Le Select i Montparnasse. Att stället fortfarande utövar dragningskraft på Paris’ intellektuella intygas av att jag upptäcker filosofen Alain Finkielkraut på terrassen. Finkielkraut påminner om en grå, sorgsen, gammal fågel med sitt stora huvud. Jag har Retour à Reims, av Didier Eribon, i mina händer, den hyllade självbiografin som betydde allt för Édouard Louis när denne började läsa på allvar under sin gymnasietid. Louis panegyriska förord säger allt om vad boken betytt för honom och när man läser Eribons bok är det slående hur lika deras erfarenheter av klass och homosexualitet är, som om vissa händelser och känslor är identiska. Det är inte undra på, tänker jag, att de blivit mycket goda vänner och att de, tillsammans med Eribons sambo Geoffroy de Lagasnerie, likt en sammansvetsad trio, drar ut i debatten tillsammans.
Eribon och Louis får mig att tänka på den franske litteraturvetaren Philippe Bouquet som disputerade på en avhandling om svensk arbetarlitteratur för många år sedan,La Bêche et la Plume (Spaden och pennan). Utlösande för avhandlingsarbetet var Bouquets starka kärlek till Ivar Lo Johanssons romankonst. Avhandlingen ledde på sin tid till en intressant debatt om skillnaden mellan svensk och fransk arbetarlitteratur och Bouquet menade att den franska var underlägsen den svenska eftersom de franska arbetarförfattarna var fångade i borgerlighetens språk. När Ivar Lo eller Harry Martinson på ett självklart vis skrev som de tänkte och som folk talade, försökte de franska arbetarförfattarna skriva som Voltaire och Gide, till exempel. Som om de kände sig tvungna att filtrera sina egna proletära erfarenheter genom klassikernas språk, varpå språket kastrerades och inte blev den frigörande kraften som hos oss. ”Språkrevolutionen” i Frankrike stod istället fattigläkaren och fascisten Louis-Ferdinand Céline för; han vågade bryta med den klassiska litteraturfranskan och skriva som folk pratade.
Att skriva som folk pratar, enkelt, rakt på sak men ändå djupt, i kontakt med både folkdjup och de egna inre demonerna, det är det Louis gör och Eribon i viss mån, om än på ett annat, mer sociologiskt och därmed lite kallare vis. Kanske är det en förklaring till att båda nått en stor publik, att de bryter med något, en borgerlig fransk skrifttradition och väljer att skriva rakt och rått framför att skriva vackert i ett land där det bästa betyg du kan få i en recension är att texten är just ”beau”, vacker. Det kan också förklara hajpen för Louis, att hans stil blir märkvärdig här, i Frankrike, men aldrig skulle kunna bli det hos oss på samma vis eftersom den ”revolutionen” i språket genomfördes redan av Strindberg och därefter fullföljdes av de arbetarförfattare som kom i strid ström på tjugotalet, uppbackade av en framstormande arbetarrörelse; att ”vi”, i den meningen åtminstone, var långt före.
Jag kan samtidigt inte låta bli att ställa mig frågan ifall Louis verkligen är så stor som han framställs och misstänker att han inte är det men överlåter med varm hand den mer slutgiltiga bedömningen åt Tiden, fader Kronos – allas våran skoningslöse domare.
Fredrik Ekelund/Marisol M