Det är något djupt sorgligt över bilden av den söndersågade Zlatankroppen i brons som insvept i svart plats lyfts bort av en bilkran, något som minner om en död människa på väg bort till sista vilan. Bilden blir inte svagare av de tusentals människor som jublade på samma plats några månader tidigare, dagen då Konungen från Rosengård bevärdigade hemstaden med ett kort besök för att övervara invigningen av samma staty.
Men den dagen, den 8 oktober 2019, blev bara, visade det sig, ouvertyren till ett malmöitiskt drama med flera dimensioner. Den första är: bör man resa statyer över levande personer? Den andra: var Stadionområdet med all dess MFF-symbolik rätt plats för en Zlatanstaty? En tredje: vad symboliserar egentligen Zlatan Ibrahimovic? En fjärde skulle kunna handla om identitet i en postmodern, allt mer globaliserad värld.
Malmö FF är, i sig, den bästa symbolen för staden Malmö, arbetarföreningen som bröt sig ur borgerlighetens IFK Malmö 1910 för att bilda en egen klubb som bottnade i en klassidentitet fotbollsspelande arbetare kände att de inte fick gehör för i IFK Malmö. På det viset blev klubben tidigt ett tydligt uttryck för en stad där varvet Kockums utgjorde den ekonomiska ryggraden. I veckorna slet man på varvet, på söndagen gick man till Gamla Ip för att heja fram favoritlaget. Där skapades klubbens identitet och dess mångårige ordförande, Eric Persson, förvaltade historien väl genom att knyta klubben ideologiskt till arbetarrörelsen. Som ett led i det hjälpte han och klubben danska judar att fly Danmark under andra världskriget; ett annat uttryck för samma anda ägde rum under VM i militärdiktaturens Argentina 1978 när MFF-spelarna Staffan Tapper, Roland Andersson och Roy Andersson som de enda spelarna i den svenska truppen besökte mödrarna på Plaza de Mayo för att uttrycka sitt stöd.
Det var i denna klubb, där Laget alltid varit större än Jaget, som superindividualisten Zlatan Ibrahimovic slog igenom med dunder och brak våren 2000, vilket ledde till att han såldes till Ajax där en sagolik proffskarriär startade. Malmö FF fick det kapital som lade grunden till den storhetsepok vi just nu kan njuta av och många av oss följde med stolthet Rosengårdssonens vidare äventyr i fotbollsvärlden. Varje gång han avgjorde en match, oavsett i vilken liga det var, kände jag stolthet och glädje. Han var ju härifrån. Och svårare än så behöver inte identitetspolitik på vardagsplanet vara: jag är mff:are, Zlatan var mff:are och det är just den fotbollens familjekänsla som är kittet i alla ligor över hela världen och som gör derbyn som Boca Juniors-River Plate, Roma-Lazio eller AIK-Djurgården så speciella. Man håller inte bara på sitt lag utan det är som i Brasilien där brasilianarna ÄR sitt lag (”eu sou Flamengo”, säger man i Rio, till exempel, ”jag är…”) och den binära logiken har djupa, mänskliga rötter. Det är Jan Ersa och Per Persa men går också ner på fonetisk nivå där man talar om naboopposition: man är det man inteär i grannbyn; i Malmö tar man ”boussen”, till exempel, och i Helsingborg, rivalstaden nummer ett, tar man ”byssen”, när man ska åka buss.
Allt hade kunnat vara vackert så, malmöbornas kärlek till Zlatan intakt och mycket talar för att ingen hade rört statyn om nu inte fotbollsgeniet från Rosengård hade genomfört den ultimata provokationen. Två dagar före en historiskt viktig Malmö FF-match, Europa League-matchen på hemmaplan mot Dynamo Kiev, tillika Markus Rosenbergs sista hemmamatch för föreningen, gick Zlatan ut med foto på sig själv och en hammarbytröja där han meddelade att han köpt aktier i den klubb som satte krokben för Malmö FF i höstas i jakten på ett nytt SM-guld. Men inte nog med det. Zlatan sade samtidigt att han skulle göra Hammarby till Skandinaviens bästa klubb. Där, och då, i det ögonblicket, exploderade vreden i hans födelsestad. Zlatan, den tidigare så älskade, reducerade sig själv till blott och bar affärsman; han klev över gränsen och resten är logisk historia, tänker jag.
Han må dansa en sommar till i Milantröjan. Förmodligen kommer jag följa dansen men aldrig som förr, med stolthet och glädje utan avmätt, svalt ty det han gjorde hösten 2019 var ett uttryck för djup respektlöshet: han spottade sin uppväxtstad och den klubb som lade grunden för hans karriär rakt i ansiktet. En form av medial harakiri, vars konsekvenser vi nu ser i form av vandalism och bortforslat konstverk.
Det är svårt att försvara attackerna på statyn men de bör ses i sitt sammanhang ty utan Zlatans svårtolkade provokation mot Malmö FF och klubbens många supportrar hade bronsstatyn sannolikt kunna ståta vidare på den plats där den var tänkt att stå.
Marisol M/Fredrik E