Hålet i stängslet heter malmöförfattaren Henrik Nilssons senaste bok, en bok jag avnjutit som ett gott vin, långsamt läsandes eftersom den är så rik. Den är både minimalistisk, i sin stil, och maximalistisk, späckad av lärdom som den är. Det är en bok full av författarens latinamerikanska erfarenheter, en bok som vackert blandar det sensuella resereportagets form med analyser av en mängd latinamerikanska författarskap, sådana som García Márquez, Vargas Llosas, Roberto Bolaños, Machado de Assis, Alonso Cuetos och Gloria Gervitz, för att bara nämna några. Det är en bok som på ett vackert vis både föder en längtan hos mig som läsare att läsa och att resa till Latinamerika igen. ”Hur kan det regna från en stjärnklar himmel?”, är en fråga författaren ställer sig. Frågan får ett överraskande svar; boken är ett måste för alla som är det minsta intresserade av Latinamerika och latinamerikansk litteratur. ”En flock duvor som lyfter från ett torg i Bogotá” – tänk så enkelt det kan vara ibland att med språkets hjälp på ett kick förflyttas över en hel ocean till en annan världsdel.
*
Händelsernas bok heter malmöförfattaren Andrzey Tichýs senaste roman. Det är en vindlande, svindlande ordfest som bottnar på djupet i den malmöitiska verkligheten, inte minst den mångkulturella och förortsliga med vackert komponerade, djupt musikaliska – Tichý är en av Sveriges mest musikaliska, rytmiska författare med ett närmast absolut gehör för talspråkliga svängar – svador som man bara sugs med och in i. Det är en mörk och stundtals hopplös värld som han tecknar och där hoppet blott sällan skymtar som en strimma, i en teoretisk ansats eller i en vacker, kamratlig gest hos någon av romanens hjältar/antihjältar. Är man det minsta intresserad av att ta reda på våldets orsaker i det nya Sverige, är Tichýs senaste ett slags vägledare i underjorden, en vägledare som med språkets vackra lykta skapar ett paradoxalt hopp: ”Mitt poem Blattar spelar inte metal är inspirerat av den svenske författaren Lars Noréns dikt Ur en privatdetektivs dikter – jag kan, som en parentes, säga att han är den ende som korrekt beskrivit hur kroppen luktar när man druckit T-sprit och dessutom dragit de rätta filosofiska, estetiska och politiska slutsatserna av detta förrädiskt enkla sakförhållande – samt av en händelse hämtad ur verkligheten, så att säga, på Munkhättegatan i Malmö nån gång på 90-talet, när en kille som hette Ashraf såg mig rakt i ögonen och sa: Alltså, Johnny, blattar spelar inte metal. Vi – jag och Musti – sa oj,oj,oj och skakade på våra huvuden och jag tänkte på Beatles, på att vi tyckte om att lyssna på Beatles, på att vi tyckte om att lyssna på Rubber Soul, med det där töntomslaget, och på Elliott Smith, som såg hård ut, eller i alla fall sliten, men hur fan låter han egentligen, som en tönt, ja, ärligt, men vi sa inget om det utan sa bara håll käften, din luffare, har du hört Bad Brains, Madball, Sick of It All, Agnostic Front, Sepultura, Mystifier, har du hört Body Count, vet du ens vem Ernie C är, din idiot, har du hört Slayer, Tom Araya är fan chilenare, din jävla horunge, sen har du Suffocation, och Axel i Entombed, Mieszko i Nasum är polsk invandrare och hela grindcorescenen är full av blattar, och det var den redan på 80-talet…”
Anbefalles med andra ord till läsning.
