Sedan några år tillbaka rasar en debatt inom HBTQ-rörelsen i ett antal länder, i USA, Kanada, Frankrike såväl som i England och Sverige. Kärnan i debatten är en begreppsstrid: vem har rätt att kalla sig kvinna? Resultatet har bland annat lett till att ett slags nyspråk vunnit terräng inom offentligheten; inom sjukvården idag i Sverige talas det i vissa miljöer inte längre om män och kvinnor eftersom ordet kvinna bannlysts av en viss typ av transaktivister, vilka ser förändring av språket som en förändring av verkligheten. Detta har i sin tur lett till en feministisk motreaktion där feminister slagit fast att begrepp som kvinna och man springer ur biologi och därför är att se som fasta, nedärvda begrepp.
I en text i SvD (9/1-21) pekar Lena Andersson ut ”transaktivismen” som en bov i dramat men lika lite som det finns en enda feminism, finns det en enda transaktivism. Det finns ingen enhetlig transaktivism, ingen organisation eller rörelse som har monopol att tala för transpersoners sak. Transrörelsen är splittrad och politiskt består den av personer ur i stort sett alla partier. Och vad gäller den ovan nämnda språkstriden finns heller ingen enighet. Vissa inom den – en minoritet enligt min mening – slåss för att bannlysa ord som ”man” och ”kvinna” och föredrar epitet som ”personer med penis” och ”personer utan penis”, t ex. Andra, som jag själv och de flesta av mina transväninnor, är helt tillfreds med begrepp som man, kvinna, transkvinna/transman och ickebinär; det skapar inga illusioner om att jag som transperson skulle kunna dela djupt kvinnliga erfarenheter som att föda barn eller menstruera. Men den minoritet inom transrörelsen som valt att strida för utplånandet av de gamla könsbegreppen är aggressiv och militant och dömer numera ut folk som ”transfoba” ifall de inte accepterar de nya begreppen. Ordet transfobi används polemiskt på ett vis som påminner om hur ordet ”islamofobi” används, ett begrepp som ju myntades av islamister för att kväva all form av kritik mot islam. Något som fått avsedd effekt ty av rädsla för att betecknas som just ”islamofob” tystnar många eftersom ordet indirekt även implicerar att man är ”ond”. Samma med ordet transfob, det används nu allt oftare på samma vis, har samma narrativa funktion som islamofob, en giftstämpel, alltså, och får man den klistrad på sig – trots att man inte är transfob – skapar det problem.
En svensk intellektuell som fått smaka på vad detta innebär är feministen och marxisten Kajsa Ekis Ekman. Efter att hon publicerade sin bok Könets existens, där hon försöker bena ut de senaste årens förändrade syn på kön och könsbegrepp, ställdes ett planerat frukostseminarium med henne in vid Mittuniversitetet med motiveringen att ”… människor skulle bli kränkta och att det skulle uttryckas transfobiska kommentarer…” Vid ett svenskt lärosäte, alltså! Så istället för att ta debatten med Ekman tog man ifrån henne rätten att tala, ett praktexempel på cancelkultur. Nu har något liknande inträffat, i England, när filosofiprofessorn Kathleen Stock skulle tala inför debattsällskapet Oxford Union den 30 maj i år. I en text i Sydsvenskan (14 juli) beskriver doktorn i politisk teori Clara Sandelind händelsen. Dess värre på ett ohederligt vis. Stock, men även J K Rowling, beskrivs av Sandelind, som ”transfob”. Dock utan att läsaren får en förklaring till vad den påstådda ”transfobin” består i. Det får man söka sig fram till på andra vis och då visar det sig att skälet går att koka ner till att båda vägrar sätta likhetstecken mellan kvinna och transkvinna, det vill säga något många av oss transpersoner heller inte gör. Det hade ju kunnat stanna vid det i Sandelins fall men hon går ett steg längre när hon försvarar transaktivisternas i Oxford försök att stoppa Stock från att tala genom att öppet ta ställning för en ufrysning av Stock: ”Cancelkulturen är inte alltid dålig.” Sandelind torde dock kunna vara rätt nöjd ändå eftersom Stock, efter hatkampanjer och dödshot, sagt upp sig från universitetet i Sussex.
Transpersoner tillhör en minoritet som fått ta mycken skit genom åren och många mår dåligt eftersom det, tyvärr, fortfarande kan stöta på problem att leva som trans, oavsett om man är transvestit, transsexuell eller ickebinär. Ingenting blir naturligtvis bättre av att en högljudd minoritet inom transrörelsen av semantiskt diffusa skäl vill avskaffa begrepp som man och kvinna och med hot och hat försöker tysta personer som vägrar använda de nya begreppen istället för ödmjukt att ta en öppen debatt om språk och verklighet, kultur och natur.
Transrörelsen är alldeles för viktig och för liten för att riskera att slitas sönder på en så pass oklar grund.
Fredrik Ekelund/Marisol M., författare och transaktivist (inom FPES)