Om vänsterns lama tystnad inför Putins krig i Ukraina, DN 24/8-23

Det är något drömlikt, nästan overkligt över de lama reaktionerna inom vänstern på Putins barbariska krig, ett krig som på Ukrainas nationaldag den 24 augusti kommer att ha pågått i ett och ett halvt år. Overklighetskänslan kommer sig av tystnaden på gator och torg. Jag minns ju Vietnamkriget, vreden och upprördheten då med en FNL-rörelse som blev stor och stark när den tog språnget från ”Fred i Vietnam” till ”USA ut ur Vietnam!” Ropen skallade på gator och torg, år efter år, tills kriget var vunnet; en solidaritet med ett folk på andra sidan jordklotet. Samma med Chile och demonstrationerna då, när vänstern tog chilenarna till sitt hjärta, ett folk på andra sidan jordklotet, det också, och 2003 tågade miljontals människor över hela världen – jag som en av dem – i protest mot USA:s folkrättsvidriga krig mot Irak.

Men nu, när kriget drabbat ett land i vår närhet, är det så gott som tyst. Över 70 000 dokumenterade krigsbrott, fler än 200 000 kidnappade ukrainska barn, massvåldtäkter, terrorbombningar mot bostadshus, bagerier, barnsjukhus, blodgivarkliniker och fullsatta restauranger, liksom mot världskulturklassade byggnader som katedralen i Odessa. Putin har inga skrupler, bryr sig inte om människoliv, varken ryska eller ukrainska och har med sin beordrade terror skapat den största humanitära katastrofen i modern tid men tystnaden är kompakt på gator och torg. Enstaka demonstrationer lite här och där, som det tvärpolitiska nätverket Ryssland ut ur Ukrainas manifestationer vid ryska ambassaden, liksom Måndagsrörelsens möten i Stockholm och Helsingborg, vilka dock huvudsakligen besöks av folk ur borgerligheten.

Putin har ersatt sin gamla dröm om Sovjet med drömmen om ett storryskt imperium. Han gör det med hjälp av en fascism som då och då, ironiskt nog, använder sig av ett antifascistiskt språk, gentemot Ukraina, men kopplar greppet om ett allt mer totalitärt Ryssland med fascismens klassiska kännetecken: extrem nationalism, förakt för svaghet, hyllande av toxisk manlighet, retorisk avhumanisering av ukrainarna och extrem homo- och transfobi med hat och hot mot HBTQ-människor, vilka, som på Hitlers tid, nu pekas ut som landsförrädare.

Trots detta väljer delar av vänstern att tiga eller vända bort blicken. Antiimperialismen, vänsterns adelsmärke, tycks inte längre självklar. Flera svenska vänsterintellektuella har dock tagit bladet från munnen och skrivit klarspråk om den ryska imperialismen, Jan Guillou, Peter Kadhammar, Jonas Gardell, Lisa Bjurwald, Göran Rosenberg och Anders Lindberg, bl a, och någon svensk intellektuell som öppet stöder Putin syns inte, som Pål Steigan, den före detta kommunistledaren i Norge, t ex. Dock finns de som förordar ett slags pacifism, det vill säga en fred på ryska villkor där offer och förövare likställs: Gudrun Schyman (SR 12/1-23) och Stina Oscarsson (SvD 4/3-23), t ex. Frida Stranne, med sina upprepade demonstrationer i ”whataboutism” (AB 27/4-22 t ex), spelar lite i en egen liga när hon i text efter text skriver om USA:s brott men inte visar någon större upprördhet över Putins krig. Tystnaden kring de ryska grymheterna är slående även hos andra, Göran Therborn, till exempel, en ”ikon” hos 68-vänstern. I en kuslig text från dagen före invasionen (AB 23/2-22): ”Biden och USA:s trogna medlöpare har dag efter dag piskat upp stämningen med hemska historier om vad Ryssland ska göra nästa dag” (sic) lägger han all skuld på Väst och som om han ingenting förstått eller lärt, går han till förnyad attack på Väst och Nato i juli i år (AB 19/7-23): ”NATO-medlemskapet är odemokratiskt och oklokt”. Inte ett ord om Putins krig och om varför svenska folket ändrat åsikt om NATO. Kajsa Ekis Ekman, den uttalade marxisten, valde i en text några veckor efter den brutala invasionen att gå till hårt angrepp mot journalisterna och redaktionen på Kyiev Independent, vilka hon beskrev som ”USA-lakejer” i en beramad text i ETC (10/4-22) – ett rent eko av den ryska propagandan. Vad gäller Åsa Linderborg brukar hon ju sällan tiga om krig och imperialism, därför känns hennes tystnad i frågan både märklig och kanske lite talande. Sedan är det svårt att inte undra lite över den annars så kloke Per Wirténs val att gå med i Svenska Freds (”När Sverige går med i NATO går jag med i Svenska Freds”, Exp 18/5-22), en organisation vars pacifism, ifall den anammats av Ukraina, skulle ha fått den ukrainska nationen att sluta existera på några timmar.

På hemmaplan i Malmö har en händelse etsat sig fast. När jag med megafon i hand ledde en demonstration i Malmö i maj under parollen ”Ryssland ut ur Ukraina!” kom min gamle vän, den eminente poeten och översättaren Lasse Söderberg, fram till mig. Jag blev glad och trodde så klart att han skulle ansluta till demonstrationen men istället sa han – till min stora sorg –: ”Jag stödjer inte detta!” Jag vet inte om de orden ska ses som typiska för 68-vänstern men vänsterns bristande stöd åt Ukraina får mig att tänka tanken att den förr så omhuldade antiimperialismen kanske aldrig var någon genuin sådan vad gäller USA:s krig i Vietnam och i Irak ty då hade ju ropen skallat högt nu också på gator och torg mot den ryska imperialismen. Vad det istället kan ha handlat om? En primitiv antiamerikanism som hämtade sin främsta kraft ur ett kulturellt självförakt.

Klockan klämtar för Ukraina men inte bara det, den klämtar även för oss, våra barn och ett demokratiskt Europas framtid. Det är dags för oss alla – från vänster till höger –att vakna och visa vårt ovillkorliga stöd åt Ukraina, ett folk som slåss inte bara för sin egen existens utan också för oss och ett Europa som en garant för mänskliga rättigheter och därmed – inte minst – HBTQ-personers rättigheter.

 

Fredrik Ekelund/Marisol M., författare och ordförande i Malmö stands with Ukraine.