Rättegången i Paris mot några av de ansvariga för terroristattacken på Charlie Hebdo den 7 januari 2015 väcker minnen till liv. Våren 1973 bodde jag i Paris. Jag var nitton år, det var fem år efter majrevolten men det gick fortfarande att känna av svallvågorna från den historiska majmånaden. Utanför huset där jag bodde fanns en tidningskiosk och där upptäckte jag en morgon en ny dagstidning, Libération, startad några månader tidigare av, bland annat, Jean-Paul Sartre. En annan dag upptäckte jag en satirtidskrift som såg spännande ut, Charlie Hebdo, del av samma 68-kultur. Jag häpnade. Så plumpt, intelligent, respektlöst och – roligt. Det enda jag kunde jämföra med var den svenska ”Puss” men den här var vassare. Med de två tidningarna under armen kunde jag slå mig ned på nåt av kaféerna i Montparnasse och uppleva ett slags det rebelliska läsandets lycka. Sedan dess har jag alltid köpt den varje gång jag kommit till Paris. En av tecknarna jag föll för i Charlie var ”Cabu”, Jean Cabut, och hans ”mon beauf” (förkortning av mon beau-frère, min svåger), en underbar serie där huvudpersonen är en karikatyr på en folklig, medelålders man djupt marinerad i allsköns fördomar, idag sannolikt Le Pen-anhängare. Med humorn som vapen tecknade ”Cabu” en figur som gick in i tusentals fransmäns hjärtan. Onsdagen den 7 januari 2015 satt denne Stéphane Cabut vid redaktionsbordet på Charlie Hebdo, 76 år gammal men trots sin ålder skoningslöst avrättad. När jag tog del av illdådet på nyheterna kände jag hur ögonen fylldes av tårar. Ett dygn senare insåg jag att det inte bara hade med de tolv mördade att göra och den medvetna attacken på yttrandefriheten utan också med mig själv: när bröderna Kouachi mördade Charlies tecknare och personal kändes det som en personlig attack på mig, också, på min ungdom och på en del av det franska arv som fostrat mig politiskt. Jag är inte ”Charlie”, så klart, men ”Charlie” är faktiskt en del av mig.
Nu sitter jag med det senaste numret i mina händer, ”Tout ça pour ça”, och känner den där rebelliska Charlie-glädjen igen, lite som jag gjorde då för snart femtio år sedan. Men också en sorg, en sorg över hur fruktansvärda fiender yttrandefriheten har och det är också sorg som genomsyrar texterna av Yann Diener, Riss och Gérard Biard, till exempel, äldre herrar vars kolleger mördades så kallblodigt. Glädjande nog publicerar tidningen de danska muhammedkarikatyrerna igen (varav flera missförstods helt, en är en drift med dansk extremhöger och Kurt Westergaards numera världsberömda en kritik av islamismen, inte islam) men i mitten på förstasidan den kanske bästa av alla, Cabus teckning av en gråtande profet som sörjer att han dyrkas av radikala islamister (”C’est dur d’être aimé par des cons”; Det är hårt att vara älskad av idioter). Också den djupt missförstådd, så klart, eftersom det mest utmärkande för islamister är att de saknar humor. Något som Inna Shevchenko, den ukrainska feministen som startade FEMEN, analyserar i numrets bästa text, om humor och religiös fundamentalism där hon pekar på skrattets frigörande potential. Skrattet underminerar rädslan, att skratta åt dogmerna och de religiösa auktoriteterna är, menar hon, något av det mest effektiva men också oskuldsfulla man kan göra. Men också något av det farligaste, vilket ju Charlie Hebdos historia är bevis för.
Sorgligast i det nya numret är citaten från alla de som på olika vis ursäktade eller bagatelliserade attentatet, från högerextremister som Jean-Marie Le Pen och den antisemitiske komikern Dieudonné till islamisten Tariq Ramadan eller sociologen Emmanuel Todd. En person sticker på ett kusligt vis ut i denna dystra skara, den av många omtyckte författaren och radikalfeministen Virginie Despentes, som i ”Les Inrocks” den 17 januari 2015 skrev följande om mördarna, bröderna Kouachi: ”Jag gillade också deras förtvivlan. Deras sätt att säga – ni vill inte ha mej, ni vill inte se mej, ni tror att jag tänker leva mitt liv hopkrupen i ett getto och stå ut med er fientlighet och utan att störa era shoppingrundor och golfrundor… Jag gillade dem och deras klumpighet – när jag såg dem med vapen i hand sprida sin terror och skrika `vi har hämnats Profeten´ och inte riktigt kunna göra det på rätt sätt.”
Det är kanske inte så konstigt att, som Per Wästberg skrev på den här sidan den 2 september, terroristerna i en mening har segrat eftersom självcensuren hela tiden tycks öka i vår del av världen. De har ju sina försvarsadvokater inte bara bland fanatiska muslimer utan också bland till synes upplysta och bildade intellektuella som aldrig skulle få för sig att läsa en rad ur Koranen.
Fredrik Ekelund/Marisol M