Den stora tystnaden
Vladimirs Putins blodiga anfallskrig ligger som en skugga över allt och får mig att vilja se tillbaka på delar av min generations politiska historia ty det finns en kuslig tystnad kring detta krig som inte släpper mig och som har med denna historia att göra.
För snart femtio år sedan skrev jag in mig vid Malmö Förenade Stuveriaktiebolag som hamnarbetare. I Hamnarbetarförbundets avd 30 var de flesta kommunister eller socialister och på första maj gick jag stolt bakom de röda fanorna. Jag såg upp till flera av mina äldre arbetskamrater, erfarna stuveriarbetare som var duktiga fackföreningsmän och oerhört pålästa. När vi samlade in pengar till motståndet mot Franco var det självklart, liksom att gå i Vietnamdemonstration eller demonstrera mot Pinochet; demonstrationen i Båstad 1976 mot Davis Cup-matchen blev mäktig och kändes viktig, 7 000 demonstranter som fick tennisidyllen Båstad att darra. Det var också självklart för mig att demonstrera mot Sovjets ockupation av Afghanistan 1979, liksom att i februari 2003 delta i de stora demonstrationerna mot USA:s planerade, folkrättsvidriga krig mot Irak. Anti-imperialismen var en självklar del av den luft jag andades, liksom att tillsammans med andra kanalisera sin vrede över oförrätterna i militanta demonstrationer.
Vad gäller solidariteten med Ukraina är den i långa stycken exemplarisk och Putins öppet nyttiga idioter relativt få. Kajsa Ekis Ekman sticker ut inom vänstern med sina krönikor i ETC. Ali Esbatis motstånd mot vapen till Ukraina påminner om Ekmans hållning. Han är dock inte ensam i sitt parti. I AB den 4 mars skrev 30 vänsterpartister: ”Fel av vårt parti att säga ja till vapenstöd”. Bland övriga partier syns, föga överraskande, några Putinvänliga stollar inom SD. I övrigt inte mycket, åtminstone inte inom en bredare offentlighet; enigheten kring hur stödet till Ukraina ska se ut är mäktig och glädjande.
Och den där tystnaden? En del av den tror jag handlar om Vladimir Putins förändring från kommunist till brutal nationalist och fascist. Slobodan Milosevic genomgick en liknande utveckling och massakern i Srebrenica exekverades av soldater med liknande, grumlig nationalistisk ideologi som de ryska i Butja och Mariupol. Det till synes paradoxala steget, från en extrem till en annan, har emellertid djupa historiska rötter i Europa och gick att skönja inom den tyska arbetarklassen i slutet av tjugotalet när hundratusentals tyska arbetare lämnade kommunistpartiet och gick till Hitler. I Frankrike ägde en liknande rörelse rum tidigt nittiotal när många franska arbetare lämnade kommunistpartiet till förmån för Front National och flyttar jag blicken från ”presidentnivå” till mina kamrater i hamnen på sjuttiotalet så ser jag samma rörelse hos flera av dem, denna ”köksväg” från kommunism till högerextremism och fascism.
Mönstret går igen.
Något som ser ut att begravas nu och som ytterligare kan tänkas förklara tystnaden inom vänstern kring kriget är den världsbild som uppstod på sextiotalet som en reaktion på Vietnamkriget och där USA och Nato stod för det ”ondaste”, en världsbild som på senare år gjort det möjligt för Putin att smyga fram i bakgrunden och till och med föräras både ett Vinter-OS och ett Fotbolls-VM. När denne nu kastar masken och visar sitt verkliga, fascistiska ansikte tycks stora delar av vänstern som förlamad. Det USA- och Nato-hat som var kittet i deras världsbild funkar plötsligt inte, ett hat som inbegrep ett kulturellt självförakt och en oförmåga att inse att vi i Väst, som nu, faktiskt kan stå för något gott också, för demokrati, mänskliga rättigheter och universella värden. Tänk bara på det svindlande att det i Kiev förra året ordnades en Prideparad med 8000 deltagare! I hjärtat av det av homo- och transfobi marinerade Östeuropa; en enorm seger för alla HBTQ-personer som också kommer att rullas tillbaka ifall Putin tillåts vinna detta krig.
När USA ingripit i tredje världen har ropen skallat på gator och torg men nu när Europa drabbats av något etter värre, en öppet sadistisk regim vars militär inte drar sig för att avrätta barn och gamla är det tyst som i graven på de svenska gatorna. I Malmö samlas en liten skara varje måndag på Stortorget för att uttrycka sin solidaritet med Ukraina, i stort sett alla är från de borgerliga partierna. Från vänstern inte ett pip. Eller som Karin Olsson formulerar det så träffande i Expressen (1/5): ”Den vänstern förmår inte att engagerat avsky den ryska eller kinesiska imperialismen, och har svaga kunskaper om andra maktcentra än det amerikanska. De ser inte igenom berättelserna som närs av den ryska regimstyrda desinformationen…”
Handlar denna skamliga tystnad enbart om vänsterns solkiga politiska historia (de gamla banden till Moskva) eller handlar det även om feghet, att många av oss svenskar är rädda, på riktigt, för monstret i Kreml och att vi därför är så få som skriker ut vår vrede?
Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag skäms där på Stortorget varje måndag. Över att vi är så få. Över att allt är så lamt. Och över att det vackra ordet anti-imperialism inte längre tycks ha någon mening.
Fredrik Ekelund/Marisol M, författare