*
Malmö FF. Jag var nio år när jag förälskade mig i den ljusblåa tröjan, ett kärleksförhållande som nu varat i drygt sextio år. Men som alla kärleksförhållanden har det haft sina ups and downs och förra hösten lackade jag ur, för att säga det på ren malmöitiska, för att jag tröttnade på hot om våld, pyroteknik och en läktarkultur som ibland är svår att skilja från maskulint pöbelvälde. Jag slutade gå på ståplats men kärleken till klubben överlevde. Har därför sett enstaka matcher i år på sittplats. En sådan blev hemmamatchen mot IFK Göteborg måndagen den 28 oktober. Första halvleken var andefattig, torftig och jag kände mig ensam – och ”atomiserad” som det heter på sociologspråk – om än omgiven av tusentals ljusblåa. Men så kommer Taha Ali in på planen, den vindsnabbe yttern, och börjar vända ut och in på Göteborgsförsvaret så att de inte riktigt vet var de hör hemma. En one man-show av sällan skådat slag tar fart. Och när han kvitterar en stund senare exploderar allt. Jag skriker som en besatt av glädje, en tillsammans med tusentals andra – alla de ensamma blir en enda kropp på ett ögonblick – och på nytt känner jag den där djupa, ljusblåa MFF-glädjen skölja i mig som jag känt den så många gånger tidigare i mitt liv. En stund senare exploderar vi igen när Bolin skjuter hem guldet till oss med ett läckert placerat skott i bortre hörnet. En mäktig, magisk kväll som avslutas med champagne i mörkret vid cykelställen utanför Stadion. Ja, vi älskar Malmö FF. Och det, det är bra för själen. Och för staden.
*
Vrede. Jag är på en stor transfest i Stockholm, i närheten av Globen. Unga, progressiva transor och icke-binära, det vill säga delar av den ”community” som jag sedan ett antal år tillbaka ingår i. En ung transperson hälsar välkommen. Anförandet är retoriskt välturnerat, mjukt, på gränsen till inställsamt och fullt av tidens alla nyckelord. Jag lyssnar noga och har inte mycket att anmärka på tills slutet kommer, en hälsning ”till våra kära palestinska systrar och bröder”. Otroligt! Inte ett ord om gisslan eller de som mördades under pogromen den 7 oktober. Inte ett! Slutorden blir som en hyllning till en plats och ett folk där sådana som vi, HBTQ-människor, systematiskt förtrycks och föraktas, allt enligt den islamistiska ideologin. Jag får krupp, som vi sa när jag var ung, och skriker ut min vrede, vilket väcker ont blod och det slutar med att jag blir utkastad – för första gången i mitt liv blir jag utkastad ur en lokal! På tunnelbanan tillbaka till stan darrar jag fortfarande av vrede men skäms inte ett ögonblick, så som det är lätt att göra efter vredesutbrott, ty det är ju faktiskt så, att ingenstans i Mellanöstern som på Västbanken och i Gaza har HBTQ-personer det så jävligt som där. Och detta oavsett, alltså, vad man kan tycka om den israeliska arméns framfart i Gaza.
*
Hamas. När Yahya Sinwar likviderades gick det inte att låta bli att ställa sig frågan vad han egentligen ville med pogromen den 7 oktober 2023, den pogrom som han var med att planera och iscensätta. Sannolikt var tanken att sätta Mellanöstern i brand, en brand som skulle leda till Israels utplåning, det vill säga den dröm som radikala islamister delar med nynazister: judarna skulle utplånas som folk och kastas i Medelhavet. Sinwar och Hamasledningen misslyckades kapitalt och ifall Hamas överlever kriget kommer det ta lång tid för organisationen att återuppstå. Vad som är intressant i sammanhanget är synen på död och liv, ty det som är självklart för oss, i ”Väst”, att livet är det högsta, är inte det för en Sinwar. För honom och hans anhang är döden porten till paradiset och det är därför den radikala islamismen inte bryr sig om de offer som, till exempel, Hamas attack kostat civilbefolkningen i Gaza. 10 000 döda barn? Spelar ingen roll för Hamasledningen. Ju fler offer desto bättre. De döda är ju vordna martyrer och har därmed sin plats i paradiset. Därför är den radikala islamismen, under vilken mantel den än visar sig, som IS, Al Qaida eller Hamas, en så formidabel fiende ty hur agera mot folk som i tid och otid är beredda att dö, spränga sig i luften på en buss eller under jubel, i ett slags extatisk dödsdans, attackera oskyldiga, dansande ungdomar på en utomhusfestival?
