndomsskildringar. Även jag blev chockad över Myrdals brist på moral, något jag skrev om i mina ”blandade tankar” från den 24 februari i år, en text Diding refererar till i sin bok: ”Texten är den i särklass mest hatiska och på många sätt representativ för den här typen av konvertiter som gått ifrån att älska Jan Myrdal till lika glödande hat.” Lustigt ord, det som brukar användas om religiösa: konvertit. Ja, jag röstade maoistiskt tre gånger på 1970-talet, 1973, 1976 och 1979 och Myrdal var under en period viktig för mig, inte bara politiskt utan framförallt som stilist. Jag gillade hans kärva, urbergsnordiska stil och metaforer men jag övergav maoismen tidigt åttiotal och har sedan dess röstat socialdemokratiskt, så det må vara hänt att jag ”konverterade”, från drömmen om proletariatets diktatur, alltså, till tron på demokratin. Något jag är glad för att jag gjorde. Myrdal kom dess värre aldrig till samma insikt. Ända in i döden försvarade han – som en av många vidrigheter han aldrig gjorde upp med – de röda khmerernas folkmord i Kambodja. Hur Diding förhåller sig till de röda khmerernas brott vet jag ingenting om men att han i nuläget är i färd med att bygga och resa en gigantisk Leninstaty i sin trädgård i Varberg säger väl något om honom. Detta, alltså, i en tid när ukrainarna som ett led i kampen mot den ryska ondskan river de Leninstatyer i landet som uppfördes under Sovjettiden.
*
Jag önskar alla mina läsare ett Gott Nytt År!
*