Förra sommaren drev pandemin mig mot klassikerna, en av få goda saker med detta helvetiska virus. Jag tillbringade kvällarna i tevesoffan med att titta på serie efter serie, i en längtan efter bra underhållning men också som en medveten flykt från Anders Tegnells dagliga påminnelser om att tvätta händerna noga och att döden hela tiden är nära. Tröttheten på serierna gjorde att jag en av de första sommarkvällarna råkade kasta en blick på en bok som en gång legat i min Ska Läsas Omgående-hög men som med tiden hade halkat ner på prioriteringslistorna och nu stod långt ner i en bokhylla på balkongen: Harold Blooms Den västerländska kanon.
Min bild av Bloom var att det var en spränglärd men lite torr amerikansk litteraturvetare som pliktskyldigt ägnade sig åt att göra listor över det han tyckte var det bästa i den västerländska litteraturen, lite som mina egna poplistor jag sysslade med som ung när jag på grundval av Amerikalistan, Englandslistan, Tio-i-Topp och Luxemburglistan skapade min egen Top Forty. Blooms bok skulle jag få piska mig genom som i ett inre vasalopp om jag satte mig med den. Trodde jag.
Så slog jag mig ner med den en sommarkväll och upptäckte omedelbart hur fel jag hade. Visst härbärgerade han en enorm lärdom men det personliga tilltalet, vreden, lidelsen och humorn kom som en underbar överraskning. Jag sträckläste och kom efter avslutad läsning ut som en annan efter det som inte blev något vasalopp utan en lustfylld vandring i sällskap med de bästa och plötsligt lydde jag hans råd, satt där och skrev egna listor på det som omedelbart skulle läsas. Och läsas om. Chaucer, Austen, Tolstoj, Dickens, Shakespeare, för att nämna några och någon månad senare inträffade det med Tolstoj, som just hade inträffat med Bloom: att även han vaknade till liv ur bokhyllan.
Jag tog fram en dammig och gammal version med taffliga illustrationer av Krig och fred, en bok jag ärvde när min farmor dog för många år sedan, en farmor som när hon berättade om middagarna hon och min farfar hade på norr i Helsingborg på trettio- och fyrtiotalen kunde börja prata om ”Peetja” med värme i rösten, en Petja som var son till den store ryssen. Men inte ens det, alltså, att min älskade farmor hade umgåtts med Tolstojs son hade fått mig att ge mig i kast med det stora opuset. Det krävdes en Bloom för att väcka mig ur min fördom om Tolstoj som en ointressant utopist, adelsman och lantbrukare, en rätt trist rysk författare som skrev på tok för långa böcker. Men kanske, slår det mig nu, är den typen av fördomar ett slags nödvändiga rationaliseringar, desperata försök att bygga inre vågbrytare mot allt man känner bör läsas för att inte drunkna i bildningsoceanen.
Efter läsning av Krig och Fred, Hadsji Murat, Kreutzersonaten och, inte minst, Anna Karenina har Tolstoj, plötsligt, svingat sig upp på min inre lista (pojken i mig ger sig aldrig) över de absolut bästa författarna, nära både Marcel Proust och Thomas Mann, ty när jag läste Anna Karenina i höstas inträffade det där mysteriet som i sig är svaret på varför klassiker blir just klassiker, den litteratur vi alltid återvänder och kommer att återvända till. Det har med Tolstojs blick att göra, hans närvarosinne, att alla personer i hans böcker gestaltas fullödigt, att han seralla och trots alla dessa sociala drönare på sina vackra gods eller i sina jättevåningar i St Petersburg eller Moskva, trots deras lättsinne, oblomoverier och ekonomiskt bekymmerslösa liv äger den där sällsamma förskjutningen i mitt inre rum, Anna Kareninas väninnor och älskare förvandlas, psykologiskt, till mina transväninnor i Köpenhamn, fotbollskompisar på Limhamnsfältet eller gamla arbetskamrater i Malmö Hamn.
Tolstojs blick hjälper mig att se min egen värld tydligare. Klassikerna ska vi aldrig tvinga oss igenom, inte läsa för att vi måste. Utan för att de, oavsett när de levde, hjälper oss att förstå oss själva och världen bättre. Eller för att säga det med den djupt skånske smedsonen från Stehag, poeten och aforistikern Vilhelm Ekelunds vackra ord: ”Hvilket slöseri med tid, kraft, syn att vilja se genom en skum, nersmutsad ruta, när där finns en klar bredvid! Endast läsa de storstilta böckerna –: så bevarar du din själ och din syn frisk.”
Fredrik Ekelund/Marisol M (detta var min sista krönika i Bulletin som kulturchef)