Jan Myrdal. Jag får De hemliga breven, boken om familjen Myrdal, i julklapp och läser den i mellandagarna. Det är djupt obehaglig läsning, överraskande obehaglig för mig som före detta Myrdalbeundrare. Det fanns en period i mitt liv när han var viktig, både som opinionsbildare men också som författare eftersom jag tyckte om hans strindbergska språk, de gnistrande, orädda metaforerna och den hårda inställningen i polemiken. Men obehaget handlar inte om det sedan tidigare bekanta, Jan Myrdals vurm för Stalin, Pol Pot och Lenin, hans försvar av Moskvarättegångarna, förintelseförnekaren Faurisson eller massakern på Himmelska Fridens torg, nej, allt det känner vi ju till sedan tidigare och min brytning med honom kom redan våren 1985, efter en gemensam middag i Paris (något jag skriver om i en roman/dagbok som kommer ut i januari nästa år). Obehaget jag syftar på här är bortskämdheten, hur häpnadsväckande bortskämd han var långt upp i vuxen ålder. Inom vänstern har det alltid varit lite av ett outtalat mantra att leva som man lär. Hos Myrdal fanns, förstår man nu efter läsningen av De hemliga breven, ingenting av detta, knappt heller någon moral att tala om. Han sket i sina barn och fick vad han pekade på av sina föräldrar, Alva och Gunnar, de som han sedan drog ner i smutsen med sin barndomsskildring. Det är en ironi som heter duga att den som kom att bli svensk vänsters kanske främste, intellektuelle representant fick sin villa i Fagervik utanför Mariefred av sina föräldrar, den plats som blev hans rent fysiska bastion i angreppen på alla de ”systemets” representanter han såg till höger och vänster. Han fick villan men hade trots det mage att klaga på att vissa saker saknades i den. Man baxnar och den instinktiva reaktionen efter att ha läst boken, är att kasta ut allt han skrivit ur min lägenhet, skänka till Myrorna eller blott slänga. Och hatet då, Jan Myrdals hat, till sina föräldrar? Ja, kanske är Janken Myrdal, Jan Myrdals son, sanningen på spåren i den teori han lanserar i boken: att det var Jan Myrdals dåliga samvete för att han curlades så av Alva och Gunnar som lade grunden till det hat han manifesterade i skildringen av dem, ett hat som i prinicp tog livet av föräldrarna.
*
Sorg. Apropå Jan Myrdal. Att min gode vän och medförfattare till boken Hemma Borta, Karl Ove Knausgård, tog emot ”Leninpriset” i höstas, ett pris som delas ut av Jan Myrdalsällskapet.
*
Landhockey. Och då menar jag inte den etablerade, delvis världsomspännande sport som är stor i Pakistan och Indien, bland annat, utan den jag själv spelade med mina kompisar som nyinflyttad i Malmö i mitten av sextiotalet. Den spelades på gatorna när snön fallit. Då tog vi över gatorna i den del av sydvästra Malmö där jag växte upp. Överallt tog vi barn över gatorna från bilarna, på smågatorna i alla fall, delade upp oss i två lag, byggde egna målburar och det som stack ut var att vi spelade med ishockeyklubbor och bollar, inte puckar alltså, utan oftast tennisbollar. Eftermiddagar och kvällar kunde vi ägna oss åt detta, timme efter timme, berusade av känslan att äga gatan, känna doften av vinter i näsborrarna, dribbla av någon grannkille och sätta bollen i nätet samtidigt som skymningen föll. Ren barndomslycka men nu när jag går mina promenader i samma kvarter syns inga spår av den ”vinterkultur” vi ägnade oss åt: gatorna ligger öde fast de är perfekta för just landhockey. Var är då alla barnen? Vid sina skärmar eller på sina organiserade träningar, sannolikt. Det får mig att känna melankolin i vinterskymningen, när snön faller över mina barndomskvarter, så som melankolin alltid infinner sig när något för alltid gått förlorat.
