Ockulta dagboken. Det är två dagar efter Leonard Cohens död och när jag efter att ha parkerat min cykel på gården öppnar dörren till min trappuppgång börjar mobilen i jackans innerficka spela Take this waltz. Jag förstår ingenting. Jag har inte Spotify, inga musikappar, ingenting. Men istället för att plocka fram mobilen och kolla vad som står på går jag bara uppför trapporna och njuter av musiken. I samma ögonblick som jag kliver in i min lägenhet tystnar Cohens röst. Jag plockar fram mobilen och försöker förstå vad som hänt, om nån skickat nåt eller, men – nada. Utom den fantastiska Take this waltz som ekar vidare i skallen hela dagen.
*
Ironi 1. Jag ser Ebba Witt-Brattström i teveprogrammet Babel. Hon pratar om sin nya bok med den lätt megalomana titeln Århundradets kärlekskrig. TV är ett grymt och skoningslöst medium, tänker jag när jag ser henne i rutan. Det frilägger allt, som röntgenstrålar. Och det är det som gör att jag inte upplever henne som ärlig eller sann. Det finns något som jag inte kan sätta fingret på bakom den lätt arroganta masken, hennes sätt gentemot Jessica Gedin, något obehagligt. Men ironin då? Det var hon, allas vår Ebba, som lanserade begreppet ”Kulturmannen” för drygt två år sen. Och den hon syftade på då var Karl Ove Knausgård (och dennes vän, Geir Angell), trots att den uppenbara måltavlan var hennes dåvarande make, Horace Engdahl. Och ironin? Jo, den första litterära referensen hon nämner när hon berättar om sin nya bok (uppgörelsen med Horace E) är inte Moa Martinson, inte Agnes von Krusenstjerna, inte Kerstin Ekman utan just – Karl Ove Knausgård. Den feministiska ikonen är alltså tvungen att luta sig mot Knausgård för att förklara hur och varför hon själv skrivit sin bok …
*
Ironi 2. Fidel Castro är död, Karibiens ende kommunistdiktator. De flesta tycks förbigå Castros död med ett slags generad tystnad. Man vet vad han gjort för det kubanska folket (skolor, sjukvård osv) men också vilket förtryckar- och angiverisystem som härskar på den lilla ön (”fiskbenet i drakens hals”, som poeten Lasse Söderberg så träffande beskrev landet) sedan decennier, med fängelsestraff för oppositionella och koncentrationsläger för HBT-personer. När jag kikar runt bland vänner och bekanta lägger jag märke till några som inte kan låta bli att hylla Castro öppet, i ett slags tonårstrots trots att de är äldre män vid det här laget. Ironin? De som hyllar diktatorn har fria konstnärsyrken och skulle inte ha kunnat verka en enda dag – inte en! – som fria konstnärer under det system som Castro fick på plats.
*
Politisk korrekthet. Extremhögern pumpar på med uttrycket för full kraft, utan ironi. Själv använder jag det ofta, med glimten i ögat, på samma sätt som de flesta av mina vänner (där i stort sett alla är vänster på ett eller annat sätt). Varför? För att det hjälper till att blottlägga diskussionsmönster i vårt samhälle. Ett exempel på hur den ”politiska korrektheten” kan beslöja verkligheten fanns i radions Studio Ett, den 12 oktober, med Åsa Linderborg, vänsterintellektuell med kommunistisk bakgrund, och Göran Rosenberg, vänsterliberal, båda med fri tillgång till spalter och mikrofoner i det offentliga rummet. Ämnet för den dagens Studio Ett var en jämförelse mellan vår tid och trettiotalet rörande, bland annat, antisemitismen. Programmet var tolv minuter långt och de två inbjudna kom, bland annat, in på följande: ”syndabockstänkande”, ”det nyliberala projektet”, ”sociala medier”, ”borgerligheten”, ”Trump i USA” och, Åsa Linderborg, ”islamofobin”, som i Frankrike, allt enligt henne, skulle vara ”institutionaliserad” (inte ett ord om de terrorattantat som drabbat fransmännen). Programmet var ett mästerstycke i just ”politisk korrekthet”, det vill säga i att undvika att prata om elefanten i rummet. Inte en enda gång nämner de den antisemitism med salafistisk bakgrund som drabbat Frankrike hårt (Mohammed Merah, som bland annat dödade tre judiska barn och en rabbin i Toulouse i mars 2012 och Amedy Coulibaly som dödade fyra judar i en kosherbutik vid Porte de Vincennes den 9 januari 2015) och Danmark (där den radikale islamisten Omar Abdel Hamid El-Hussein dödade den frivillige vakten vid synagogan på Krystalgade, Dan Uzan, i februari 2015). Inte ett ljud heller om det muslimska judehat som blivit ett problem i Malmö och fått vissa judiska familjer att lämna stan. Så, precis så, fungerar politisk korrekthet och så, precis så, skapas det ideologiska utrymmet för hatsajter som Axpixlat.
*
Jag läser Eländet av Andrzej Tichy och det känns som att få ett hårt slag i solar plexus. Med ypperlig musikalitet och rytmkänsla skapar Tichy en mörk och suggestiv roman som skildrar den gäng- och förortsvärld vars verklighet tidningarna då och då lyfter fram när en ny skottlossning inträffat i Malmö. Tonträffen är exakt. Det är en till stora delar hopplös värld Tichy gestaltar men just genom att han fångar den så väl, så exakt på kornet, känns det som om ljuset ändå tränger in, då och då, paradoxalt nog, och skänker någon form av hopp hos vissa av gestalterna. Och till det bidrar även den sparsmakade humorn: Jul Brinner, till exempel, som en variant på Yul Brynner. Augustnominerad, men kanske ändå omöjlig som Augustvinnare eftersom den verklighet Tichy skildrar är så rå och sorglig att många potentiella läsare förmodligen bara vill hålla allt sådant ifrån sig: ”Du lever till fullo i skuggan av dina föräldrars misslyckanden, deras förluster, deras blinda kamp.”
*
Sedan några veckor tillbaka håller en grupp asfaltläggare och stensättare på att lägga om gatan och trottoarerna framför mitt hus. Det är fascinerande att studera med vilken precision och med vilket tålamod arbetet utförs, hur jämnt asfalten breds ut och plattas till, hur stenplattorna på trottoarerna läggs på plats, kant i kant, med millimeterprecision. Jag blir imponerad och kommer till att tänka på skrivandet och, framför allt, romankonsten, hur man, när man skriver en roman, måste gå tillväga med samma tålmodiga precisionsarbete, mening för mening, kapitel för kapitel, komma för komma, punkt för punkt. Så en eftermiddag fattar jag mod till mig och går fram till två stensättare, på knä nedanför min lägenhet: Jag vill bara tacka för ett enormt fint arbete! Jag är imponerad, säger jag. Och fortsätter: Och det hela leder mina tankar till en kort dikt jag läste en gång. De har slutat lägga sina plattor och ser nyfiket på mig. Stensättaren och vägen, långsamt blir de överens. De ser ut att gilla den och återgår sedan till sitt arbete. Liksom jag till mitt, uppe i lägenheten, med de något lättare stenar som orden utgör. Diktens upphovsman? Tor Sjöberg, ungdomsvän till Ulf Hallberg, översättaren och författaren Ulf Peter Hallbergs far.