*
Benjamin Netanyahu, Israels premiärminister, har så mycket blod på sina händer vid det här laget att det bör leda honom till ICC:s domstol, den internationella brottmålsdomstolen, i Haag. Och detta oavsett ifall vi kallar Israels agerande i Gaza för ”folkmord” eller inte. Han har ett djupt ansvar för den uppkomna situationen, förstörelsen och alla de döda i Gaza, liksom det faktum att någon varaktig och hållbar fred (en tvåstatslösning) inte längre finns i sikte. Till listan på hans brott bidrar hans ständiga flört med bosättare och högerextrema i Israel; så länge bosättarna får fortsätta som de gör på Västbanken finns inga möjligheter till fred. Det kommer sannolikt aldrig att ske men att skriva är ju också att tillåta sig att drömma. Drömma om vad? Att få se både Hamasledningen och Benjamin Netanyahu på de åtalades bänk i Haag.
*
Samuel Paty. Den 16 oktober för fyra år sedan mördades den franske historieläraren Samuel Paty på öppen gata i parisförorten Conflans-Sainte-Honorine. Men inte bara det. Han halshöggs dessutom. Varför? För att han under en lektion med sina elever hade vågat tala om Charlie Hebdo och yttrandefriheten. Detta fick några muslimska föräldrar till hans elever att starta ett drev mot honom, ett drev fullt av hat och lögner som slutade med att han mördades, ett illdåd man som svensk knappt tror kan vara sant men som bör påminna oss om att kampen för yttrandefriheten och mot den radikala islamismen aldrig får vila. Varken där, i Frankrike, eller här. Sista raden i Erik Blombergs vackra dikt som tillägnades de mördade arbetarna i Ådalen 1931 kommer för mig när jag tänker på Paty: Glöm honom aldrig.
*
Simon Fieschi. Ja, så hette Charlie Hebdos webmaster. Han var den förste som sköts av terroristerna den 7 januari 2015 när dessa stormade in på redaktionen på den lilla gatan Rue Nicolas-Appert i östra Paris. Till skillnad från de tolv som mördades – bland annat de legendariska satirtecknarna Cabu, Charb och Wolinski – överlevde Fieschi trots att han blev skjuten i halsen. Han låg i coma i en vecka och på sjukhus i nio månader men hans humor förblev intakt och han brukade säga att det i hans nya liv krävdes två händer för att ge någon fingret. I en text för några år sedan skrev han följande om sitt nya liv som svårt märkt av de kulor som träffade honom: Trots min medvetna lust att sluta leva, kommer jag aldrig att glömma min djuriska, instinktiva reaktion att stegra mig av hela min varelse mot döden. Så skrev han men nu är även han borta. Den 17 oktober i år hittades han död på ett hotellrum. Så vitt man vet hittills fanns inga tecken på självmord. Fieschi blev 40 år gammal. Glöm heller inte honom, en av de modiga som ingick i redaktionen på Charlie Hebdo, det franska flaggskeppet för en yttrandefrihet på allvar, inte bara som högtidlig floskel, alltså.
*
Högerpopulismen. Över hela världen ser vi en reaktion på ”globaliseringen”, det vill säga de allt snabbare snurrande hjulen som den gränslösa marknadsekonomin tillhandahåller. Globaliseringen har lett till den sannolikt största väldståndsökningen i mänsklighetens historia där hundratals miljoner människor, framför allt i Kina, Indien och Brasilien, fått det bättre och den har skapat en gigantisk, ny medelklass som nu kan konsumera och leva som vi i vår del av världen kunnat länge. Samtidigt har denna globalisering lett till en motreaktion, i arabvärlden som islamism (och radikal islamism), hos oss som högerpopulism, ett frenetiskt jagande efter – och hyllande av – det egna (den egna nationen/identiteten). Universalism och internationell solidaritet har därmed satts på undantag. De två värsta exponenterna för denna rörelse i tiden är Donald Trump och Vladimir Putin och det må vara mörkt just nu men hoppet om en förändring, en värld som vaknar till vettighet, får aldrig överge oss. Eller som Per Wirtén skriver så inspirerande om den tyske teologen Jürgen Moltmann i sin senaste bok Hopp! Mot frihetens fiender: ”Han var den förste som gav mig ord för sprickan där hoppets ljus kanske kunde tränga fram mellan den förljugna optimismen och den förlamande pessimismen.” Så även om Trump må gå segrande ur valet i USA och monstret i kreml, Vladimir Putin, segra i Ukraina så får vi aldrig tappa tron, aldrig vika ner oss, som det heter på modernt idrottsspråk.
