Jan Myrdal har gått bort (1927-2020), en av de stora, radikala 60-talisterna, en grupp författare som fick avgörande inflytande på samhällsdebatten, förutom Myrdal själv tänker jag på författare som Per Olov Enquist, Anders Ehnmark, Sven Lindqvist, Göran Palm och Sara Lidman. För egen del började det på klassiska S:t Petri Läroverk i Malmö som 17-åring. Vietnamkriget pågick för fullt och på samhällskunskapen gick diskussionens vågor höga. Jag höll en låg profil men lyssnade noga. Plötsligt nämndes personer som Göran Palm och Jan Myrdal. Jag höll mig dock tills vidare till Herman Hesse, flydde världen snarare än tog den till mig, föredrog ”glaspärlespel” och Transcendental Meditation framför högljudda demonstrationer. Sakta men säkert frättes dock den hållningen ner och när Folket i Bild/Kulturfront startades upptäckte jag Myrdal som författare och ”skriftställare”. Hans rättframma, friska stil blev som starka vindar som blåste rent i mig. Sättet som han hudflängde inte bara sovjetisk imperialism på utan också svenska författarkolleger tilltalade mig; en svensk urbergsprosa och humor som medverkade till att ge mig en ny syn på språket, att språket var ett verktyg man kunde förändra världen med, inte bara måla den vacker med. Något år senare fick jag Samtida i mina händer och minns som igår hagen på landet jag läste den i. Och hur delar av min idylliska världsbild rasade ihop. Myrdal öppnade världen på ett hisnande vis. Han skänkte inte bara lust att resa utan också lust att förändra världen till det bättre.
Med tiden blev hans texter som ett beroende för mig och jag längtade till ögonblicket när nästa ”skriftställning” i Folket i Bild kom i brevlådan. Det kändes som språkliga blixtar som lyste upp min värld varannan vecka. Så började jag arbeta i hamnen och blev hamnarbetare. Egna tankar på att skriva sköt fram efter något år i hamnen och så, plötsligt, hade jag debuterat som författare, antagen på Bonniers som 29-åring med Stuv Malmö, kom!, en roman om Malmö Hamn. Myrdal ägnade den en hel skriftställning i Fib/K och fann den bättre än Dag Solstads Gymnaslærer Pedersen. Det var omvälvande och smickrande och jag kände hur jag var i hans bann, kände mig ibland som en discipel, en rätt osjälvständig sådan som ofta när någon fråga dök upp ställde mig frågan: ”Undrar vad Myrdal tycker om detta?” innan jag själv tänkte till.
Så råkades vi.
Paris, våren 1985. Vi bodde båda på ”Centre Culturel Suédois” och en kväll bjöd han mig till sitt och Gun Kessles rum tillsammans med Margareta Garpe och Jan Nylander, sedermera ekonomireporter på Rapport. Jag var nervös så att jag skakade och stärkte mig med några öl innan. Men väl i deras rum försvann nervositeteten. Myrdal var vänligheten själv, förekommande och generös, inte alls så hård som i sin prosa. Han förevisade, glad som en speleman, ett antal politiska affischer från Maj-68 som han och Kessle kommit över samma eftermiddag på något antikvariat. Samtidigt halades den ena flaskan vitt vin fram efter den andra, vin de köpt i Alsace på vägen ner. Efter några timmar lämnade vi rummet och gick på fina brasseriet Bofinger vid Place de la Bastille. Han och jag gick främst, samspråkandes. Det kändes fint och jag gillade ömheten han visade Gun Kessle, som hade svårt med andningen och inte kunde gå så fort. Myrdal var född samma år som min egen pappa, som jag då hade ett dåligt förhållande till och kanske, slog det mig, blev Myrdal ett slags faderssubstitut. På Bofinger hamnade vi bredvid varandra och stärkt av allt vin vi druckit vågade jag ta ton och det blev roliga, vindlande diskussioner om allt mellan himmel och jord. Men så, plötsligt, säger han två saker som kom att bli avgörande för mitt förhållande till honom. Det ena var ”Du vet såna där som läser Solsjenitzjyn …”, det föraktfulla tonfallet. Solsjenitzyn med Cancerkliniken och GULAG-arkipelagen! Ett måste för alla som var, och är, intresserade av rysk litteratur och, inte minst, kommunismens verklighet. Det andra var ett förakt för ”bögar” som plötsligt poppade fram. Jag var inte helt klar över min egen sexualitet/könsidentitet på den tiden men hade ett flertal vänner som var homosexuella.