*
Det ryska folket, en gåta. Det finns en fantastisk scen i Ivar Lo Johanssons roman Gårdfarihandlaren, en av hans bästa böcker. Det är när huvudpersonen får bevittna ett lämmeltåg, tusentals lämlar som kommer förbi honom och vandrar rätt ut för ett stup, ner i avgrunden. Det är en bild som kommer för mig när jag tänker på det ryska folket under Putin. De senaste uppgifterna talar om 250 000 döda, ryska soldater i det meningslösa kriget mot Ukraina. 250 000! Det är osannolika, bisarra siffror. Och inga protester märks någonstans, det är tyst som i graven i världens största land när de ryska lämlarna vandrar vidare, rätt ner i avgrunden.
*
Döda själar. Det är två som jag ser framför mig nuförtiden som inkarnerar det begreppet: Vladimir Putin och Donald Trump. Den förste har hundratusentals liv på sitt samvete, den andre inte men de är tvillingsjälar, två bröder i den moderna ondskans och, inte minst, lögnens tjänst. Ingen lögn är för stor för att inte kunna kolporteras. Båda talar ”orwellska” från morgon till kväll, där krig=fred och news=fake news, två psykopater förlorade i sina självbilder och som är oförmögna att acceptera nederlag och be om förlåt eftersom de saknar kontakt med hjärtats värld. Banden mellan hjärna och hjärta är avklippta, därför är de också oförmögna att visa svaghet (läs: verklig styrka), döda själar, alltså, för att tala med Putins landsman, Nikolaj Gogol.
*
Transhat. I delstaten West Virginia, för att fortsätta på spåret i det föregående fragmentet, har en republikan lagt fram ett lagförslag som skulle innebära ett förbud för transpersoner att komma närmare skolor än 762 meter. Man baxnar. Översatt till min kontext där jag bor i Limhamn, skulle jag – ifall en liknande lag instiftades här – tvingas flytta eftersom Geijersskolan ligger på andra sidan gatan, ett stenkast från huset jag bor i. Hatet till transpersoner från vissa republikaner i USA, islamister och extremhöger generellt, blir allt mer desperat, och irrationellt inte minst, med tanke på att transpersoner inte utgör fler än 0,5-1,0 % procent av valfri befolkning/population. En perfekt syndabock dock när grundvalen flör den Heliga Familjen och gamla könsrollsmönster skakar.
*
Kriget mellan Israel och Hamas har nu pågått i fyra månader. Pogromen den 7 oktober är den värsta mot judar sedan andra världskriget men Israels svar saknar proportioner, vilket lett till en ruggig förskjutning i sympatier som jag inte lagt märke till tidigare, det vill säga hur en i många frågor tidigare sansad vänster nu gör gemensam sak med Hamassympatisörer i demonstrationer med kusliga slagord som ”From the river to the Sea…”. Ingenting om en tvåstatslösning längre, alltså, utan Israel ska bort från kartan, utplånas. Det är som om man är oförmögen att inse att en organisation som Hamas aldrig kan ”befria” någonting någonstans i världen, lika lite som IS eller Al Qaida skulle kunna göra det ty det handlar om extrema, islamistiska rörelser där judehat, kvinnoförtryck, homo- och transfobi är centrala – liksom sharialagar. Den enda ”befrielsen” sådana organisationer verkligen drömmer om är att ”befria” världen från judar, på samma vis som nazisterna försökte. Israel existerar och kommer fortsätta att existera, därför är tvåstatslösningen den enda realistiska. Något som man, för övrigt, kan hoppas på att även hökarna i Israel ska inse en dag.
*
Vilhelm Ekelund. Den skånske diktaren var en av min ungdoms stora, litterära idoler och med stigande ålder märker jag hur jag dras till hans texter igen, inte minst hans aforismer som understundom hjälper likt medicin mot den digitala stormen med ständig information om världens ondska: Ignorera, ignorera – summan av all visdom.
*