Lars Åbergs bok om Malmö, Framtidsstaden, har väckt debatt och stort intresse över hela landet, som om de fem bokstäverna M-A-L-M-Ö, i sig, får igång nästan vad som helst hos folk, från de mest primitiva reaktioner och avståndstagande till naiva hyllningar; ordet, en gång uppkommet som en förkortning av ”malmhög”, har blivit en projektionsyta för allt mellan himmel och jord. Sanningen om vad som gömmer sig bakom de fem bokstäverna är dock komplex och det är därför som Åbergs bok inte bara är förtjänstfull utan också modig. Den är vederhäftig, öppen, respektfull och Åberg lutar sig så gott som hela tiden på statistik och/eller intervjuer med olika typer av representanter för staden; löst tyckande är inte Åbergs tekopp. Han skriver klargörande om stadens problem (segregation, klanvälde, hedersproblematik, arbetslöshet, gängkriminlaitet osv) och försöker inte dölja stadens problem bakom diverse eufemismer (som ordet ”utmaning” t ex); därför utgör boken en utmärkt grund för fortsatta diskussioner om stadens problem och vad som kan göras för att förbättra livet för malmöborna. Ska Åberg ha kritik för något, får det bli att jag tycker att han missar i synen på integrationen. Stockholm och Göteborg är långt mer segregerade städer, där förorterna ligger som övergivna satelliter långt från centrum. I Malmö fungerar integrationen i stora delar av Södra innerstaden, där etniska svenskar och invandrare bott och arbetat tillsammans i decennier (Möllevången, Sofielund, Södervärn, delar av Fosie osv). I just detta är Malmö faktiskt ett föredöme men när det kommer till platser som Herrgården, en social katastrof. Sedan kunde Åberg gott ha lyft fram Malmö FFs funktion som samlande kraft i staden och det skriver jag inte bara för att jag själv är ljusblå utan för att jag sett vad föreningen gjort och gör. En integrationskälla av kraft, alltså! Men, och det är det viktigaste, Åbergs bok går inte att komma förbi för den som vill föra en seriös diskussion om stadens framtid. Sedan kan man alltid fråga sig vilka som vill det. Vill extremhögern verkligen detta eller är den inte rätt nöjd med skräckbilden av Malmö som en perfekt yta att projicera sina rasistiska fantasier mot? Och vad med den naiva ”halalvänstern”, som i tid och otid lyfter fram en romantisk bild av Malmö som multikulturellt paradis, vågar den verkligen en diskussion på Åbergs premisser? On se demande.
*
Att Trump blir president och Hans Rosling dör, är naturligtvis något man kan se som ett tidens tecken, att ondskan växer och godheten blir svagare. Och för den som är apokalyptiskt lagd kittlar säkert tanken på att se en Marine Le Pen som president i demokratins och upplysningens vagga, Frankrike, den 7 maj. Det vore onekligen ett förfärligt bakslag för allt vad humanism, upplysningstänkande och demokrati heter och – inte omöjligt – en turning point i den moderna historien som kan leda till ett nytt storkrig. En hänsynslös gangster i Kreml, Vladimir Putin (Grozny, Krim, östra Ukraina, Aleppo), som dessutom sörjer Sovjetunionen, en narcissistisk psykopat i Vita Huset med en impulskontroll som ett femårigt ADHD-barn och, så, flickan med silverskeden i mun, som aldrig haft ett vanligt jobb, en fascistoid miljonärsdotter som utan att skämmas ständigt talar i ”folkets” namn, en livsfarlig demagog som i hela sitt liv uppfostrats av en ännu farligare person, Jean-Marie Le Pen, hennes far som betraktar Förintelsen som en ”detalj” i historien. En ruggig trio, alltså, som står så långt ifrån humanismens kärnvärden (empati, vilja till dialog, solidaritet) som man kan tänka sig och vill man kan man alltså grotta ned sig i detta framtidshål med ett Europa som tycks dömt att gå under i fascism och nationalistiska motsättningar. Men är det då så? Det är här Hans Rosling, kommer in i bilden. Enligt honom har världen aldrig varit så bra för så många som den är just nu. Just nu, alltså, i samma ögonblick som du läser detta. Vi har dessutom alla möjligheter i världen att undanröja klimathot och bekämpa fattigdomen. Om vi vill. Och om vi vågar vara optimister, som Rosling var. Och det gäller för högerextremismen också, den styrs inte av någon naturlag utan går att driva tillbaka.. Och lägger vi nu luppen på Marine Le Pen och synar hennes chanser den 7 maj så är de inte stora ty – och det är den stora skillnaden mot Trump – hennes parti är ett öppet, högerextremt parti med vidriga, historiska rötter, och det ska mycket till för att anständiga humanister i Frankrike, inom borgerligheten eller inom vänstern, ska lägga sin röst på henne i en andra omgång. Trump representerade ett djupt respekterat politiskt parti med, från och till, stolta rötter. I nuläget ”leder” Marine Le Pen i opinonsundersökningarna men det är inför den första valomgången (23 april) och det säger ingenting om valutgången den 7 maj (2002 förlorade hennes far mot Jacques Chirac med 82% mot 18% i andra omgången) och där torde hon vara chanslös. Går hon till en andra omgång, vilket är troligt, kommer, förhoppningsvis, hela det demokratiska, antifascistiska och republikanska Frankrike att resa sig, misstänker – och hoppas! – jag och då får vi se Marine Le Pen mot den vanliga högerns François Fillon (om han inte tvingas kasta in handduken innan) eller mot det nya stärnskottet, Emmanuel Macron, Frankrikes svar på Tony Blair, en centervänsterman med ideologiska rötter hos sådana som Jean-Jacques Servan-Schreiber och Jacques Chaban-Delmas och då är min gissning att den djupt rasistiska demagogen kommer att förlora med 70-30. Det enda som jag tror kan ändra på en sådan prognos är ett nytt, större terrordåd i Frankrike. Det skulle hon kunna ”tjäna” på och det, sin tur, känns som om det har att göra med en djupare logik: jihadister och högerextremister kan ta varandra i hand, Hatet är deras gemensamma ledstjärna.