*
Våldet. Det är som en epidemi, något som gått sönder på djupet hos oss, en reva i samhällsväven så djup att vi som minns ”folkhemmet” bara kan baxna. Varje dag ett nytt mord och jag har slutat nypa mig i armen, suckar mest uppgivet åt de eviga vendettorna och det suckandet är en sorglig sak i sig eftersom det är tecken på en uppgivenhet, som om jag givit upp det hela, tron på lösningar. Malmö var först när det kom till det epidemiska gängvåldet. Två gånger har den nationella insatsstyrkan parkerats i Malmö, så här vet vi en del om problemet även om det som sker, och skett, i Stockholm de två, tre senaste åren slår rekord i brutalitet. 14-åringar som stolt tar på sig uppdraget att ”jappa” och mammor och barn som avrättas iskallt för att de är släkt med fel personer. Vad som gått sönder i ett sådant samhälle är så djupt och allvarligt att det är omöjligt att analysera i en kort text men några tankar ändå: att förebyggande arbete i förskolor och skolor är nödvändigt är alla överens om, liksom att det krävs en analys av de socioekonomiska faktorerna bakom men annat tål också att tänkas på, en analys, till exempel, av den maskulinitetshets som råder i ”orten”, det vill säga en primitiv syn på manligt och kvinnligt med rötter i Mellanöstern och Nordafrika och där jämlikhet mellan könen och förakt för HBTQ-personer är helt naturligt. En kamp mot sådana värderingar, alltså, liksom kamp mot klanvälden och hedersstrukturer. Annat, från andra länder, tål också att funderas på, den danska gänglagstiftningen, till exempel, ”bandepakken”, med tuffare straff för gängrelaterade brott. Det har visat sig fungera bra på andra sidan sundet och skulle säkert kunna göra det här också. I England får mördare och grova brottslingar en klassisk moralpredikan av domaren när domen kungörs, en predikan som innefattar en rejäl genomgång av offrens lidande. Varför inte pröva det här också? Sist men inte minst: varför inte uppmana den medel- och överklass som tycker det är coolt med kokain och/eller cannabis till helgen att nöja sig med öl, vin och sprit istället ty gjorde de det skulle stora delar av den ekonomiska mattan för galenskapen ryckas undan med en gång.
*
Estradör. I september i år återvände jag till scenen, Victoriateatern, med föreställningen Jag heter inte Fredrik, jag heter Marisol! tillsammans med pianovirtuosen Annika Bjelk. På nytt, alltså, den där specifika glädjen av att sjunga och recitera dikter från en scen. I år är det fyrtio år sedan jag debuterade som författare, med romanen Stuv Malmö, kom!, och jag har i dagsläget givit ut tjugotvå böcker. Nästa kommer i januari 2026 men, och det är dit/hit jag vill komma med den här lilla texten: jag känner allt starkare, och det kan verka ironiskt med tanke på min ålder, att det är scenen, sången, dikterna, pratorna som drar. Och skänker den riktigt stora glädjen, att möta en publik, inte bara vara, alltså, i det ensamma självknattrandets värld.
*
Vilhelm Ekelund, vår förste modernistiske poet, gav i snabb takt ut sju diktsamlingar mellan 1900 (Vårbris) och 1906 (Dityramber i aftonglans) för att sedan vända ryggen åt poesin och ägna sig åt aforismer och kortprosa av olika slag. Han har följt mig, eller jag honom, sedan tidigt sjuttiotal och en rad jag ofta vänder åter till när världen mörknar, allt för att inte bli galen och/eller sjunka ner i förlamande pessimism, är följande: Ignorera, ignorera – summan av all visdom.
*