När vi lämnade Bofinger samma kväll var jag en annan.
Jag slutade läsa honom på det vis jag gjort tidigare. Började läsa honom mer kritiskt och med tiden kom jag att skrämmas av hans utveckling. Det som var radikalt och friskt i början av hans intellektuella liv förvandlades med åren till något helt annat, inte sällan kusligt. Carsten Palmærs lätt devota hyllning av Myrdal (Aftonbladet 30/10) får mig att känna de iskalla fläktarna från den stalinism som var en viktig del av Myrdals tankevärld. Palmær tycks se relativt obekymrat på den politiska ondska Myrdal försvarade, reducerande densamma till att Myrdal var ”refraktär”, det vill säga ett slags sympatisk motvallskärring. Som om det handlade om att hålla fast vid en gammal bensinbil när alla väljer miljövänligt, eller bryggkaffe när alla ska ha latte. När det att vara ”refraktär” i Myrdals fall i själva verket handlade om stöd åt några av nittonhundratalets värsta regimer, något han var i stort ensam om bland europeiska intellektuella: Han stödde de röda khmererna från början till slut och tog aldrig avstånd från folkmordet, skrev aldrig en rad som beklagade de hundratusentals offren, han träffade Pol Pot, han stödde massakern på Himmelska Fridens torg, han försvarade fatwan mot Salman Rushdie, en författarkollega dömd till döden av den iranska regimen för att ha skojat med islam (apropå det krig mot yttrandefriheten som bedrivs av radikala islamister sedan dess, nyss med förfärande resultat i Frankrike), det finns även anledning att betvivla att hans stöd åt Faurisson handlade om mer än yttrandefrihet och mot slutet av sitt liv närmade han sig sådana som Putin och Marine Le Pen. Jag är ju heller inte dummare än att jag inser var sådana som jag – transvestiter – hade hamnat i de politiska system Myrdal stödde: i arbets- eller ”omskolningsläger”. Eller uppställda mot en mur och avpolletterade med ett nackskott.
Men hur kunde det då gå så illa, en spränglärd svensk intellektuell som hamnar så fel? Det kan man ordna seminarier om, så klart, men jag tror att Lena Andersson, författaren, kan vara den som kommit närmast ett slags psykologisk förklaring när hon i en text i Dagens Nyheter för några år sedan beskriver hur hon under en intervju med Myrdal lägger märke till att han aldrig tittar henne i ögonen och hur reducerad hon upplever sig bli av detta. Hennes slutsats var att Myrdal inte vågade se henne, inte ta in henne som medmänniska ty den du ser i ögonen blir ju ett levande subjekt, en medmänniska det inte går att göra något ont. Det är av samma skäl som totalitära regimer strävar efter att dehumanisera motståndare och göra dem till ting, saker, något det ska vara lätt att göra sig av med. I sin brevbok med Lars Gustafsson från 1974, Den onödiga samtiden, är Myrdals grundidé att de båda världskrigen var ”onödiga” ty om arbetarna i Paris hade segrat under revolutionen 1848 hade den socialism han menar blivit följden då gjort alla framtida krig just ”onödiga”, en extremt naiv tanke, så klart, men den leder vidare till Myrdals fascination för mekano, att världen var/är som en lek där man, likt ingenjörer, bygger samhällen med människor som legoklossar och då går det inte att se alla som rena subjekt (Lena A:s tanke; jämför även med den litauisk-franske filosofen Emmanuel Levinas etik som grundar sig på en ansikte-mot-ansikte-relation), vilket möjliggör de stora offren. Några tusen studenter på Himmelska Fridens Torg? Hundratusentals kambodjanska bönder? Bara nödvändiga offer (läs: legoklossar) på vägen mot det socialistiska paradiset.
Palmær avslutar entusiastiskt sin text med ett citat av Myrdal: ”Gå till källorna!” Kanske borde en av de främsta källorna i så fall vara ”dödens fält” i Kambodja, kan jag tycka. Jan Myrdal, hur spännande och bra han än var som författare, konstnärligt och stilistiskt, och hur mycket av lärdomsgigant han än må ha varit så förvandlade han sig själv, politiskt, till en försvarsadvokat för några av nittonhundratalets värsta bödlar. Det är oförlåtligt och en intellektuell tragedi.
Den sannolikt största i modern tid i Sverige.
Marisol M/Fredrik Ekelund