*
Ockulta dagboken. Att jag springer på folk på stan som jag nyss tänkt på, tyckte jag förr var otroligt märkligt men numera händer det så ofta att jag betraktar det som normalt. Häromsistens kom jag att tänka på en recension i Sydsvenskan av Niklas Qvarnström om en bok av Ulf Peter Hallberg. Jag började fundera på varför Qvarnström var så negativ och sa till mig själv att jag skulle fråga honom vid tillfälle. En halvtimme senare ser jag Qvarnström komma gående vid Södertull men på andra sidan gatan och jag tycker inte saken är så viktig att jag löper ikapp honom. Men det att jag såg honom precis efter att ha tänkt på honom får mig inte att hoppa till, det är vardagsmat utan att jag riktigt kan förklara hur det är möjligt. En märkligare, och något mer ”ockult” händelse inträffade för några veckor sedan. Jag hade, för första gången i mitt liv, min moster, 88 år, på middag tillsammans med min mor, en trevlig middag där min moster berättade mycket om de tre olympiader hon deltog i (London, Helsingfors och Melbourne). Om det plus släktprat, som i alla familjer. Två dagar senare får jag ett mail från hennes son, min kusin. Han mailar mej att han är på väg in i Malmö Hamn som kapten på en stor kemtanker och frågar ifall jag har lust att komma ombord och prata lite. Det ”ockulta”? Sedan många år tillbaka har han ingen kontakt med sin mor. Och han och jag har inte setts, eller hörts, sedan 1982 …
*
En roman som alltid har funnits lite i utkanten av min litterära värld är J.-K. Huysmans À rebours (Mot strömmen). Jag har aldrig tagit tag i den trots att jag är djupt neddoppad i fransk litteraturhistoria. Så, plötsligt, bestämmer jag mig för att läsa den och blir, omedelbart, djupt imponerad och nästan arg på mig själv för att jag lyckats missa detta, som jag nu inser, mästerverk. Huysmans språk är en ren glädje: precisionen, humorn, cynismerna och den breda kunskapen och det antirealistiska, djupt romantiska, upplägget med en huvudperson som isolerar sig från världen känns uppfriskande. Jag stryker under och antecknar sida efter sida; boken är så rik på detaljer och nyanser att jag inte klarar att läsa mer än några sidor i taget eftersom jag inte hinner smälta mer. Och när det gäller konstens och litteraturens värde vet jag inte om jag läst någon som uttryckt det bättre än Huysmans: När det gällde konsten och litteraturen hade hans idéer sprungit ur en enkel iakttagelse; det fanns i hans ögon inga litterära skolor, det var bara författarens temperament som betydde något; bara processerna i den skapande hjärnan intresserade honom, vilket ämne den än sysselsatte sig med.
*
Regeringen Löfven har beslutat sig för att återinföra värnplikten. Ett klokt beslut av två skäl. Det ena är att en värnpliktsarmé är långt mer demokratisk än en yrkesarmé, det andra Putins och Rysslands allt aggressivare beteende men bortsett från allt det, har regeringens beslut fått många svenska män att tänka tillbaka på tiden i lumpen och när jag gör det flyter ett antal minnen upp till ytan från tiden på LV4 i Malmö. Det var en tid när jag började bli politiskt aktiv och på regementet startade vi en värnpliktstidning, Stampet från kön, som blev viktig för mig eftersom det var första gången jag fick förmånen att njuta av det man kan kalla för ”ordets makt”, att det man skriver leder till saker och får andra att reagera, ja så starkt i mitt fall att kompanichefen, Kapten Sundin, när vi fick våra avgångsbetyg och han överräckte mitt, inte kunde underlåta sig följande:
– Det är en brevbomb, Ekelund, sa han med ett snett leende och fick mig att känna mig otroligt stolt.
En annan händelse som väcks till liv i mig är när vi publicerade en antimilitaristisk dikt av Bertolt Brecht i Stampet från kön och när Bonny, en rättfram lastbilschaufför från Österlen som brukade väcka oss på luckan, tjugofyra unga män, med en brakfis varje morgon, hade läst dikten kom han fram till mig, la handen på min axel och sa:
– Du Ekelund, den där dikten om generalen, fy fan, sa’r jag, så jävla bra! Men du, vilken lucka liggor den där Brecht po?